DIEHL, Gösta 

(1899–1964) 

Konstnär 

Gösta Diehl målade främst landskapsvyer, hamnmotiv, interiörer, arbeten med personmotiv och stilleben i en kubistisk och klassisk monumental stil. Hans franskinfluerade målarstil började vinna erkänsla först efter andra världskriget, speciellt under 1950-talet. Diehls konst har beskrivits som sval och intellektuell.

Tack vare sin familjebakgrund blev Gösta Diehl internationellt inriktad. Hans far, fotografen Fredrik Diehl, var född i Kristiania (Oslo), dit familjen flyttat från Butzbach i Hessen. Hans mor, Maria Dryselius från Småland, var en vän av fransk kultur och filosofi. Också Viborg, Gösta Diehls barndomsstad, hade en öppen och kosmopolitisk atmosfär. Familjen kunde inte stödja den unge konstnären ekonomiskt i början av hans bana; fadern hade avlidit när gossen var endast fem år gammal och därefter levde familjen i fattigdom. 

År 1922 fick Diehl anställning som korrespondent hos Finska träsliperiföreningens agent i Paris och bodde där i tolv år fram till 1934. Han kunde ägna sig åt konsten på heltid, efter att ha varit korrespondent i tre år. Åren 1922–1927 studerade han vid de fria akademierna Colarossi och Grande Chaumière. Grunderna hade han lärt sig som elev till Albert Gebhard vid Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors. 

Av de samtida konstnärerna kom Othon Friesz, som hade börjat som fauvist, att göra störst intryck på Diehl. Personligen kände Diehl bland andra Georges Braque och André Derain. Under sin tid i Paris fick han sina målningar utställda på höstsalongen och Salon des Tuileries. År 1931 var han med om att grunda gruppen Salon de L’Oeuvre Unique. Tiden i Paris satte sina spår i Diehls konst: sen- och postimpressionismen och André Derains intellektuella och rena stil bildade grunden för hans expressiva 1940-talsstil. I Diehls målningar från början av 1950-talet framträder en intellektuellt präglad komposition och en influens från kubismen och Picasso. 

Gösta Diehls franskinfluerade stil att måla vann erkänsla i hemlandet först efter andra världskriget, trots att han hade ställt ut på Gösta Stenmans konstsalong redan 1926. Hans arbeten framstod då som i grunden främmande för det finska konstlivet och dess nationalistiska atmosfär. Diehls skicklighet som tecknare vann uppskattning, men hans färgbehandling var ”alldeles för internationell”, som Bertel Hintze konstaterar. Ett indirekt erkännande kom Diehl till del när han återvände hem och höll en separatutställning 1934, då han fick beställning på ett större grupporträtt av bergsrådet Leonard Baumgartner och hans familj. Det omfångsrika målningen blev färdig strax före vinterkrigets utbrott 1939. 

Under vinterkriget var Diehl med om att grunda Konstnärernas vapenbrödraförbund i Helsingfors, där han även var ordförande. Förbundets utställning i konstmuseet Ateneum hösten 1940 väckte liv i det i övrigt då stagnerade konstlivet. Förbundets medlemmar förenades i högre grad av kärleken till fosterlandet än av någon konstnärlig ståndpunkt, konstaterade Diehl i efterhand. Själv var Diehl pacifist med blick för krigets fasa och lidande bakom retoriken om hjältemod och tapperhet. Han hade redan under studieåren i Paris anslutit sig till det internationella fredsförbundet i Paris; 1957 deltog han i en finsk delegation på en fyra veckors resa till Kina. 

En separatutställning 1945 på salong Bäcksbacka visade Diehls produktion från samma år: ett fyrtiotal oljemålningar och ett dussin akvareller. Utställningen kom att bli en konstnärlig succé. Kritikerna beundrade målningarnas färgprakt och lyskraft och tilltalades av den intellektuella och osentimentala hållning de fann hos Diehl. Sigrid Schauman beskrev Diehls konst som sval och intellektuell. Dessa karakteristika kom att följa hans konst i fortsättningen. 

