RATIA, Armi


(1912–1979)


Entreprenör, företagsledare


Armi Ratia grundade textilföretaget Oy Marimekko Ab 1951 och var dess verkställande direktör. Under hennes ledning blev Marimekko en internationell pionjär genom sitt sätt att omsätta konstnärliga och kulturella värden i industriell produktion. Marimekko och dess produkter blev en uttrycksform för det moderna Finland. Ett stort antal finländare har genom årtiondena varit knutna till Marimekko, som direktörer, designer, informatörer eller som trogna kunder. Många har försökt efterlikna Marimekkos fördomsfrihet, framgång och internationella grepp.

 

Armi Airaksinen föddes 1912 i Pälkjärvi, i Ladoga-Karelen där gränsen mellan Finland och Ryssland går i dag. I tjugoårsåldern gifte hon sig med kadetten Viljo Ratia och studerade till textildesigner vid Central­skolan för konstflit. Före krigen hade hon en liten handarbetsateljé där väverskor tillverkade textilier under hennes ledning. Familjen Ratia flyttade till Helsingfors när kriget svepte över Karelen. När Viljo Ratia var i krigstjänst hade Armi Ratia specialuppgifter vid generalstaben.


 

Efter kriget blev Armi Ratia copy­writer vid reklambyrån Erva-Latvala. Viljo Ratia­ å sin sida lämnade sin lärartjänst vid Krigshögskolan och blev företagare. Tillsammans med Arvo Nurmi grundade han företaget Oy Printex Ab, som tillverkade vaxdukar. Vid sidan om sitt eget arbete var Armi Ratia konsult för Printex och blev allt mer involverad i makens affärsverksamhet. När försäljningen 1949 inte längre nådde de mål Viljo Ratia satt upp, föreslog Armi Ratia att de i stället för vaxdukar skulle börja marknadsföra moderna textilier.


 

Armi Ratia hade nära kontakter till konsthantverks- och konstindustrikretsarna i Finland. Maija Isola blev företagets första heltidsanställda designer. En del kännare uppskattade Isolas textilkonst, men hennes stormönstrade, stiliserade och färggranna tyger hade svårt att finna ­kunder.


 

I maj 1951 organiserade Armi Ratia en modevisning som sedermera blev berömd och som ursprungligen gick under namnet Marimekkoprojektet. För att skydda projektet och för att hålla det skilt från den vardagliga affärsverksamheten inom Printex, grundade hon även ett företag med namnet Marimekko. Den andra huvuddelägaren, vid sidan om Armi Ratia, blev haute couture-konstnären Riitta Immonen som planerat visningen. Aktiemajoriteten i detta aktiebolag innehades alltså av kvinnor, deras äkta män var minoritetsdelägare, medan Printex stod för finansieringen.


 

Armi Ratias avsikt med modevisningen var att få människor att köpa textilier i en annan prisklass än de som Printex sålde. För visningen sydde man upp modellkläder av konstnärliga tyger för att åskådliggöra hur man tänkt att de kunde användas, som inspiration för sykunniga kvinnor. Publiken ville emellertid inte köpa tygerna, utan kläderna de såg. Utan att tveka sålde Armi Ratia modellkläderna, som man formligen slet ur händerna på henne. Sedan meddelade hon att försäljningen av kläder skulle fortsätta nästa morgon.


 

Viljo Ratia trodde dock inte på Marimekkos framtid. Han var orolig för att Riitta Immonen, som närmast av misstag kommit med i Marimekko, skulle dras med i Printex och Marimekkos ekonomiska svårigheter. Utan att meddela om saken för sin hustru löste han in Immonens aktier och tecknade dem i hemlighet i Armi Ratias namn.


 

Hos företagaren Armi Ratia förenades uthållighet på ett exceptionellt sätt med en känslig lyhördhet för efterfrågan. Med Viljo Ratias stöd och avlöning från Printex fäste hon redan 1953 en andra heltidsanställd designer vid Marimekko. Vuokko Nurmesniemi var utbildad keramiker, men hon lärde sig fördomsfritt att producera textilier och kläder, och att utveckla produkter.


 

Marimekko, som grundats för att marknadsföra Printex tyger, gynnades på detta sätt och Printex drevs i konkurs 1953. Av banken köpte konkursboet sedan maskiner och utrustning för Marimekkos verksamhet, personalen nyanställdes och Printex grundades på nytt. I detta skede övertog Armi Ratia också hälften av Printex aktier.


