WAHLFORSS, Wilhelm


(1891–1969)


Industriman, bergsråd


Företaget Ab Wärtsilä Oy, som var ett mind­re järnbruk i Norra Karelen, köpte 1936 det mångfalt större maskin- och skeppsvarvsföretaget Maskin och Bro Ab och blev på en gång landets största industriföretag. Diplom­ingenjör Wilhelm Wahlforss var Wärtsiläs verkställande direktör och kan anses förkroppsliga den finländska metallindustrins uppgång både under de exceptionella krigs- och krigsskadeståndsåren och under 1950- och 1960-talen, då den kommersiella exporten började.


 

Emil Wilhelm Wahlforss föddes i Helsingfors 1891. Hans far, filosofie doktor Henrik Alfred Wahlforss, var kemilärare vid Polytekniska institutet. Släkten härstammar från Sydösterbotten, ursprungligen från Storå, sedermera Kristinestad, där Wilhelm Wahlforss farfar var köpman i mitten av 1800-talet. Fadern var en framstående vetenskapsman och en utmärkt lärare. Han dog 1899, samma år Wilhelm Wahlforss skulle inleda sin skolgång.


 

Wilhelm Wahlforss avlade studentexamen vid Svenska normallyceum i Helsingfors 1911. Han fortsatte sina studier vid faderns tidigare arbetsplats, lärosätet som bytt namn till Tekniska högskolan, och utexaminerades som ingenjör från högskolans maskinbyggnadslinje 1916. Hans praktik under studietiden föreföll till en början att rikta in sig på textilindustrin, men de sista praktikantplatserna och diplomarbetet var knutna till metallindustrin. Alla arbetsuppgifter som Wahlforss sedermera hade, med undantag för en kort visit i affärssektorn, låg inom den tunga metallindustrin.


 

Wahlforss första anställning var i Petrograd, som ritare vid Nobels vapenfabrik 1916‒1917. Efter det var han verkstadsingenjör vid Åbo Järnmanufaktur Ab, som leddes av hans svärfar Carolus Wrede, och teknisk ledare vid Oy Fiskars Ab. Åren vid Fiskars sammanföll med Finlands självständighet och med påföljande inbördesstrider, i vilka Wahlforss deltog som chef för den lokala skyddskåren. Han var en ivrig anhängare av jägarideologin, men hans insatser i händelserna under inbördeskriget har delvis förblivit oklara. Trupper under Wahlforss befäl deltog i ”upprensningarna” i Västra Nyland och avrättade uppenbarligen tiotals rödgardister i Nummi.


 

Från Fiskars återvände Wahlforss till Åbo Järnmanufaktur 1919, nu som teknisk ledare. Den egentliga karriären som företagsledare började dock först 1921, när han utnämndes till verkställande direktör i Lehtoniemi Oy. Lehtoniemi var ett varvs- och verkstadsföretag som Carolus Wrede delvis ägde. Företagets produktionsenheter fanns nära Varkaus, i Lehtoniemi och i Taipale. Hos firman Lehtoniemi fick Wahlforss ge prov på sin affärsmannaskicklighet. Lehtoniemis produktion hade alltid varit inriktad främst på Ryssland, och då marknaderna där stängdes var man tvungen att söka nya marknadsområden. Det betydde för Wahlforss hårt arbete på hemmamarknaden. Han reste runt i landet som en äkta handelsresande och presenterade sitt företag och dess produkter. Oderstocken växte inte mycket, men det ekonomiska resultatet förbättrades så småningom. Wahlforss ledde Lehtoniemi till 1925. Företaget fortsatte med sin verksamhet fram till 1929, då A. Ahlström köpte dess aktiestock, lade ned verksamheten och flyttade maskinerna till sin fabrik i Varkaus.


 

Efter Lehtoniemi gjorde Wahlforss en kort sejour i partihandeln för att leda och sanera partiaffären Oy Sofia Zweygberg Ab i Viborg. Men redan i april 1926 bytte Wahlforss igen till ett nytt uppdrag, denna gång till sin slutliga arbetsplats Wärtsilä. Under sin relativt korta karriär hade Wahlforss skapat sig ett rykte som företagssanerare. Ab Wärtsilä Oy:s järnverk i Värtsilä socken i Norra Karelen var i behov av sanering. Produktionen där hade länge varit förlustbringande och företaget hade stora skulder. Wahlforss började även här sitt arbete som ”handelsresande” och reste runt bland kunderna för att sälja brukets produkter. Han märkte snart att en lönsam produktionsnivå inte kunde uppnås med det traditionella produktsortimentet, som främst bestod av stångstål. Man måste satsa på vidareförädling i form av spik, bandstål, balningsband; Wärtsilä tillverkade till och med värmeelement av plåt.


