MALMSTÉN, Eugen 

(1907–1993) 

Orkesterledare, sångare, jazzmusiker 

Eugen Malmstén, yngre bror till Georg Malmstén, hörde till pionjärerna inom den finländska jazzen. För en bredare publik var trumpetaren och orkesterledaren Malmstén ändå mera känd som schlagersångare och dirigent för orkestern Rytmi-Pojat, som spelade in populära schlager. 

Eugen Malmstén inledde sin musikerkarriär som 14-åring i postiljonernas musikkår. Brodern Georg anlitade honom till en början som notvändare och senare som sin vikarie. Eugen följde också sin bror till flottans musikkår 1922; först som beväring och sedan som värvad. Han studerade trumpetspel för Eino Karttunen och sång för Väinö Lehtinen vid Helsingfors musikinstitut. Efter att han insjuknat i lungkatarr 1926 avgick han ur flottans musikkår och specialiserade sig istället på jazz och blev jazzmusiker. Den så kallade hot jazzen innebar för Eugen Malmstén både en konstnärlig och psykologisk frigörelse; han befann sig inte längre i skuggan av sin äldre bror. 

Hot jazzen var en musikstil influerad av den amerikanska New Orleans- och Chicagojazzen, som hade blivit en del av tonårskulturen bland läroverkselever i mitten av 1920-talet. Avantgardet bestod å ena sidan av unga soldatmusiker, å andra sidan av svenskspråkiga, främst judiska, skolpojkar. Dessa upplevde det nästan som en moralisk plikt att skilja sig från de riktningar inom jazzen som influerats av ragtime, societetsrestaurangernas ”äppeltyska salongsjazz” och Dallapés och arbetarungdomens ”dragspelsjazz”. Redan i början av decenniet fick man nya intryck via utländska radiostationer. Med hjälp av egenhändigt tillverkade kristallmottagare var det möjligt att lyssna till lördagsdanserna och orkestrarna på hotell Savoy i London. Man köpte grammofonskivor och prenumererade på jazztidskrifter, och somliga inledde självstudier i jazz via engelska brevkurser. 

Eugen Malmstén var en av de viktiga företrädarna för stilbrytningen och den angloamerikanska musiken, som växte fram som en reaktion på 1920-talets tyskorienterade musik. Han var medlem i dansorkestern vid flottans musikkår, som bl.a. uppträdde på presidenthustruns bal. Orkestern arrangerade ”Rolf-schlager”, d.v.s. ragtimeversioner av 1910-talets engelska och amerikanska revymelodier. 

När ett engelskt kryssningsfartyg 1924 lade till vid Södra hamnen i Helsingfors hörde Eugen Malmstén för första gången de bekanta musikstyckena ”svänga” hos fartygets dansorkester – tonbildningen och rytmiken skilde sig från vad man var van vid i Finland. Två år senare kom fartyget s/s Andania ‒ som transporterat amerikafinländare ‒ och dess orkester att förändra den finländska musikstilen för gott. Båtorkestern spelade ett halvår i övervåningen på restaurang Opris, och dess saxofonist-klarinettist Wilfred H. ”Tommy” Tuomikoski stannade i Finland i tio år. Han blev den unga hotgenerationens husgud. Tuomikoski lärde finländarna grunderna i improvisation, tonbildning (hot) och rytmik (swing). 

Vintern 1927 blev Eugen Malmstén professionell jazzmusiker då han engagerades i kvintetten The Flappers Dance Band, som spelat på restaurang Franciscaner i Rödbergen i Helsingfors. Kvintetten hade grundats av några av Tuomikoskis beundrare. Dirigenten och pianisten Salomon Manulkin var son till Moses Manulkin, som spelat barytonhorn i den kejserliga ryska arméns musikkår, och saxofonisten Runar Törnström var en musikerkollega från flottan och tillika Georg Malmsténs svåger. Violinisten Torsten Melander var den unga generationens hotviolinist, ”Finlands Joe Venuti”. Den unge tullmannen Harald Kvick spelade trummor. Restaurangen stod under förbudstiden till tjänst med ”hårt te”, d.v.s. olaglig alkohol, och med prostituerade. På sommaren samma år flyttade orkestern till Opris, som hade blivit hotmusikernas trendställe, och under vintersäsongen fick den engagemang i Viborgs Runda torn. 

