AHO, Kalevi


(1949– )


Tonsättare


Kalevi Aho är en tonsättare som är känd för att arbeta med de stora formerna. Aho fortsätter i Joonas Kokkonens och Aulis Sallinens fotspår som en av de främsta finska symfonikerna i Jean Sibelius efterföljd. Stilmässigt är Ahos musik pluralistisk. Han har utvecklat ett tonspråk som förenar återhållsam modernism med tonal traditionalism. Viktigare än att binda sig till en bestämd kompositionsteknik har för Aho varit att framföra ett socialt budskap. Både som kompositör och som flitig musikskribent drivs Aho av en självpåtagen plikt att påverka samhället genom musiken.

 

Kalevi Aho är ingen strikt modernist, fastän han har haft både intresse och fallenhet för abstrakta och matematiska konstruktioner. Efter att Aho hade avlagt studentexamen skrev han 1968 in sig vid Helsingfors universitet för studier i matematik och fysik. Dessa övergav han dock efter ett par år för att kunna ägna sig åt musiken. Jämsides med universitetsstudierna hade han inlett musikstudier vid Sibelius-Akademin. Som huvudämne valde han komposition, och fick Einojuhani Rautavaara till lärare. Aho fortsatte också sina violinstudier, som han inlett vid Sibelius-Akademins ungdomsavdelning några år tidigare.


 

Efter att ha erhållit sitt kompositions­diplom 1971 studerade Aho komposition för Boris Blacher i Berlin 1971–1972. Sitt första treåriga konstnärsstipendium från statens tonkonstkommission fick han 1972. Aho undervisade i musikteori vid Helsingfors universitet under flera år, innan han blev tf. professor i komposition vid Sibelius-Akademin 1988. Från hösten 1994 blev han fri konstnär utan tjänsteplikter tack vare ett femtonårigt statligt konstnärsstipendium.


 

Vid sidan av tonsättandet har Aho verkat aktivt för konstmusikkulturen. Han grundade 1975 förlaget Edition Pan tillsammans med Mikko Heiniö, Pehr Henrik Nordgren och Jeremy Parsons. Med början 1999 har ett av de synligaste projekten inneburit att de finska symfoniorkestrarna haft egna ”huskompositörer”. Ahos samarbete med Lahtis stadsorkester och dess dirigent Osmo Vänskä har utgjort en förebild för detta projekt. Aho har redogjort för sina erfarenheter i artiklar och försökt sprida idén över hela Finland.


 

Aho är en skicklig skribent, och han har varit en flitig föredragshållare både i Finland och utomlands. Han var kolumnist vid Turun Sanomat 1995–1997 och debattör på dagstidningarnas insändarsidor. En del av hans artiklar har utkommit i bokform i samlingarna Taiteilijan tehtävä post­modernissa yhteiskunnassa (1992, Konstnärens uppgift i det postmoderna samhället) och Taide ja todellisuus (1997, Konsten och verkligheten). I sina artiklar uttrycker Aho ofta explicit tankar som finns implicita i hans musik. Teman som ofta återkommer är humanitet och kärleken till nästan, teknik och framstegstro och deras inverkan på samhället, samhällets stöd till kulturen och den samtida musikens position.


 

Ahos breda musikproduktion omfattar verk skrivna för många olika orkestersammansättningar, allt från operor till kompositioner för soloinstrument. Bland de musikaliska förebilderna för hans tidiga verk kan nämnas Bach, Brahms och Sjosta­kovitj och för hans senare verk Gustav Mahler, Charles Ives och Leoš Janáček. I Ahos musik finns en fortlöpande och stundtals högljudd dialog mellan olika stilar. Det tydligaste och samtidigt viktigaste stilgreppet i Ahos musik är kontrasteringen av olika känslolägen. Enligt Aho är musikens viktigaste egenskap dess emotionella uttryck; olika fragmentariska känslolägen beskriver en instabil värld.