 

Marimekko och Printex var föregångare genom att de inte fungerade som andra designföretag, t.ex. glasföretaget Iitta­la som finansierades av ett storföretag och bistods av dess kontaktnät, eller möbelföretaget Artek som fick sin början som en sidoverksamhet till ett arkitektkontor, och deras affärsverksamhet byggdes upp ur tomma intet. Risken att misslyckas var hela tiden stor. Generalstrejken 1956 och den ekonomiska recessionen var nära att stoppa tillväxten på efterfrågan, men devalveringen av den finska marken räddade företagen från konkurs och efterfrågan började åter öka.


 

Benjamin Thompson, en amerikansk arkitekt och företagare inom inredningsbranschen, hade sett Printex tyger på världsutställningen i Bryssel. Efter att han kontaktat företaget reste Armi Ratia 1959 till Cambridge i Massachusetts med två pappkartonger innehållande Printex tyger och Marimekkos kläder. Ben Thompson höll på att ordna en utställning med Finland som tema, och Printex och Marimekko fick en synlig position på utställningen. Utställningen blev en stor framgång, och Printex och Marimekkos rykte spred sig snabbt. John F. Kennedy drev just då sin presidentvalskampanj och hans hustru, som följde med sin tid, uppträdde i en Mari­mekkoklänning i tidningen Life. Jacqueline Kennedy hade köpt klänningarna direkt av Ben Thompson. Familjerna Kennedy och Thompson hade nämligen bägge hus i Cape Cod, i närheten av Cambridge.


 

Detta innebar ett verkligt internationellt genombrott som sprängde Marimekkos och Printex omsättning. Armi Ratia förmådde, som den fantastiska pr-människa hon var, öka entusiasmen ytterligare. Den första framgången sammanföll med en växande våg av intellektuella, liberala och vänstersympatisörer i världen för övrigt, människor som fäste sig vid Marimekko och Armi Ratia. Marimekkos omsättning översteg för första gången 100 miljoner mark (i tidens valuta; ca 1,7 miljoner euro).


 

Armi Ratias uppfattade framgången som sin egen förtjänst. Hon såg Vuokko Nurmesniemi som ett hot mot sin egen uppfattning om hur produkter skulle planeras och vem som skulle få äran för arbetet. Nurmesniemi sade upp sig 1960. Marimekkos framgång grundade sig trots allt i fortsättningen till stor del på de spår hon lämnat efter sig. År 1956 hade hon designat skjortan Jokapoika, som blev den mest sålda av Marimekkos produkter genom tiderna.


 

Till Armi Ratias förtjänst bör framhållas att hon kompenserade sina svag­heter med en förmåga att motivera människor till stora prestationer. Maija Isola och den nya designern Annika Rimala, som anställts 1959, lyckades fylla luckan som Vuokko Nurmesniemi lämnat. Armi Ratia, hennes designer och deras ”hov” höll i slutet av 1950-talet legendariska fester på sommarstället Bökars. Festerna varade flera dagar, serveringen var överdådig, folk hade roligt och nya idéer föddes i allt vildare takt. Den finländska konstvärldens grädda deltog och tillfälliga utländska gäster som Armi Ratia bjudit in fick en oförglömlig upplevelse.


 

År 1962 definierade Armi Ratia Marimekko som en ”kulturföreteelse som styr livskvaliteten”. Hon rörde sig i kretsarna kring Aarno Ruusuvuoris arkitektbyrå och blev intresserad av Marshall MacLuhans idé om ”den globala byn”. Hon drog med Marimekko och Printex i det utopistiska projektet Marikylä (Maribyn), vars ambitiösa syfte var att fungera som ett laboratorium för Marimekkos och Printex produktplanering, som personalbostäder och att utveckla en ny livsstil.


 

Marimekkos och Printex tillväxt var enorm, och lönsamheten var också rimlig, tills dess Marikyläprojektets växande utgifter gled företagen ur händerna 1966. Marimekko och Printex gick samman 1966 för att göra det möjligt att styra den urspårande företagshelheten och hålla ett öga på skulderna. Den nya helheten fick namnet Marimekko.


 

Slutet av 1960-talet innebar även förändringar i privatlivet då Armi och Viljo Ratia skilde sig. Armi Ratia riktade in sig på arbetet ännu mer än tidigare och började överväga anställning av bland annat japanska och amerikanska designer. Hon blev mindre social. Det var dags att vila ut efter ett intensivt decennium. Viljo Ratia lämnade även företaget och gick i pension.