Följande sommar, 1928, splittrades orkestern och musikerna sökte sig nya samarbetspartner. Också andra skolorkestrar så som Fred Pell’s Buddians, Black Birds, Black Boys och Hot Notes blev populära, och deras medlemmar grupperade om sig i nya kombinationer för en spelsäsong i taget. Eugen Malmstén spelade bland annat i Åbo i Fred Klimscheffskys (Kiias) orkester och i den ryktbara orkestern Zamba på restaurang Börs i Helsingfors. Vid övergången till 1930-talet, när hotmusiken redan var etablerad både som restaurang- och dansmusik, uppstod också The Hot Five enligt förebild av Louis Armstrong. Orkestern spelade på Café Fenix på Elisabetsgatan och bestod av trumpetaren Eugen Malmstén, trombonist-violinisten Torsten Melander, saxofonisten Runar Törnström, pianisten Harry Bergström och batteristen Sven Grönholm. Spelandet upphörde dock 1931 då restaurangen konstaterades ha brutit mot förbudslagen. 

De värdefulla erfarenheter som Malmstén och hans medmusikanter hade tillägnat sig på 1920-talet kom på 1930-talet att resultera i ett ambitiöst storband vid namn Rytmi-Pojat. Kärntruppen bestod av en kvintett under ledning av orkestern Zambas tidigare pianist Robert von Essen, och bandet som grundades 1934 blev så småningom Rundradions dansorkester; ett swingband med fulla träblås-, mässings- och rytmsektioner. De bästa jazzmusikerna som inlett sin karriär i slutet av 1920-talet engagerades i orkestern, som också kallades ”Finlands Benny Goodmans”. Den bestod av 11 man, däribland trumpetarna Eugen Malmstén och Sulo Alatalo, trombonisten Torsten Melander, saxofonisterna Aku Wittenberg och Rolf Ljunglin, batteristen Sven Grönholm samt s/s Andanias tidigare gitarrist, Leo Adamson. Assisterande medlemmar var bl.a. klarinettisten Tauno Kopola, gitarristen Ivan Putilin och batteristen-violinisten-vibrafonisten Erik Tidlund. Vidare bildades sångtrion Rytmi-Kolmoset i Mills Brothers-stil ur orkestern; den bestod av medlemmarna Malmstén, Melander och Grönholm. 

Orkesterns manager, affärsmannen Cecil Backmansson, och kapellmästaren Eugen Malmstén formade orkestern till en mångsidig tolkare av lätt musik. Man spelade swing som dansmusik både i Rundradion och på stamstället restaurang Fennia. I egenskap av skivbolaget Columbias orkester blev man också tvungen att ackompanjera hundratals polkor, schottisar, bostonvalser och tangor. Kapellmästaren själv sjöng flitigt in skivor och man spelade in flera kupletter som sjöngs av Matti Jurva. Också orkestern Ramblers, som var konkurrent till Rytmi-Pojat och som leddes av basunisten Klaus Salmi – även han en av den moderna jazzens banbrytare på 1920-talet i Helsingfors – måste göra en motsvarande eftergift. Vissa ovanliga bandningar, såsom Rytmi-Pojats ”Broadway Rhythm” (1934), inspelad på Rundradions snabbskiva eller swingen i Matti Jurvas fars ”Hei hulinaa, Helsinki” (Hej, ståhej, Helsingfors) vittnar ändå tydligt om att också de finländska jazzmusikerna strävade efter swing, hot och improvisation. En motsvarande skivraritet är Ramblers inspelning av ”Muistan sua Elaine” (1932; Jag minns dig, Elaine) där man rentav kan höra ett klarinettsolo framfört av Tommy Tuomikoski. 

