Skriv ut          Tillbaka

JYLHÄ, Konsta


(1910–1984)


Folkmusiker, kompositör


Spelmannen Konsta Jylhä inledde sina framträdanden på 1940-talet och blev på 1970-talet känd för hela folket som ”Konsta”, spelmannen som ”grät då han spelade”. Han blev en förgrundsfigur inom den återuppväckta finska folkmusiken och en osviklig attraktion på folkmusikfestivalen i Kaustby.


 

Konsta Jylhä kan betecknas som en av de sista genuina spelmännen i Finland. Han var också den första finska spelmannen som blev känd genom tv:n. Jylhä komponerade en del av sitt material själv vilket bidrog till att göra det lättare för andra folkmusiker att tillstå att de framförde material som de själva komponerat. Genom Jylhäs exempel har sålunda tusentals nya folkmelodier tillkommit.


 

Fram till 1964 var Konsta Jylhä ”enbart” spelman. För detta var han född i rätt miljö; han var spelman i åtminstone tredje led. Hans farfar Jaakko Jylhä var känd som ”lillklockaren” – han skötte kantorns uppgifter under gudstjänsterna i Kaustby kyrka enbart på gehör och utan utbildning. Konstas far, Jaakko Viljami Jylhä (1873–1913) ansågs vara en av Mellersta Österbottens bästa spelmän. Konsta var inte ens tre år fyllda vid faderns död och han hade därför inte någon minnesbild av honom. Av fadern, som sades vara en hurtig, driftig och lekfull man, ärvde Konsta emellertid, förutom några fotografier, också traditioner.


 

För Konsta var modern viktig. ”Kaffilan Mari”, Maria Sofia Rasmus, kom från den svenskspråkiga kommunen Karleby. Hon gifte sig första gången 1884 med Jaakko Järvelä och flyttade med honom till hemmanet Puustelli i Järvelä by i Kaustby. Mannen avled 1901 och Mari blev ensamförsörjare för sina sex döttrar. Då hon mötte Viljami Jylhä som också var änkling, fann dessa två efterlevande varandra och Viljami flyttade till Puustelli 1908. Paret fick två gemensamma barn, Vieno och Konsta. Men sedan även Viljami dött, flyttade Mari med sina barn till Kaustby kyrkby, till kyrkbacken som kallades Kapellet. Där tjänstgjorde hon som värdinna i affärsmannen Santeri Isokangas kafé, och Konsta hamnade liksom av en tillfällighet i en miljö som kom att betyda mycket för honom som spelman.


 

Vid seklets början var ”Santerin kaffila” (Santeris kafé) i många avseenden en viktig knutpunkt i Kaustby. Santeri Isokangas uppskattade traditioner, speciellt folkmusik och ”purpuri” (från franskans potpourri). I hans kafé fanns alltid två fioler och ett harmonium till gästernas förnöjelse. Alla kända spelmän från Mellersta Österbotten och till och med de sydösterbottniska spelmännen tog för vana att slinka in där. De spelade tillsammans och Konsta fick ofta ackompanjera. På så sätt fick han redan från tio års ålder spela först harmonium och sedan fiol tillsammans med de bästa spelmännen, bl.a. Matti Haudanmaa. Han lärde sig den traditionella mellanösterbottniska repertoaren: ”purpuri”-melodierna, polka, marsch, vals och schottis i bästa möjliga sällskap. Uppträdandena i kaféet följdes av otaliga spelmansuppdrag vid bröllop ända till krigsåren. Oftast var det fiolspelarna Friiti Ojala och Antti Järvelä som företog spelfärderna tillsammans med Konsta Jylhä.


 

De små och oregelbundna inkomsterna från tillfälliga uppträdanden vid bröllop räckte dock inte till för att Jylhä skulle klara livhanken och han var tvungen att skaffa sig ett yrke. Då han 1931 återvände till det civila efter att ha fullgjort sin värnplikt, köpte han en lastbil tillsammans med sin vän Otto Virkkala och de blev åkare. Under de första åren transporterade de i huvudsak mjölk till Kaustby mejeri men sedan kom trävarutransporterna med i bilden. Arbetet fortsatte utan avbrott fram till krigsåren då Jylhä tjänade fosterlandet med sin bil. Den tyngsta perioden inföll under den tid då Finlands försörjning i huvudsak skedde via Petsamo. Efter kriget fortsatte Jylhä att transportera trävaror. Detta pågick fram till 1961, då en olycka i Yxpila hamn definitivt satte punkt för Konstas bana som yrkeschaufför. Han fick ett stocklass över sig och blev därefter sjukpensionerad.