 

Armi Ratia personifierade Marimekkos företagsidentitet och personalen identifierade sig med henne. Marimekkos ekonomiska trångmål förutsatte emellertid extern ekonomisk expertis i företagsledningen. År 1969 blev Jaakko Lassila ordförande i Marimekkos styrelse. Han hade varit verkställande direktör för Industri­aliseringsfonden som finansierat Marikylä­projektet och sedermera bland annat generaldirektör för försäkringskoncernen Pohjola och banken Kansallis-Osake-Pankki.­ De konsulter och professionella chefer han tillkallade fick Marimekkos ekonomi i balans genom att gallra i företagets utlöpare och utgifter, tills företaget började gå med vinst igen. Man avstod från många ambitiösa planer, bland annat Marikyläprojektet, lagren gjordes mindre och man gallrade i sortimentet. Personalen skars ner från 440 till 270 anställda.


 

De hårda tiderna till trots fick Annika Rimala ungefär samtidigt sitt genombrott med klädserien Tasaraita som hon designat. Det handlade om en serie kläder för män, kvinnor och barn, och till den hörde såväl t-skjortor som långa unisexnattlinnen. Tasaraita och dess vidareutvecklingar blev en klassiker precis som Jokapoika-skjortan.


 

Efter några års paus återtog Armi ­Ratia platsen som Marimekkos obestridliga ledare. En förbättring av den ekonomiska situationen låg bakom hennes nya maktposition. Japanska och amerikanska företag hade börjat licensiera textilier ritade av Marimekkos designer och tillverka dem i sina egna fabriker mot ersättning för upphovsrätterna. Förfaringssättet var enligt Armi Ratia så förmånligt att hon några år senare även började sälja rätten att driva detaljhandel till utländska företagare, s.k. franchising.


 

I hemlandet steg Marimekkos popularitet 1972 genom kostymen Kuski, som Pentti Rinta designat och som blev en ofta sedd uniform för 1968-generationens radikaler. Tillsammans med kostymen använde man typiskt en Jokapoika-skjorta.


 

Uppbromsningen av företagets alltför snabba tillväxt och ersättningarna för upphovsrätterna gjorde att Marimekkos finansieringsläge och lönsamhet steg till rekordsiffror. Det glada festandet återupptogs och man letade efter nya galna idéer. Armi Ratia skaffade sig också tillträde till president Urho Kekkonens närmaste vänkrets, och 1974 fick Marimekko presidentens exportpris. Inspirerad av framgången och den allt mer inflytelserika vänkretsen började Armi Ratia driva projektet ”skänka Marimekko till Finlands folk”. Marimekko introducerades på börsen 1974, och Ratia fick mera pengar till sitt förfogande. Men utgifterna blev igen sådana att man på nytt måste kalla Jaakko Lassila till posten som styrelseordförande.


 

Sina sista år tog Armi Ratia det ännu lugnare än tidigare och accepterade att hennes livsverk hade vuxit sig alldeles för stort och komplicerat för att hon skulle kunna leda det som hon ville; därtill hade affärsverksamheten brett ut sig och blivit alltför internationell. Trots det var hon in i det sista intresserad av nya sätt att hålla Marimekkos formgivning aktuell. Särskilt följde hon med anställningen av nya designer. Armi Ratia dog 1979, och aktiemajoriteten i företaget gick till hennes barn Ristomatti Ratia, Antti Ratia och Eriika Gummerus.


 

Arvingarna hade olika åsikter om hur man skulle utveckla Marimekko. År 1985 sålde de sina aktier till Amer-koncernen, som hade storstilade planer för företaget. Planerna gick emellertid i stöpet och Amer-koncernen förlorade under de följande åren mångfalt de 100 miljoner mark som Marimekkos omsättning då uppgick till. År 1991 sålde Amer-koncernen Marimekko till Kirsti Paakkanen, som även blev verkställande direktör för företaget.


 

Antti Ainamo


 

Armi Maria Airaksinen, från 1935 Ratia, född 13.7.­1912 i Pälkjärvi, död 3.10.1979 i Helsingfors. Föräldrar handlanden Matti Airaksinen och folkskollärarinnan Hilma Korvenoja (tidigare Korander). Gift 1935 med överstelöjtnanten, företagaren Viljo Olavi Ratia.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Ainamo, Design and Competitive Advantage. The Case of Marimekko Oy. Management of Design Alliances. Sustaining Design-Based Competititve Advantage. Chichester (1998); Finnish Modern Design. Marimekko Oy (1998); A. Ainamo, Industrial Design and Business Performance. A Case Study of Design Management in a Finnish Fashion Firm (1996); A. Ainamo, Mari­mekko vuosina 1951−1991. Oliko hyvä muotoilu hyvää liiketoimintaa? Muotoilu. Keskustelun ava­uksia (1994); Marimekko-ilmiö. Red. P. Suhonen et al. (1986); T. Saarikoski, Armi Ratia – Legenda jo eläessään (1978).


 

BILDKÄLLA. Ratia, Armi. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4392-1416928956998

 

Upp