Rytmi-Pojat uppträdde fram till andra världskriget, gjorde en konsert- och skivinspelningsresa till England och Sverige 1936 samt några turnéer på landsorten. Men de var inte lika framgångsrika som publikfavoriten orkestern Dallapé med sina turnéer; jazz var inte de stora massornas musik. 

Under krigsåren deltog Eugen Malmstén i underhållningsturnéer tillsammans med olika artister och spelade bl.a. in storfavoriterna ”Elämä juoksuhaudoissa” (Livet i löpgravarna), ”Ruusut hopeamaljassa” (Rosor i silvervas) och ”Sillanpään marssilaulu” (Sillanpääs marschsång). Efter kriget fortsatte han att turnera tillsammans med Esa Pakarinen. På turnéerna framträdde de med ”kvinnostudier”; ”fröken Impi Umpilampi” och andra karaktärer var den tidens dragshower. Malmstén bytte då trumpeten mot dragspel. Perioden kröntes av långa emigrantturnéer till Förenta staterna och Kanada 1962 samt Australien 1975. Också därefter uppträdde Malmstén ofta på estrader, i radio och television. År 1974 sjöng han in ett lp-album med klassiker från hotperioden. 

De mest kända av alla de 500 schlager som Eugen Malmstén sjöng in på skiva är, förutom krigstidens succéer: ”Heipä hei, vaikka kärryt kaatukoon” (Hej och hå, fastän kärran skulle välta), ”Kyllä tukkipoika tunnetaan” (Nog känner man stockflottaren), ”Vanha merimies muistelee” (Den gamle sjömannen minns) och ”Kohtalokas samba” (Den ödesdigra samban). Klassiker bland Malmsténs egna schlagerkompositioner är tangon ”Kun sun mä näin” (När jag såg dig) och den långsamma valsen ”Sä muistatko metsätien” (Minns du skogsstigen). Av jazzstyckena intar ”Broadway Rhythm” med Rytmi-Pojat hedersplatsen, tillsammans med ”Tiger Rag” (1934) med Fred Kiias orkester där Malmstén spelar ett bitande hotsolo med korta fraser på trumpet. 

Pekka Jalkanen 

Jarl Eugen Malmstén, artistnamn Esa Kivi, Esa Nummenkivi, född 16.2.1907 i Helsingfors, död 1.9.1993 i Helsingfors. Föräldrar kriminaldetektiven Karl Jarl Malmstén och Eugenie Petroff. Gift med (1) Sylvi Maria Seppänen (tidigare Vauhkonen) 1929, (2) Martha Linnea Lindström 1945. 

VERK. Se U. Haapanen, Suomalaisten äänilevyjen taiteilijahakemisto 1901−1982. Artist index of Finnish records. Suomen äänitearkiston julkaisu 23 (1990). Inspelningar (album): Eugen Malmstén (1970); Suomalaisen jazzin kultaiset vuodet II (1971); Eugen Malmstén. Jatsiviikingit (1974); Stadin kundi (1977); Eugen Malmstén. Unohtumattomat (1992); Eugen Malmstén ja Rytmi-Pojat 1935–1942 (1993); Suomalainen jazz 1929–1959 I–II (1994). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh & I. Hakasalo, Iskelmän kultainen kirja (1986); J. Haavisto, Puuvillapelloilta kaskimaille. Jatsin ja jazzin vaiheita Suomessa (1991); I. Hakasalo, Malmsténista Marioniin (1979); P. Jalkanen, Alaska, Bombay ja Billy Boy. Jazzkulttuurin murros Helsingissä 1920-luvulla (1989); P. Jalkanen & V. Kurkela, Suomen musiikin historia VI. Populaarimusiikki (2003). 

BILDKÄLLA. Malmstén, Eugen. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4237-1416928956843

Upp