HILTUNEN, Eila 

(1922–2003) 

Skulptör, professor 

Eila Hiltunen bröt mot den förhärskande traditionen inom skulpturen i Finland, som ända in på 1950-talet strävade mot en sluten plastisk form. Det nya formspråk och den rytmik Hiltunen utarbetade kommer framför allt till uttryck i hennes svetsade metallskulpturer, bland vilka Sibeliusmonumentet i Helsingfors räknas som hennes främsta. I sin konstnärliga verksamhet sökte sig Hiltunen medvetet utöver det egna landets gränser, vilket bl.a. innebar att Italien kom att bli ett andra hemland för henne. Det finns monumentalskulpturer av Hiltunen i Saudiarabien och i Iran. 

Eila Hiltunen föddes i Sordavala, bodde som liten i Fredrikshamn och flyttade sedan till Helsingfors, där hon började i läroverk. Enligt egna minnesanteckningar växte hon upp med en ombytlig far, vars högsta intresse var bilar och vapen, och en temperamentsfull och säregen mor. Modern ägnade sin dotter, som var enda barnet, all sin uppmärksamhet och gav henne en konstnärlig uppfostran. År 1942 avlade Eila Hiltunen studentexamen vid Helsingfors finska normallyceum för flickor. Samma år skrev hon in sig vid Finlands konstakademis skola. Hennes huvudsakliga lärare där var Ben Renvall. Hiltunen avlade examen 1946. 

Eila Hiltunen höll sin första separatutställning i januari 1951 på Galerie Hörhammer och visade redan då prov på originalitet. Hennes porträttskulpturer, människofigurer och balettmotiv fick ett positivt mottagande. Under 1950-talet gick hon vidare på sin livfulla plastiska linje. Hon fick också flera mera monumentala skulpturer i uppdrag, som minnesmärket vid hjältegraven i Simpele, avtäckt 1953. Eila Hiltunens förslag till ryttarstaty över marskalk Mannerheim inlöstes 1954, och 1956–1957 fick hon i uppdrag att utifrån samma förslag skulptera en väggrelief för Edesvikens folkskola i Helsingfors. Reliefen ”Pipaluk” i brons ger prov på hennes nyfunna stil, där reliefens geometriska och kantiga former binds samman med den vita väggytan och därigenom bryter mot den slutna skulpturens ideal. 

På Galerie Artek visade 1956 Eila Hiltunen upp sitt förnyade uttryck för en större publik. De flesta av hennes skulpturer i mahogny, marmor, brons och gjutjärn var reliefer, och uttrycket präglades av kubistisk stringens. Följande stora steg togs 1957–1959, då Hiltunen började svetsa skulpturer och på detta sätt bearbeta metallen direkt. Hennes intresse väcktes dels genom egna experiment i gjutjärn, men hon sporrades också bland annat av konstruktioner av samtida amerikanska skulptörer. I slutet av 1958 vistades hon två månader i Förenta staterna med hjälp av ett Ford Leader-stipendium, och under denna tid övergick hon slutgiltigt till den nya tekniken. Också i övrigt inspirerades hon av det snabba och fördomsfria amerikanska greppet. Efter resan svetsade Hiltunen bland annat skulpturen ”Bilisten” till minne av sin far. Skulpturen föreställer en bil från 1920-talet med en tidsenligt utrustad förare. 

I det här skedet fann hon också inspiration i medeltida motiv. En av gotiken inspirerad svävande bronsängel väckte livlig diskussion på Finlands konstakademis treårsutställning 1959. Där ställde hon också ut skulpturen ”Zebra”, som består av svetsade metallribbor. 

Ett särskilt dynamiskt skede på Hiltunens bana inföll kring decennieskiftet 1960. I Tammerfors vann hon en skulpturtävling och fick uppföra sin svetsade kopparskulptur, ”Under vattnet” (1960). Den föreställer ett dykande par; stilen gör ett lätt och elastiskt intryck. Helsingfors fick sin första offentliga abstrakta springbrunnsskulptur 1961, utanför annexet till Finlands Bank. Hiltunen anpassade konstruktionen, som består av svetsade kopparplattor och metallband, till den omgivande arkitekturen. 

Hiltunens självförtroende växte i takt med de internationella framgångarna. Hon höll sin första separatutställning utomlands i Köpenhamn 1955 och fick god kritik. Också en separatutställning i Paris 1960 gav god utdelning. På den internationella utställningen för kvinnliga konstnärer i Musée de l’art moderne samma år erhöll hon staden Paris silvermedalj för tre av sina metallskulpturer. 

Framgångarna fortsatte, och i tävlingen om ett minnesmärke över Sibelius 1960 inlöstes Hiltunens förslag. I den andra tävlingsomgången tilldelade den internationella juryn henne första pris för skissen ”Passio Musicae”. Sibelius-sällskapets beställning dröjde emellertid till 1963, då en tillfredsställande kompromiss hade nåtts i fråga om sällskapets krav på att ett porträtt av Jean Sibelius skulle fogas till monumentet. Hiltunen hade därförinnan fått utså en formlig hagelskur av meningsyttringar under tävlingens olika etapper. 