 

Under Wahlforss ledning blev resultatet för Ab Wärtsilä Oy 1927‒1931 knappt lönsamt. Man kunde varken göra avskrivningar eller amortera lån. Mitt i den djupaste depressionen 1931 var företaget mycket nära konkurs, och man hann redan upphöra med noteringen av aktierna på Helsingforsbörsen. Räddningen för före­taget blev produktionen av galvaniserad tråd, som startat just före depressionen. I Tyskland hade man redan tidigare allmänt övergått till galvaniserad järntråd tillverkad med elektrolys, men Wärtsiläs anläggning var den första i Norden. Den utvidgades 1931. En annan väg till lönsamhet var att skära ner på lönekostnaderna. Arbetarna gick med på en kännbar sänkning av sina ackordlöner förutsatt att de fick behålla sitt arbete. Wärtsilä gick med vinst redan 1932 och kunde betala utdelning till sina aktieägare. Tendensen fortsatte under de följande åren. Produktionen ökade stadigt, det ekonomiska resultatet förbättrades, skuldbördan kunde minskas och produktionsanläggningar förnyades.


 

Wärtsilä hade under 1920- och 1930-­talen 600‒700 anställda. Wahlforss plan på att köpa landets största metallindustriföretag, Maskin och Bro Ab, för Wärtsiläs räkning väckte därför stor uppmärksamhet 1935. Maskin och Bro var många gånger större än Wärtsilä. Det var ett stort verkstadsföretag i Hagnäs i Helsingfors som också ägde landets båda stora skeppsvarv som tillverkade oceangående fartyg, Sandvikens skeppsdocka i Helsingfors och Chrichton-Vulcans varv i Åbo. Affären gällde de aktier i Maskin och Bro som ägdes av kommerserådet Robert Mattssons dödsbo. Aktierna, som omfattade majoriteten av aktiekapitalet i Maskin och Bro, låg i förvar hos Nordiska föreningsbanken, som säkerhet för skulder. Bankdirektör Rainer von Fieandt hade en helt avgörande roll i att affären blev av. Han var förutom Föreningsbankens direktör också styrelsemedlem i både Maskin och Bro och Wärtsilä. Med hans insats kom affären till stånd, eftersom aktierna i sin helhet köptes med ett lån beviljat av Föreningsbanken.


 

Sakkunniga i näringslivet förhöll sig ganska skeptiska till fusionen. Man frågade sig hur fyra metallindustriföretag med relativt dålig framgång skulle kunna bilda en lönsam helhet. Wärtsiläkoncernen utformades dock till en sådan under Wahlforss ledning. Fusionen mellan företagen var svår, och de saneringsåtgärder som följde var hårda och tog flera år, men i slutet av 1930-talet var situationen redan ljusare. Koncernen blev Finlands största industriföretag, som 1938 sysselsatte ca 6 000 arbetare och efter kriget, i slutet av 1940-talet, redan över 11 000. Tillväxten och framgången underlättades naturligtvis av att metallindustrins betydelse förändrades under krigsåren och genom krigsskadestånden. Wärtsiläs insats, speciellt som tillverkare av krigsskadeståndsmaterial, var i det närmaste kolossal. De olika enheterna runt om i landet tillverkade över 40 procent av metallindustrins andel av krigsskadeståndsprodukterna.


 

I och med det nya företagskomplexet blev Wahlforss en ledargestalt inte bara inom metallindustrin i Finland utan också inom hela hemmamarknadsindustrin. Han var ordförande för Metallindustriförbundet i Finland 1937–1942 och för Finlands Industriförbud 1942‒1946. I egenskap av representant för regeringen besökte han Förenta staterna för att skaffa vapen under krigsåren, han deltog i förhandlingarna om krigsskadeståndet i Sovjetunionen 1944‒1945 och var sedermera medlem i delegationen för krigsskadeståndsindustrin. Han deltog som sakkunnig i fredsförhandlingarna i Paris 1947, och hans kanske viktigaste uppgift, i alla fall med tanke på det företag han ledde, var att vara ständig medlem i Finlands handelsdelegation i förhandlingarna med Sovjetunionen fram till 1954. Den mest framträdande och imponerande delen av hans karriär varade från slutet av 1940-talet till början av 1950-talet. Man kan säga att perioden tog slut med generalstrejken i början av 1956, även om Wahlforss karriär ännu länge efter denna fortsatte att vara mångsidig. Som medlem i styrelsens arbetsutskott inom Arbetsgivarnas centralförbund var Wahlforss en av förespråkarna för arbetsgivarlägrets strikta linje och motsatte sig det medlingsförslag som avblåste generalstrejken.


 

Wahlforss skötte alltid sina förtroendeuppdrag i relativt korta perioder. Han förväntade sig att de frågor han drev skulle åtgärdas på några år, och om han stötte på motstånd och inte fick sin vilja igenom avsade han sig sitt uppdrag. Han var mycket impulsiv och påstridig, och fick därigenom många motståndare. Utöver hans höga stämma var ett annat yttre kännetecken hans snabba gångstil som uppenbarligen även var orsaken till smeknamnet Vikkelä-Ville (Raske Ville).


