LYYTIKÄINEN, Olli 

(1949–1987) 

Konstnär 

Olli Lyytikäinens konstnärskap har tillskrivits rentav mytiska dimensioner, vilket hans bohemiska och tragiska konstnärspersonlighet också bidragit till. På 1970-talet väckte han uppmärksamhet med sin romantiska habitus och som en fulländad dandy. Lyytikäinens skapande grundade sig på klassiska ideal inom bildkonsten: bemästrandet av teckning och form. Samtidigt var han som konstnär före sin tid och förebådade redan på 1970-talet det följande decenniets konst.

Vid minnesutställningen för Olli Lyytikäinen som anordnades på Amos Andersons konstmuseum 1989 talade man allmänt om Lyytikäinens ”inre glöd”, om hans märkliga bildvärld. Lyytikäinen beskrevs som en sällsynt vital och betydande konstnär. I ljuset av hans virtuosa arbeten, hans briljanta teckningar, färgmättade akvareller och ingivelsefyllda bildanekdoter ter sig lovorden ingalunda överdrivna. 

Under sin korta konstnärsbana hade Lyytikäinen förmågan att ständigt förnya sig. Han framträdde först med fantasibetonade arketypiska figurkompositioner; därefter följde en svit med bland annat afrikanska motiv. I mitten av 1970-talet vände han sig mot den europeiska säkerhetskonferensen som då arrangerades i Helsingfors. Mot 1970-talets slut dominerades Lyytikäinens bildvärld av avslöjande och ironiska miljöskildringar, såsom i ”Borste” (1979) och ”Albatrossen i nöden” (1979). Till det tidiga 1980-talet hörde experiment med polaroidfoton. I mitten av decenniet tillkom koloristiska kompositioner med drag av det tidiga 1900-talets tyska expressionism, som i ”Vilande Ikaros”, ”Molnmålaren”, ”Drömmen om törst”, ”Kyssen”, ”Max” och ”Mam mut”, alla från 1984. Konstnärens kompakta teckningsstil började upplösas och antog med dessa arbeten expressiva former. Med små medel kunde Lyytikäinen trolla fram en träffande bildberättelse som kompletteras av betraktarens förnimmelser och intellektuella insikt. Samtidigt som bilderna förmedlar en berättelse, lämnar de också någonting osagt, och en hemlighetsfull, mystisk dimension finns alltid närvarande. 

Lyytikäinen hörde till Skördemännen, en konstnärsgrupp som var aktiv på 1970-talet. Liksom många andra i gruppen saknade Lyytikäinen formell konstutbildning, men var detta till trots en fullfjädrad konstnär från första början. Lyytikäinen läste mycket och var grundligt insatt i psykoanalys. Utgångspunkten för hans skapande låg djupt i hans inre. Det konstnärliga skapandet innebär att söka och utforska sin egen identitet på ett intuitivt sätt. Men en konstnär kan också förlora sin identitet när han upptäcker nya och okända sidor av sig själv. Enligt konstkritikern Jan-Olof Mallander var Lyytikäinens ”inre odyssé så häftig att en svagare person hade förlorat sin identitet redan halvvägs”. Lyytikäinens våldsamma självrannsakan hade sitt pris. I slutet av 1970-talet och under 1980-talet förvärrades hans alkoholism, till den grad att det påverkade hans hälsa. 

Olli Lyytikäinen hade sin första separatutställning 1971 i Mallanders galleri Cheap Thrills i Helsingfors. Lyytikäinens intelligenta ironi och lekfulla lynne framgår redan av utställningens namn ”Aus die patologische Schizzenbücher”, en anspelning på Pädagogisches Skizzenbuch av Paul Klee. Lyytikäinen ställde ut i genomsnitt en gång om året och gav sina utställningar fantasifulla namn: ”Från Afrika till evigheten” (1973), ”Tre pyramider och sfinxen” (1974), ”Kojan och snögubbe” (1975), ”Penna, papper och sanningen” (1976), ”Ankeborgs museums samlingar” (1977), ”Aska och diamanter” (1979), ”Branden i Gamla studenthuset” (1980), ”Fågelamma” (1980), ”Ungdom och galenskap, ålderdom och klokhet” (1981) och ”En över” (1981). 

Den brand som uppstod i Olli Lyytikäinens ateljé 1979 satte djupa spår i hans tillvaro. En stor del av hans arbeten i mindre format brann upp eller skadades svårt. 1980-talet präglades av Lyytikäinens tilltagande alkoholism. Hans enorma skaparkraft – på mindre än 20 år producerade han ett par tusen arbeten – hade självdestruktiva drag. Han avled i sviterna av sin alkoholism i januari 1987. 

Marja Sakari 

Tenho Olavi (Olli) Lyytikäinen, född 12.6.1949 i Heinävesi, död 9.1.1987 i Helsingfors. Föräldrar snickaren Aatos Alvar Basilius Lyytikäinen och städerskan Maire Liisa Kettunen. 

VERK. Representerad i konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Helsingfors stads samlingar; Moderna museet, Stockholm. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M.-T. Kivirinta & L.-M. Rossi. Kokohajanainen kuva (1991); Olli Lyytikäinen 1949−1987. Fyrfärgad dröm. Red. E. Rislakki (1989); Olli Lyytikäinen. It’s all yours. 30.9.2000–26.8.2001, Kiasma Exhibition Catalogue. Red. M. Jaukkuri & P. Nyberg (2000); Uuden ajan Aura. Oraansuojelijat tätä aikaa etsimässä. Red. J. Olavinen, J. O. Mallander & E. Lahdenmäki (1989); Adhesiva arketyper. Skördemännen träder fram. Amos Andersons konstmuseum 19.8–19.9.1976 (1976); J. Takalo-Eskola, Katseessa kalojen syvyys ja lintujen lento. Olli Lyytikäisen mentyä ilon viisaus on jäänyt. Taide 3/1987; M. Valkonen, Kuvataide vuoden 1970 jälkeen. Ars. Suomen taide 6/1990. 

BILDKÄLLA. Lyytikäinen, Olli. 1982. Hufvudstadsbladets arkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4296-1416928956902

Upp