MERIKANTO, Oskar 

(1868–1924) 

Tonsättare, organist, pianist 

Oskar Merikanto hörde till de främsta musikpersonligheterna i Finland vid sekelskiftet 1900. Han var den kompositör som var mest känd i hemmen, till en början rentav mer känd än Sibelius. Merikantos melodiska och ljusa tonspråk gjorde hans kompositioner omtyckta. Till hans popularitet bidrog också de många tonsättningarna av finsk poesi. Merikanto blev berömd under sina omfattande konsertturnéer som pianist, organist, skicklig ackompanjatör och improvisatör. Han var därutöver en inspirerande och skicklig musikpedagog.

Oskar Merikanto gick i Finska elementarläroverket i Helsingfors, men hans håg stod till musiken och han avbröt sin skolgång redan efter sjätte klass. En bidragande orsak var familjens anspråkslösa ekonomi och faderns oregelbundna liv. Lauri Hämäläinen, organist i Gamla kyrkan, tog den begåvade pojken under sitt beskydd, gav honom musiklektioner utan att ta betalt och skaffade honom rentav ett piano genom att samla in bidrag. År 1887 gav Merikanto sina första piano- och orgelkonserter. På programmet stod då bl.a. ”Grande valse” eller ”Kesäilta” (I sommarkväll), som Merikanto komponerat redan som sjuttonåring. Konserterna följdes av en turné, under vilken Merikanto samlade in pengar för en studieresa. För att få ihop till reskassan blev han tvungen att sälja sitt piano och sitt orgelharmonium, men beviljades ett stipendium från senaten och fick dessutom privat stöd av Aurora Karamzin och konditorn Fredrik Ekberg. 

Åren 1887–1889 studerade Merikanto vid konservatoriet i Leipzig, för bl.a. Robert Papperitz och Gustav Schreck. Vid denna tid skrev Merikanto en av sina populäraste sånger, ”Pai, pai paitaressu” (Sov, sov, liten parvel), tillägnad Naemi Starck. Lauri Hämäläinen avled oväntat hösten 1888, och tre år senare efterträdde Merikanto honom som lärare vid Helsingfors klockar- och organistskola. Merikanto sökte även Hämäläinens tjänst som organist i Gamla kyrkan, men kunde på grund av sin ringa ålder inte få den. Besvikelsen uppvägdes av en studieresa till Berlin, där han studerade för tonsättaren Albert Becker. Resan bekostades med hjälp av lån och en välgörenhetskonsert som anordnades av Merikantos musikervänner. Poeten J. H. Erkko skickade dikter till Merikanto, som tonsatte ett flertal av dem. 

År 1892 utsågs Merikanto till organist i Nya kyrkan i Helsingfors (senare Johanneskyrkan). Denna befattning innehade han fram till sin död. Merikanto gav flera framgångsrika konserter med sin kollega i Nya kyrkan, den berömde solisten Abraham Ojanperä. Alfred Hihlman (Hiilimies), som efterträdde Ojanperä, ägnade sin mesta tid åt att leda och utveckla kyrkans kör. Merikanto var orgelkännare och reste runt på olika håll i Finland och inspekterade orglar. Åren 1892–1895 ledde han kören Työväen sekakuoro och komponerade den sedermera kända ”Työväen marssi” (Arbetarnas marsch). 

Merikanto hörde till ungfinnarna och var från slutet av 1880-talet länge verksam som musikkritiker (under signaturen O. eller O. M.) i de finsksinnade dagstidningarna Uusi Suometar, Päivälehti, Helsingin Sanomat och tidskrifterna Säveletär och Valvoja. Vid mitten av 1890-talet hade han en pianoaffär, först tillsammans med H. W. Schalin och senare med Emil Sivori. Företaget strandade dock av ekonomiska skäl. Merikanto fick allt fler tidskrävande uppdrag, men han hann ändå färdigställa den första finskspråkiga operan, Pohjan neiti (Pohjolas dotter), med vilken han deltog i Finska Litteratursällskapets kompositionstävling 1898. 

Sångfesterna skapade en fosterländsk samhörighet men underblåste också språkpolitiska motsättningar. Från slutet av 1880-talet utgjorde de en återkommande del av Merikantos program. Merikanto satt i sångfesternas jury och var aktiv som ledare och kompositör. Han ackompanjerade sångare som Aino Ackté, Irma Tervani, Signe Liljeqvist, Alma Fohström, Hanna Granfelt, Abraham Ojanperä, Eino Rautavaara, Helge Lindberg och Wäinö Sola. Det finns ett flertal inspelningar från dessa tillfällen. Bland de utländska solister Merikanto ackompanjerade kan nämnas Pablo Casals, Fritz Kreisler, Albert Spalding, Cecilia Hansen och Charles Cahier. Merikanto stiftade redan tidigt bekantskaper i många olika kultur- och konstnärskretsar. Förutom musiker hörde också bl.a. diktarna J. H. Erkko och Eino Leino till Merikantos vänkrets. 