 

Trots att Ahos produktion innehåller många stilelement finns det några drag som löper som en röd tråd genom hans verk. Redan i hans första symfoni (1969) kan man skönja en förkärlek för distansskapande ironiska och parodiska stilgrepp. Ironin genomsyrar hela hans produktion, ibland förtäckt, ibland öppet banal – vildast i operan Hyönteiselämää (1987, Insektsliv). Ofta förekommande i Ahos musik är kombinationer av stilar, citat och allusioner samt imitationer av valser, marscher och fanfarer. Ett konstnärligt grepp som är särskilt typiskt för Aho är ett slags deformation, en förvrängning, ibland rentav en total upplösning, av den musikaliska väven. Genom att förvränga stilformer och ironisera över dem, tidvis nästan med brutal kraft, odlar han likt Mahler en sorts ”oren” estetik. Från en andra generationens nyklassicism har Aho vandrat via en mer modernistisk estetik fram till ett slags ”pragmatisk pluralism”. Kompositionstekniken har emellertid inget egenvärde i hans musik, utan det väsentligaste är det budskap som de tekniska lösningarna tjänar.


 

Förutom av annan tonkonst har Aho tagit djupa intryck av litteraturen och samhällsskeendena. Ahos diskussioner med författaren Juha Mannerkorpi fördjupade hans livssyn; Aho gestaltade deras livs­filo­sofiska dialoger i sin musik. Operorna­ Avain­ (1979, Nyckeln) och Ennen kuin olemme kaikki hukkuneet (1999, Innan vi alla har drunknat) bygger på texter av Mannerkorpi.


 

Som sitt livs universitet betraktar Aho ett behandlingshem för alkoholister i Bjärnå, där han var civiltjänstgörare: ”När jag ibland har känt mig frestad att komponera väldigt strukturerad och abstrakt musik har jag tänkt på människorna jag träffade i Bjärnå. Där blev jag på något sätt immun mot överdriven strukturalism och abstraktion, fastän jag annars har stor fallenhet för systembyggande …” Ahos synsätt för tankarna till Theodor W. Adornos uppfattning att samhällsförhållandena avspeglas i musiken. Enligt Adorno bär musiken vittnesbörd om splittringen och orättvisorna i samhället. Musiken får alltså inte vagga in lyssnaren i en sorglös sömn, utan konstens uppgift är att väcka och ruska om sin publik. En betydande skillnad är likväl att det för Adorno var modernisterna Alban Berg, Arnold Schönberg och Anton Webern som stod för framsteget; Aho hör närmast till dem som stilmässigt riktar blicken bakåt. Men på det ideella planet finns det flera likheter med Adornos filosofi, för enligt Aho ”skall världen med all sin grovhet och råhet finnas med i konsten, men så att människorna kan bibehålla en uppfattning om att livet inte är hopplöst”.


 

I motsats till flera av sina inhemska kolleger vill Aho inte sitta i ett elfenbenstorn och komponera för sig själv och en eventuell framtida publik, utan för honom är det viktigt att nå ut till den samtida publiken och att använda medel som bär fram budskapet. Han hör också till de konstnärer som tar ställning i samhällsfrågor. Aho förklarar rentav: ”Utgångspunkten för mina symfonier ligger aldrig enbart i musiken, utan jag har även försökt behandla existentiella och filosofiska frågor. Det musikaliska material och bearbetningssätt som jag valt tjänar först och främst symfoniernas grundidé, som ligger utanför musiken.” På detta sätt svär sig Aho fri från en musikuppfattning som håller musiken för autonom och avskuren från det övriga livet. En komposition har ett syfte, som enligt Ahos utsago tar sig uttryck i en ”abstrakt intrig”. Medan den pågår försöker kompositören rubba lyssnarnas trygghetskänsla genom att leda dem in i svåra konfliktsituationer, som de skall lösa. Aho anser att lyssnarna bör kunna tillämpa denna princip även på den verklighet som ligger utanför musiken: ”Kanske är det bra för välbefinnandet, kanske blir det lättare att lösa motsvarande kriser om de drabbar en i verkliga livet. Kanske vi utöver den komposition vi lyssnat till börjar reflektera över våra egna liv eller över den värld vi lever i. Om så sker har kompositionen fyllt sin funktion.”