En separatutställning 1951, återigen på salong Bäcksbacka, inledde Diehls 1950-tal. Till de starkaste verken på utställningen räknas hans kubistiska komposition, ”Bomber över byn” (1950), en uppskakande skildring av åldringars, kvinnors och barns öde i krig. I andra verk med personmotiv, som ”Ung kärlek” och ”Medelhavsfiskare”, höll sig Diehl mera målmedvetet till en kubistisk komposition. 

Jämfört med 1940-talet var 1950-talet avsevärt mer öppet och mottagligt för den franskinfluerade kolorismen. Diehl var inte längre ensam om sin ambition. Tillsammans med Yngve Bäck, Ragnar Ekelund, Torger Enckell, Unto Pusa, Sigrid Schauman och Sam Vanni grundade Gösta Diehl Prismagruppen 1956, i första hand med sikte på gemensamma utställningar. Gruppens medlemmar fick inte framträda i andra grupputställningar. Prismas utställning 1957 var för Diehl en kritikerframgång. Konstkritikern Sakari Saarikivi ansåg i Helsingin Sanomat att Diehls arbeten var de mest anslående och framhöll hans stora kompositioner ”Balett” och ”Mannen med måsarna” som ”livfulla i sin dynamik och kraftfulla i sin kolorit”, medan han såg något ”kallt och hårt” i de halvabstrakta arbetena: ”Det är som om en vilja av stål höll en sjudande eruptionsdrift i bojor.” När den är som bäst förenar sig ändå intellekt och känsla i en harmonisk dynamik i Diehls konst. 

Gösta Diehl målade landskap och interiörer, person- och hamnmotiv samt stilleben i en klassiskt kubistisk stil, men han kunde också pröva en mer dynamisk och fartfylld stil som han lärt sig av futuristerna, såsom i ”Skenande häst” (1959). 

Kubismens och framför allt Jacques Villons influens markerades ytterligare då Diehl besökte kubismutställningen i Musée d’Art Moderne i Paris 1953. Även om Diehl hade en behärskad komposition som anknyter till det monumentala, fick han utföra endast två monumentala arbeten: mosaiken ”Skönhetens födelse” (1960) i Vita korsets kontorsbyggnad i Botby och mosaiken ”Gammalt-nytt-evigt” (1962) i Nordiska föreningsbankens filialkontor i Björneborg. 

Diehls idealitet, ansvarskänsla och intresse för sina kollegers sociala villkor ledde till att han efter andra världskriget valdes till ordförande för Konstnärsgillet i Finland 1944–1950. Han var även en av grundarna av Nordiska konstförbundet och styrelseordförande för den finska sektionen 1945–1946. Diehls frispråkighet och hans djärva initiativ tilltalade uppenbarligen inte alla, varför han i början av 1950-talet lämnade sina förtroendeuppdrag. Andra skäl till detta var hans svaga hälsa och hans vilja att till fullo fördjupa sig i sitt eget skapande arbete. 

Marja Sakari 

Gösta Diehl, född 5.3.1899 i Viborg, död 3.5.1964 i Helsingfors. Föräldrar fotografen Fredrik Diehl och Maria Wilhelmina Charlotta Dryselius. Gift med (1) Emma Matilda Margareta Hult 1926, (2) Hulda Elsa Katarina Ramsay 1937. 

VERK. Representerad i konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Imatra stadsmuseum; Björneborgs konstmuseum; Mariehamns konstmuseum; Gösta Serlachius konststiftelse, Mänttä; Nasjonalgalleriet, Oslo; Nationalmuseum, Stockholm. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ars. Suomen taide 5, 6/1990; B. Hintze, Gösta Diehl (1966); Känsla och tanke. Finländsk modernism 1930−55. Red. A. Jääskinen & O. Flander (1987). 

BILDKÄLLA. Diehl, Gösta. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4291-1416928956897

Upp