NUMMINEN, Mauri Antero 

(1940– ) 

Underhållningsartist, kompositör, författare 

M. A. Numminen är en av de mest originella sångartisterna i Finland: en filosofisk clown som gillar upptåg, som rör sig obehindrat mellan barnprogrammens djurfigurer och teoretisk filosofi. Genom att ofta och gärna uppträda på svenska har han vunnit en egen publik i Sverige. På senare tid har han även uppträtt på tyska och fått en tysk publik.

Mauri Antero Numminen föddes i Somero. Fadern var verkställande direktör för den lokala andelshandeln och modern var biträde i samma affär. Numminen påverkades tidigt av den esperantointresserade rektorn för det lokala läroverket, av skolkamrater som hängivet lyssnade på jazz och av tangokompositören Unto Mononen, i vars band han tidvis spelade trummor. 

Åren 1960‒1967 studerade Numminen sociologi och allmän språkvetenskap vid Helsingfors universitet. Han publicerade surrealistiska teckningar i studenttidningen Ylioppilaslehti och var aktiv i kretsar som sysslade med experimentell konst. År 1966 gav han ut sina första grammofonskivor på egen bekostnad. I dem fanns redan fröet till hans särprägel: den speciella, falskt klingande rösten, egna okonventionella kompositioner och sångtexter lånade ur vetenskapliga undersökningar. I Åbo vid slutet av årtiondet medverkade han i musik- och teatergruppen Suomen Talvisota (Finlands Vinterkrig), som gav ut en lp-skiva med samma namn. 

Numminen har varit verksam som fri konstnär sedan 1970-talet. Hans omfångsrika produktion sträcker sig från film till elektronisk musik. Han har uppträtt på många håll i de nordiska länderna och i Mellaneuropa. Från sekelskiftet 2000 har tyngdpunkten i hans verksamhet legat i Tyskland, Österrike och Schweiz, där han gett talrika konserter och uppträtt i tv och på föredragsaftnar. 

Numminen har publicerat diktsamlingar, prosa och dokumentärer, men framför allt har han framträtt som sångare. Han har gärna gett satiriska eller humoristiska tolkningar av andra kompositörers produktion, såsom gamla schlager, jazzklassiker och kända romanssånger. Numminen har också gett ut flera svensk- och tyskspråkiga böcker och skivor. Som självlärd sångare och kompositör har han fördomsfritt använt sig av texter från de mest skiftande livsområden: politik, sociologi, filosofiska klassiker och lagtexter. I Numminens egna litterära alster finns en ironisk grundton. Bakom hans breda produktion finns clownen M. A. Numminen, som tar än poetens och än avantgardekompositörens gestalt, för att sedan förvandlas till hare eller jazztrumslagare och som i sina olika roller kommenterar språkliga och musikaliska fenomen. 

Som en sidointrig i Numminens liv löper hans speciella förhållande till den finska tangon, ett förhållande som går tillbaka på hans tidiga vänskap med Unto Mononen. Förutom en roman på tangotemat har han skrivit manus till en film om Mononens liv och producerat cd-skivor som presenterar finsk tango för den tyska marknaden. 

M. A. Numminen har under årens lopp samarbetat med många kända musiker, poeter och filmregissörer. Han har även producerat skivor med andra artister; bland dessa kan nämnas kända inspelningar av en annan Somerobördig musiker, Rauli ”Badding” Somerjoki. 

Vid Svenska litteratursällskapets 125-årsjubileum 2010 premierades Numminen för att ha befrämjat kontakterna mellan Finland och Sverige. Året därpå promoverades han till hedersdoktor vid socialvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. 

Pekka Gronow 

Mauri Antero (M. A.) Numminen, född 12.3.1940 i Somero. Föräldrar ekonomierådet Paavo Leonard Numminen och Aira Lemmikki Aaltonen. Gift med (1) redaktören Sirpa Kyllikki Kuosa 1970, (2) konstnären Helena Aurora Vapaa 1996. 

VERK. Tractatus (svit till texter av L. Wittgenstein, 1966); Soi sieluni soi (lieder, text N. Toropainen, 1975); Kukon ja Kanan sauna (opera för barn, animationsfilm av T. Sauvo, 1992); Rameaus brorson (miniatyropera, 1993); Pohjoinen tango-oratorio (komposition för Helsingfors festspel, 1997); Ajatelma (sångcykel till Suomen Kirjailijaliittos 100-årsjubileum, 1997). Filmer: Perkele! Bilder från Finland (musik till J. Donners film, 1971); Jestapa Jepulis eli Herra Huun seikkailut (medförfattare, musik, huvudroll, 1974); Jänikset maailmankartalle (1978); Det frusna Atlantis (1980); Satumaa. Unto Monosen elämä ja tangot (manus tills. med C. Olsson, 1999). C. Olssons kortfilmer om M. A. Numminen: M. A. Numminen Sings Wittgenstein (1993); M. A. Numminen Goes Tech-No (1995); M. A. Numminen Meets Schubert (1997); M. A. Numminen Turns Rabbit (2000). 

PRODUKTION. Kauneimmat runot (1970); Lastuja (1971); Äkta finsk negerjazz på svenska (1972); M. A. Numminen på svenska (1972); Haren satt i gropen i Finland (1973); Jag har sett fröken Ellen i badet (1974); Satuja (1975); Jänikset maailmankartalle (1977); Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej (1977); Diskreta hejdlösheter. Stockholm (1978); Fårskallevisor (1978); Itsy bitsy och andra konstupplevelser (1979); Månen mannen kokosnöten (1980); Terässinfonia (tills. med E. Saarinen, 1981); Passio Libertatis (1983); Den flygande mannen (1985); Baarien mies (1986, på tyska 2003); Kirjeitä virolaiselle runoilijalle (1987); Den eviga årgången. M. A. Numminens bästa (1990); Etsivätoimisto Andrejev & Milton (tills. med M. Into, 1991); M. A. Numminen goes tech-no (1995); Tango on intohimoni (1998, Tango är min passion 1999, ty. 2000); Helsinkiin. Opiskelija Juho Niityn sivistyshankkeet 1960–1964 (1999); Naapuri (tills. med J. Laine och M. Into, 2002); Rehtorin päiväkirja. Interaktiivinen kalenteri vuodelle 2004 (2003). Radiopjäser: Ludvig-pojan viaton murha (1969); Oppositioteatteri (1972); Iso Iita ja jesuiitat (1974); Hörs dåligt, hörs bra (1975); Einstein, Weinstein, Wittgenstein (2005); M. A. Numminen gör ont i Sverige (2008). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Helin, Mies joka ei koskaan valmistunut. Ylioppilaslehti 6/2000;  T. Rautiainen, Pop, protesti, laulu. Korkean ja matalan murroksia 1960-luvun suomalaisessa populaarimusiikissa (2001). 

BILDKÄLLA. Numminen, Mauri Antero. Foto: Matti Matikainen. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4252-1416928956858

Upp