Merikanto uppträdde även utomlands. År 1900 besökte han Förenta staterna, efter att ha fått en inbjudan av amerikafinländare. Under detta besök turnerade han i tolv städer och gav nio konserter. Två år senare reste han till S:t Petersburg för att konsertera, och han återvände till staden 1916. År 1914 framträdde han i Moskva. Särskilt under sommarferierna komponerade Merikanto flitigt. År 1902 lät han uppföra konstnärshemmet Kantola vid Ruovesi. Kantola blev hans fasta sommarbostad och den plats där han komponerade många av sina verk. 

Merikantos pedagogiska verksamhet utvidgades när han vid sidan om sitt uppdrag som lärare vid klockar- och organistskolan 1904 fick anställning som hjälplärare i orgelspel vid Helsingfors musikinstitut. År 1906 blev han ordinarie lärare där. I Merikantos undervisningsprogram ingick orgelmodulation och orgelregistrering och en tid även körsång och musikhistoria. I anslutning till sin undervisning lät Merikanto publicera och översätta undervisningsmaterial. Han översatte en pianoskola för nybörjare och en orgelskola till finska, utgav pianoövningar och dryftade orgelregistrering i Martti Tulenheimos Urut (Orgeln). På 1920-talet utkom hans Katekes i musiklärans grunder, en modulationslära och fingerövningar för pianister. Han skrev även en kortfattad musikhistoria, som dock aldrig trycktes. För att fördjupa sig i den undervisning i kyrkomusik som bedrevs utomlands gjorde Merikanto 1907 en omfattande resa till Skandinavien, Tyskland, Italien, Frankrike och England. Resan finansierades med ett stipendium som senaten beviljat. Till resan hörde talrika konsert- och operabesök. I Italien kom Merikanto i kontakt med organisten och kompositören Enrico Bossi och i Frankrike med orgelmästarna Alexandre Guilmant, Charles-Marie Widor och Louis Vierne. 

I början av 1900-talet tilltog intresset för inhemsk opera. Armas Järnefelt, Edvard Fazer, Aino Ackté och Robert Kajanus hade börjat ordna operaföreställningar och i november 1910 framfördes Merikantos nya opera, Elinan surma (Elins död). År 1911 var tiden mogen för grundandet av Inhemska (senare Finska) operan. Merikanto var en av de stiftande medlemmarna och han blev även operans förste kapellmästare och repetitör 1911–1922. År 1911 företog han en ny resa till Italien, vilket troligen inspirerade honom i hans arbete med operan. Merikanto deltog aktivt i Nyslotts operafestival 1912–1914 och 1916. På festivalen framfördes 1913 Elinan surma och 1914 Pohjan neiti. På 1910-talet komponerade Merikanto musiken till operan Regina von Emmeritz. Vid samma tid fick han även möjlighet att följa sin begåvade son Aarres musikstudier och dennes inträde på tonsättarbanan. 

Hösten 1915 utsågs Merikanto till medlem i statens expertnämnd för tonkonst. År 1918 började han emellertid besväras av en hjärtsjukdom och blev tvungen att minska sin omfattande arbetsbörda. Följande år tilldelades han professors titel och 1921 beviljades han statens konstnärspension. Vintern 1920–1921 reste han till Tyskland för att bekanta sig med nyare musikdramatik. Under de därpå följande åren företog han resor till olika kurorter. I november 1922 inledde Merikanto sitt avsked med ett uppförande av Elinan surma. Efter detta företog kompositören en omfattande avskedsturné till olika landsortsstäder. Ännu 1923, i slutskedet av sitt liv, ägnade han sig åt yrkesmässiga uppdrag och kritiserade i skarpa ordalag Ilmari Krohns nya koralbok. 