 

Johanna Järventaus & Anne Sivuoja


 

Kalevi Ensio Aho, född 9.3.1949 i Forssa. Föräldrar byggmästaren Paavo Aho och posttjänstemannen Inga Örn. Gift 1974 med ekonomie kandidaten Hanna Maria Laine.


 

VERK. Operor: Avain (1979); Hyönteiselämää (1987); Salaisuuksien kirja (1998); Ennen kuin me kaikki olemme hukkuneet (1999). Orkesterverk: 14 symfonier (1969–2007); 3 kammarsymfonier för stråk­orkester (1976, 1992, 1996); Hiljaisuus (1982); Pergamon (1990); Syvien vesien juhla (1995); Tristia för blåsorkester (1999); Symfoniska danser (Hommage à Uuno Klami, 2001). Koralarrangemang: Nyt ylös sieluni (2001); Päiwä nyt ehtii ehtoolleen (2002). Konserter: violinkonsert (1981); cellokonsert (1984); pianokonsert nr 1 (1989); konsert för tuba (2001); pianokonsert nr 2 (2002); flöjtkonsert (2002). Kammarmusik: 3 stråkkvartetter (1967, 1970, 1971); oboe­kvintett (1973); fagottkvintett (1977); kvintett för flöjt, oboe, violin, altviolin och cello (1977); kvartett för flöjt, altsaxofon, gitarr och slagverk (1982); sonat för oboe (1985); Quartetto piccolo (1989); kvintett för altsaxofon, fagott, altviolin, cello och kontrabas (1994); sonatin för två pianon (1997); sju inventioner och postludium för oboe och cello (1986/1998); klarinettkvintett (1998); Tre tangor (1999); Ballad för flöjt, fagott, cello och piano (1999); flöjtkvintett (2000); Lamento för två violiner eller två altvioliner (2001). Vokalverk: Lasimaalaus (1975); Hiljaisuus (1978), Kyynikon paratiisi (1991); Veet välkkyy taas (1992); Mysteerio (1994); Ilo ja epäsymmetria (1996); Kiinalaisia lauluja (1997); Kolme Bertrandin monologia (1999). Soloverk: sonat för soloviolin (1973); Solo I–VIII (1975–2003); pianosonat (1980); sonat för dragspel nr 1 (1984/1989); sonat för dragspel nr 2 (Mustat linnut, 1990); Tre interludier för orgel (1993). Scenmusik: Pyörteitä (tills. med U. Klami, 1960/2001).


 

PRODUKTION. Suomalainen musiikki ja Kalevala (1987); Einojuhani Rautavaara sinfonikkona/als Sinfoniker/as Symphonist (1988); Taiteilijan tehtävät postmodernissa yhteiskunnassa. Valittuja esseitä 1974–1992 (1992); Suomen musiikki (tills. med E. Salmenhaara, K. Virtamo och P. Jalkanen, 1996); Taide ja todellisuus (1997); Sibelius suomalaisen metsän sävelrunoilijana (1997); Uuno Klami. Elämä ja teokset (tills. med M. Valkonen, 2000).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Heiniö, Vår tids finländska tonsättare och deras bakgrund (1986); M. Heiniö, Aikamme musiikki 1945–1993 (1995); J. Kaipainen, Kalevi Aho in a very good shape, and composing in a confessional vein. Finnish Music Quarterly 3/1996; K. Korhonen, Tyyli ja sen kehittyminen Kalevi Ahon sinfonioissa (1988); K. Korhonen, A Composer of Moods. Kalevi Aho. Finnish Music Quarterly 1/1989; K. Korhonen, Suomalainen konsertto (1995); K. Korhonen, Suomalainen orkesterimusiikki II (1995); K. Korhonen, Suomalainen pianomusiikki (1996); K. Korhonen, Suomalainen kamarimusiikki (1999); H. Lampila, Suomalainen ooppera (1997); E. Salmenhaara, Uusi suomalainen sinfonikko. Musiikki 1/1971; E. Tarasti, Romantiikan uni ja hurmio (1992).


 

BILDKÄLLA. Aho, Kalevi. Foto: Ari Aalto, Helsingfors universitets AV-central, 1993. Helsingfors universitets museum.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4345-1416928956951

 

Upp