 

Under krigsåren hade Jylhä inte tid för fiolen men efter krigen behövde man spelmän igen. Entusiasmen för dans och fester var stor. Under ledning av kantor Eero Polas samlades en grupp mellanösterbottniska spelmän för att öva och uppträda. När man begav sig till grannsocknarna behövde man ett lockande namn för annonserna. Parollen ”Purppuripelimannit tulevat” (Purpurispelmännen kommer) blev sedermera välbekant, och gruppen blev början till de senare så kända Kaustisen Purppuripelimannit (Kaustby Purpurispelmän).


 

Sedan Eero Polas flyttat från Mellersta Österbotten uppträdde Kaustisen Purppuripelimannit i varierande sammansättningar. På 1950-talet utkristalliserade sig en fast fyrmannaensemble: fiolspelmännen Elias Kentala och Konsta Jylhä, Veli Valo på harmonium och Veikko Järvelä på kontrabas. Vid sidan av framträdandena i Mellersta Österbotten gjorde gruppen även inspelningar för radion i Helsingfors. Bakom initiativet stod framför allt doktor Erkki Ala-Könni som var Rundradions rådgivare i folkmusikfrågor. Under 1955–1957 spelade ensemblen in två hela potpurrier samt 35 separata spelmanslåtar för Rundradions bruk. Dessa – framför allt ”Peltoniemen Hintrikin surumarssi” (Peltoniemi-Hindriks sorgmarsch) och ”Häävalssi” (Bröllopsvals) – upptogs på radions program och inverkade positivt på den stora radiopublikens uppfattning om finsk folkmusik.


 

Efter några år intresserade sig också tv:n för folkmusiken. Såväl Finlands Television som reklam-tv producerade 1963–1964 sina egna program om Kaustbytraditionen. Den senare sände exempelvis programtävlingen Pitäjien parhaat (Socknarnas bästa). Jylhä deltog entusiastiskt i programmens musikaliska del. Som Kaustisen Purppuripelimannits nya sammansättning etablerade sig en grupp i vilken Konsta Jylhä, Hannu Rauma och Raimo Uusitalo spelade fiol, Toimi Uusitalo harmonium och Veikko Järvelä bas.


 

År 1964 inträffade en stor förändring i Jylhäs liv. Impulsen kom från kantorn Aaro Kentala: en eldsjäl, kyrkomusiker och spelman i Kaustby som uppmanade Jylhä att försöka sig på att komponera. Efter några veckor kunde Jylhä presentera två valser för honom och den entusiastiske Aaro Kentala döpte genast den ena till ”Konstan parempi valssi” (Konstas bättre vals). Men inte heller den andra som senare blev känd under namnet ”Konstan valssi” (Konstas vals) var dålig. Händelsen stärkte Jylhäs självförtroende och strömmen av nya kompositioner som därefter följde överraskade till och med honom själv. Han behärskade så mycket notskrift att han kunde teckna ned melodierna på papper. De bästa melodierna kom han på under skogspromenader och lättare skogsarbeten, som han sysslade med för att förbättra sin kondition. Bland det första årets alster fanns bland annat ”Kruunu-Marjaanan polska” (Kron-Marjaanas polska), ”Vaiennut viulu” (Fiolen som tystnat), ”Kehtolaulu” (Vaggvisa), ”Nikkarin polkka” (Snickarens polka) och ”Vääränkosken valssi” (Vääränkoskivalsen). Redan i dessa melodier kunde man höra de karakteristiska och omtyckta dragen i Jylhäs låtar: en naturlig och medryckande melodi, välavvägda harmonier samt en originalitet som föreföll att avvika från allt man tidigare hade vant sig vid att höra i finsk folkmusik.


 

Jylhäs följande låtar kom till i samband med de första åren av folkmusikfestivalen i Kaustby. I egenskap av välkänd spelman i Kaustby hade han varit med om att planera festligheterna, vilkas främste tillskyndare var Viljo S. Määttälä. Den första folkmusikfestivalen 1968 var en framgång och de följande åren förde med sig allt större skaror av uppträdande artister och publik. På grund av sjukdom kunde Jylhä inte uppträda vid den första festivalen, men 1969–1978 var han och Kaustisen Purppuripelimannit festivalens verkliga dragplåster. Publiken vande sig vid att få höra nya låtar av Jylhä vid varje festival. Stundom kunde det vara 7–8 nyskrivna stycken. Från denna tid härstammar också Jylhäs mest spelade polskor. I låtar som ”Jeremian polska” (Jeremias polska) och ”Santerin kahvilassa” (I Santeris kafé), förnyade han rentav den finska polskan.