Merikanto var trogen sin folkmusikinspirerade kompositionsstil livet ut. Men även om hans kompositioner för tankarna till folkmusik, utgick de ofta från den italienska operans bel canto-stil. I många sånger finns också synnerligen krävande virtuosa avsnitt. Merikanto var en sann melodiker, som i sin musik gestaltade både ljusa och stormiga stämningar. Han tonsatte folkliga texter som anknöt till naturen och den mänskliga upplevelsevärlden. Merikantos känsliga och nyanserade livsglädje kommer till uttryck i många solosånger som kommit att ingå i den fasta repertoaren, t.ex. ”Kevätlinnuille etelässä”, ”Ma elän”, ”Miksi laulan”, ”Kun päivä paistaa” och ”Annina”. De karelska stämningarna representeras av ”Reppurin laulu”, ”Vallinkorvan laulu” och ”Laatokka”. Merikantos mest kända svenska sång är ”Folksång” (Där björkarna susa), till text av Viktor Sund, mycket sjungen också i Sverige. Mot slutet av sitt liv tonsatte Merikanto ett flertal andliga sånger. De mest kända är ”Oi muistatko vielä sen virren” (Säg, minnes du psalmen vi sjöngo) och ”Kiitos sulle Jumalani”. 

Seija Lappalainen 

Frans Oskar Mattsson, fr.o.m. 1882 Merikanto, född 5.8.1868 i Helsingfors, död 17.2.1924 i Oitti. Föräldrar överkonduktören Frans Ferdinand Merikanto och Anna Helena Tammelin. Gift 1892 med Liisa (Elise) Häyrynen. 

VERK. Operor: Pohjan neiti (Kalevala, A. Rytkönen, 1898); Elinan surma (G. von Numers, J. Finne, 1910); Regina von Emmeritz (Z. Topelius, övers. av E. Leino, 1919); Teatermusik: Tukkijoella (Teuvo Pakkala, sv. Timmerflottarna, 1899); Juhannustulilla (Larin-Kyösti, I. Härkönen, sv. Vid midsommareldarna, i vilken ”Hennan keinulaulu” och ”Reppurin laulu” ingår, 1900); Kantater och melodramer: ca 150 solosånger; ”Pai, pai, paitaressu” (J. Mustakallio, 1887); ”Kevätlinnuille etelässä” (J. H. Erkko, 1891); ”Kullan murunen” (J. H. Erkko, 1891); ”Miksi laulan” (J. H. Erkko, 1891); ”Merellä” (J. H. Erkko, 1891); ”Vallinkorvan laulu” (A. B. Mäkelä, komp. för skådespelet Ruukin jaloissa, 1896); ”Kun päivä paistaa” (H. Haahti, 1897); ”Soi vienosti murheeni soitto” (H. Ansa, 1899); ”Annina” (D. Fallström, 1901); ”Där björkarna susa” (V. Sund, 1905); ”Oi muistatko vielä sen virren” (E. Leino, 1905); ”Itkevä huilu” (E. Leino, 1905); Laatokka (M. Uotinen, 1914). Nio duetter: ”Onnelliset” (Aleksis Kivi, 1898); 66 sånger för blandad kör: ”Työväen marssi” (Arbetarnas marsch, A. Törnroos, 1894); ”Kymmenen virran maa” (A. V. Forsman, 1906); ”Nälkämaan laulu” (I. Kianto, 1911); ”Kiitos sulle, Jumalani” (A. L. Storm, 1924). 20 sånger för damkör; 32 sånger för manskör: ”Nyt on helluntai” (Larin-Kyösti, 1900). Ca 100 pianostycken: ”Kesäilta” (1885); ”Valse lente” (1898). Kompositioner för orgel och violin. 

PRODUKTION. Pedaalikoulu (1908); Urkuharmoonikoulu aloitteleville (1910); Suomalainen ja ruotsalainen messu (1916); Yksiääninen messu (1916); Urut (tills. med M. Tulenheimo 1916); Katekes i musiklärans grunder (1923, 3 uppl. 1952); Modulationslära. Praktisk lärobok för orgelnistelever I−II (1923); Uusia sormiharjoituksia pitemmälle kehittyneille piano-oppilaille (1923); Koulun koraalikirja (1924). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Oskar Merikantos arkiv, Nationalbiblioteket; P. Hako, Kansanomaisuus Oskar Merikannon yksinlauluissa. Tapaustutkimus yhden säveltäjän kahdeksasta laulusta (1988); S. Heikinheimo, Oskar Merikanto ja hänen aikansa (1995); H. Poroila, Oskar Merikannon sävellykset (1994); E. Salmenhaara, Oskar Merikanto. Suomalaisia säveltäjiä (1994); I. Simola, Oskar Merikannon oopperatoiminta (1991); Y. Suomalainen, Oskar Merikanto (1950); Y. Suomalainen & E. Marvia, Oskar Merikanto. Suomalaisia musiikin taitajia (1958). 

BILDKÄLLA. Merikanto, Oskar. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4339-1416928956945

Upp