Det mäktiga monumentet ”Passio Musicae” är svetsat i syrafast metall och 8,5 meter högt, 10,5 meter långt och har ett djup på 6,5 meter. Det blev färdigt 1967 och ansågs då vara en träffande skulptural tolkning av Sibelius musik, en miljömässigt tacknämlig helhet och ett betydande samtida finländskt monument. Det är utan tvekan frågan om Hiltunens magnum opus och det mest betydelsefulla minnesmärket i Finland för sin tid. 

Efter Sibeliusmonumentet fortsatte Eila Hiltunen på sin monumentala linje. Framför Tammerfors centralsjukhus reser sig sedan 1973 hennes högsta skulptur, ”Livets låga”. Den svala stålglansen i ”Passio Musicae” har övergått i en varm metallton – den 13,5 meter höga konstruktionen, formad som en låga, är i aluminiumbrons. 

De storstilade uppdragen fortsatte i Teheran med ”Palmlund”, en komposition i aluminiummässing. I Jidda i Saudiarabien uppförde Eila Hiltunen hela tre monument, varav ”Solrosfält” (1984), som befinner sig i lagunen vid strandbulevarden, torde vara det mest imposanta. I New York, utanför FN:s högkvarter, kan man beskåda ”Studie över Sibeliusmonumentet” (1983) i naturlig storlek. Finska statens gåva till staden Rom i form av Hiltunens skulptur ”Orkidé” (1997) gladde skulptrisen mycket. Den är belägen i parken vid Palazzo Nervi i EUR-området. 

Italien kom att bli ett andra hemland för Eila Hiltunen från början av 1960-talet. Hennes skulpturer rönte stor uppskattning i detta för sin skulpturtradition så kända land. Fiatkoncernens chef, Gianni Agnelli från Turin, hörde till de första italienska tillskyndarna av Hiltunens konst. Strax innan Sibeliusmonumentet blev klart 1967 köpte Hiltunen och hennes man sig ett andra hem, ett befästningstorn kringgärdat av en park i byn Monticchiello i Toscana. Nedanför tornet kunde Hiltunen arbeta utomhus nästan året om. Hon prisbelönades i Italien 1971 och 1996 samt höll en separatutställning i Palazzo Venezia i Rom 1985. 

Förutom monument skapade Eila Hiltunen också flera mindre konstverk i form av porträtt, miniatyrskulpturer, medaljer och smycken. Utöver beställda porträtt och vänporträtt skulpterade hon under årens lopp diverse fantasihuvuden, som ”Karnevalkristus”, ”Galet huvud” och ”Gorgo”. Det goda och det onda i människan fascinerade henne ständigt. Med stigande ålder gav konstnären alltmer utrymme åt de djupliggande och otämjda krafterna inom sig. Hon skapade konstverk där metall, stenar, glasbitar och pärlor kombineras och gav fritt utlopp för en kvinnlig förkärlek för det dekorativa. I många fall manar resultatet trots allt fram en bild av det blodtörstiga, grymma och vämjeliga. Man kunde med ett feministiskt begrepp kalla dem abjekt, en sorts hotfulla men lockande objekt utanför ordningen – även om Hiltunen själv knappast var medveten om detta begrepp hemmahörande i Julia Kristevas psykoanalytiska terminologi. 

I flera intervjuer medgav Hiltunen utan omsvep att hennes temperament inte var särskilt väl lämpat för den låga profil som framhålls som ett ideal i Finland. Hon betonade gärna sin kvinnlighet och tyckte om att uppträda. Hon var extrovert, kultiverad, språkkunnig och elegant, vilket kom henne att skilja sig radikalt från den gängse samtida konstnärstypen. Eila Hiltunen trivdes i diplomatkretsar och i blixtljusens sken; hon rentav njöt av lyx och flärd och trivdes med att vara medelpunkten i ett sällskap. Hennes dragning till det glamorösa visade sig också i ett senkommet intresse för att designa dramatiska smycken i ädelmetall. I det finländska kulturlivet personifierade Eila Hiltunen en talang och en ihärdighet som brukar anses känneteckna ett karelskt temperament. År 1974 erhöll hon professors titel. 

Leena Ahtola-Moorhouse 

Eila Vilhelmina Hiltunen, född 22.11.1922 i Sordavala, död 10.10.2003 i Helsingfors. Föräldrar teknikern Usko Aleksanteri Hiltunen och Ester Maria Nousiainen. Gift 1944 med reklamfotografen Otso Aarne Pietinen. 

VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Diedrichsens konstmuseum, Helsingfors; Åbo konstmuseum; Maire Gullichsens samlingar, Konstmuseet i Björneborg; Moderna museet, Stockholm; Unesco, Paris; Förenta nationerna, New York; Hall of Coins, Currency and Medals, Smithsonian Institution, Washington D. C.; samt i städerna Teheran, Jidda, Rom och Berlin. 

PRODUKTION. Ihmisen ääni (1979); Eila Hiltunen (1992); 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Ahtola-Moorhouse, Credo. Eila Hiltunen (2001); Eila Hiltunens Sibeliusmonument Passio musicae (1998); E. Kruskopf, Eila Hiltunen (1976); Suomalaisia vaikuttajanaisia. Kohti vuotta 2000 (1988). 

BILDKÄLLA. Hiltunen, Eila. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4280-1416928956886

Upp