 

Åren 1970–1972 var en ytterst bråd tid för Kaustisen Purppuripelimannit och Jylhä. I praktiken blev de en yrkesmässig folkmusikensemble som någon gång kunde ha upp till 30 uppträdanden i månaden. På programmet stod för det mesta Jylhäs egna melodier som publiken outtröttligt ville lyssna till. Några framträdanden skedde också i Sverige. Tidningspressen ägnade Kaustisen Purppuripelimannit samma intresse som riktades mot tidens popstjärnor. Som första finska folkmusikinspelning erhöll deras grammofonskiva en s.k. guldskiva. Men en sådan takt kunde inte fortgå utan att inverka på Jylhäs hälsa. Spelningsresorna minskade för hans del omkring 1973 för att nästan helt upphöra under de följande åren. Både sjukdom och ett tilltagande allvar riktade hans håg mot religiösa melodier.


 

Det är svårt att klassificera Konsta Jylhäs musik. Redan ”Vaiennut viulu” eller ”Joululaulu” (Julsång) kunde lika väl räknas till folkmusiken som till den andliga musiken. Från och med 1974 blev en andlig vänskapskrets en viktig del av Jylhäs liv. Kretsens medlemmar samlades hos varandra, läste Bibeln och berättade om sina religiösa upplevelser. Vid ett möte spelade Jylhä några av sina melodier som gillades av gruppens medlemmar. Enda kruxet var att de inte kunde sjungas eftersom de saknade text. Under de följande sammankomsterna började kretsen, såsom dess medlemmar senare beskrev händelserna, motta ord ”från ovan”. Ofta förmedlades texten av Konstas hustru Rebekka Jylhä och hon har senare angivits som författare till flera av dessa sångtexter. Andra skrevs av dottern Ulla Haili och av Seppo J. Järvinen som var den flitigaste arrangören av melodierna. Sångerna framfördes först av Kaustby kyrkokör, vars ledare Markku Vuori också arrangerade melodierna. De flesta av Jylhäs andliga sånger framfördes senare av sångerskan Eija Merilä, och det andliga musikförlaget Ristin voitto (Korsets seger) utgav sammanlagt fem grammofonskivor med Jylhäs produktion. Efter mindre än tjugo år hade de sålts i ca 120 000 exemplar. Jylhäs andliga sånger fick därmed sin egen trogna lyssnarskara.


 

Konsta Jylhä avled den 13 september 1984 på sjukhuset i Vetil. Hans begravning den 29 september var en sorgefest som berörde hela landet och sändes direkt i radio. Trots spelmannens och kompositörens bortgång har hans musik fortsatt att återupptäckas av nya generationer.


 

Paavo Helistö


 

Konsta Viljami Jylhä, född 14.8.1910 i Kaustby, död 13.9.1984 i Vetil. Föräldrar fraktaren Viljami Jylhä och kafévärdinnan Maria Sofia Alexandersdotter Rasmus. Gift 1951 med Rebekka Hautakoski.


 

VERK. Mer än 70 folkmelodier: ”Konstan parempi valssi” (1964); ”Kruunu-Marjaanan polska”( 1965); ”Vaiennut viulu” (1965); ”Penttilän sillalla”, schottis (1968); ”Metsämarssi” (1969); ”Tähtisilmä”, vals (1969); ”Kesän tullessa”, vals (1970); ”Ullan masurkka”, masurka (1970); ”Jeremian polska” (1972); ”Santerin kahvilassa”, polska (1972). Mer än 60 andliga melodier: ”Ilovirsi matkalla taivaaseen” (1975); ”Joululaulu” (1975); ”Kiitos ja ylistys Herralle” (1976); ”Pyhäaamu Herran temppelissä” (1976); ”Suvivirsi” (1976); ”Ihana on Siion virtoinensa” (1977); ”Kristuskallio” (1977); ”Taivaallinen kuningas kutsuu” (1978), ”Uutta virttä nyt laulaa” (1982).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Helistö, Konstan parempi valssi (1972); P. Helistö, Konsta Jylhän, pelimannin ja kansansäveltäjän tarina (1997); Konstan nuottikirja. Red. M. Järvelä (1997).


 

BILDKÄLLA. Jylhä, Konsta. Foto: Tapio Rantakari. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4244-1416928956850

 

Upp