 

Wahlforss styrde Wärtsiläkoncernen helt självrådigt, medan han i andra uppdrag stötte på en del motstånd. Han var förvaltningsrådets ordförande i Helsingfors aktiebank några år i slutet på 1940-talet och drev hårt på en fusion med Nordiska föreningsbanken. Den långt förberedda planen stupade dock på kollegernas motstånd i den egna banken. Wahlforss avsade sig omedelbart sitt uppdrag och började rentav sälja sitt aktieinnehav. Historien upprepade sig ett knappt decennium senare, när Rautaruukki skulle grundas. Den privata industrin deltog i det av staten ledda projektet under Wärtsiläs och Wahlforss ledning och fick också sin representant, Helge Haavisto, med i bolagsstyrelsen. När planerna inte fortskred som Wahlforss ville, lämnade han, och Wärtsilä med honom, Rautaruukkis styrelse med smällande dörrar.


 

Trots många offentliga uppdrag och ledningsuppdrag i andra företag var Wärtsiläkoncernen Wahlforss huvudsakliga arbetsplats. Han ledde sitt företag från 1926 till 1961, då han som 70-åring blev pensionerad från posten som koncernchef. Under Wahlforss ledning växte Wärtsilä från ett litet bruk i östra Finland, som höll på att tyna bort i ekonomiska svårigheter, till landets största industrianläggning. Företaget fick under Wahlforss sista år som direktör krediter utan säkerhet från internationella penninginstitut. Wärtsiläs produktionsanläggningar fanns på över tio orter, och i praktiken kunde vilken som helst av företagets slutprodukter i sin helhet tillverkas av råmaterial från koncernens egen produktion. Under Wahlforss tid låg tyngdpunkten i verksamheten i allt högre grad på skeppsvarven i Helsingfors och Åbo. Ytterligare tillkom kompletta pappersmaskiner som tillverkades i Maskin och Bros mekaniska verkstad i Hagnäs.


 

Wahlforss var en i det närmaste legendarisk förhandlare med de sovjetiska köparna vid fartygsbeställningar. Det påstås att han endast talade några ord ryska och att han inte heller var speciellt sakkunnig när det gällde skeppsbyggnadsteknik. Men affärsman var han, och därför fick Wärtsilä sina fartygsbeställningar. Först låg tyngdpunkten i det närmaste på massproduktion av diverse lastfartyg och pråmar, men från 1950-talet i allt högre grad på isbrytare som kunde klassificeras som högteknologi.


 

Under slutet av 1950-talet försökte Wahlforss inleda en politisk karriär. Han motsatte sig kraftigt valet av Urho Kekkonen för en andra presidentperiod och var själv en ivrig supporter av Honkafronten. Förhållandet mellan Wahlforss och Kekkonen var också i övrigt tämligen egendomligt. Under Wahlforss ledning var Wärtsilä den största utövaren av handel österut, medan Kekkonen även för sin del utvecklade handeln österut och bevakade de finländska exportörernas intressen. Trots detta var relationen mellan männen ganska kylig och till slut rentav iskall. I kommunalvalet 1960 ställde Wahlforss upp som kandidat för Svenska folkpartiet och blev invald med ett högt röstetal i sin hemkommun Esbos köpingsfullmäktige. Kommunalpolitiken passade inte för Wahlforss, som var van att fatta snabba beslut. Man fäste inte mycket vikt vid hans kunskaper från näringslivet, och han kunde å sin sida inte förstå betydelsen av kommunalpolitiska ändamålsenlighetsavtal. Wahlforss lämnade Esbo köpingsfullmäktige efter halvtannat år, mitt i fullmäktiges verksamhetsperiod.


 

Wahlforss hann vara pensionerad i nästan tio år, även om han också under denna tid var bl.a. styrelseordförande för Wärtsiläkoncernen. Han avled sommaren 1969 på sitt lantställe Högsar i Nagu. Wahlforss var gift med Siri Wrede, vars far var den betydande industrimannen Carolus Wrede och bror Gustaf Wrede. Den sistnämnde var verkställande direktör för Wärtsiläs hårdaste inhemska konkurrent Valmet Oy. Wilhelm Wahlforss tilldelades titeln bergsråd 1941 och promoverades till teknologie hedersdoktor vid Tekniska högskolan 1949.


 

Kai Hoffman


 

Wilhelm Wahlforss, född 25.6.1891 i Helsingfors, död 20.6.1969 i Nagu. Föräldrar filosofie doktorn, professor Henrik Alfred Wahlforss och Emilia Elisabeth Långhjelm. Gift 1917 med Siri Johanna Wrede.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Gripenberg, Wärtsilä bruk. Dess tillkomst och utveckling intill nuvarande tid (1922); P. Haavikko, Wärtsilä 1834‒1984 (1984); B. Zilliacus, Wilhelm Wahlforss (1984).


 

BILDKÄLLA. Wahlforss, Wilhelm. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Uppdaterad 19.8.2015.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4388-1416928956994

 

Upp