FREY, Alexander


(1877–1945)


Bankman, senator


Alexander Frey var både bankman och politiker; han var verkställande direktör för Nordiska föreningsbanken, stadsfullmäktig i Helsingfors och en kort tid lantdagsman och senator. Trots sina betydelsefulla uppdrag hörde Frey inte till de inflytelserikaste inom ekonomi eller politik. Som bankdirektör besatt han stor rättskänsla, var noggrann och omsorgsfull, dock inte någon reformator av bankens utveckling. Även som politiker var han konservativ och försiktig.

 

Alexander Frey föddes i Veckelax som son till generalmajor Johan Adolf Frey och Pauline Sofie Bruun. Han avlade studentexamen 1895 och inledde därefter studier vid universitetet i Helsingfors. Filosofie kandidat- och magisterexamen avlade Frey 1898 respektive 1900, varefter han övergick till att studera juridik. Han blev juris utriusque kandidat 1903 och disputerade till juris licentiat och doktor 1911 med avhandlingen Skiljemannainstitutet enligt finsk civilprocessrätt. Frey erhöll vicehäradshövdings titel 1906.


 

Under 1900-talets första årtionde var Frey verksam som advokat. Han var delägare i advokatfirman Grenman & Frey 1903–1911 och verkade de tre första åren i Lahtis. Vid sidan av detta tjänstgjorde han 1908–1909 som extraordinarie föredragande i senatens handels- och industriexpedition och 1906–1911 som ombudsman för Förbundet för Finlands pappers- och trämasseindustriidkare. Den längsta och slutligen den viktigaste delen av sitt livsverk ägnade Frey banksektorn, till vilken han flyttade 1911 sedan han valts till biträdande direktör för Svenska Finlands lantmannabank.


 

Från Lantmannabanken övergick Frey till direktionen för Nordiska aktiebanken och därifrån efter bankernas fusionering till direktionen för Nordiska föreningsbanken. Från 1924 verkade han i fyra år som verkställande direktör för Unionbanken i Finland, som uppstått genom en fusionering av Åbo aktiebank, Wasa aktiebank och Lantmannabanken. År 1928 återvände han till Föreningsbanken som verkställande direktör och förblev i den befattningen till sin död 1945.


 

Som bankdirektör besatt Frey en omutlig rättskänsla, han var noggrann och flitig men ingen modig reformator. Unionbankens marknadsandel minskade till hälften under hans tid som verkställande direktör, något som han dock inte ensam kan lastas för. Även Nordiska föreningsbanken lyckades under hans tid vid rodret sämre än Kansallis-Osake-Pankki, som utvecklades snabbare och gick förbi sin konkurrent som den största affärsbanken i Finland.


 

Freys mandatperiod vid Föreningsbanken skulle ha tagit slut redan 1943, men han ombads fortsätta några år till för att man skulle uppnå bästa möjliga resultat vid valet av hans efterträdare. Frey och den av honom ledda banken var starkt svensk­sinnad, men då samhället snabbt förfinskades ansåg många att banken borde följa med utvecklingen för att trygga sin framtid. Rainer von Fieandt stödde en förfinskning, och för att få fram ett förvaltningsråd som var berett att välja denne till bankens vd förlängde man Freys mandatperiod till 1946.


 

Under början av 1900-talet deltog Frey också i det politiska livet. Han var 1913–1917 och 1919–1921 medlem av Svenska folkpartiet (SFP) och stadsfullmäktig i Helsingfors. Under den senare perioden var Frey ordförande i stadsfullmäktige.


 

Frey var lantdagsledamot 1917 och senator i P. E. Svinhufvuds s.k. självständighetssenat 1917–1918 och i den därpå följande J. K. Paasikivis senat 1918, i den sistnämnda visserligen bara en månad. I Svinhufvuds senat var Frey chef för inrikes- och justitieexpeditionerna samt handlade de ärenden som hörde till militärlagstiftningens och militärförvaltningens område.


 

Medan inbördeskriget ännu pågick reste Frey den 30 april 1918 med tåg från Vasa till Helsingfors och gick till fots de banavsnitt som på grund av kriget fortfarande var avbrutna. Freys uppgift var att informera den nya i Helsingfors verksamma senaten om de beslut som fattats av den senat som sammanträtt i Vasa efter att den röda sidan tagit makten i huvudstaden. De två borgerliga regeringarna kände inte till varandras åtgärder och hade utfärdat sinsemellan motstridiga beslut, vilket givetvis ledde till problem. Frey gick med i Paasikivis senat endast efter påtryckningar och han avgick efter bara några få veckor.


 

Efter kriget aktualiserades frågan om statsform för det självständiga Finland. Vid valet av riksföreståndare stödde Frey utan att tveka Svinhufvud, som var känd som monarkist. Sedan beslut fattats om att välja Friedrich Karl av Hessen till kung av Finland reste den finländska kungadelegationen till Tyskland för att till denne framföra sin vädjan. Frey hörde som övertygad monarkist till delegationen, och deltog i egenskap av representant för SFP. Det monarkistiska projektet förföll dock då Tyskland led nederlag i första världskriget.


 

Frey hörde också till en delegation, utsedd den 16 april 1920, som skulle förhandla fredsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen. Gränsen från storfurstendömet Finlands tid hade blivit gällande i praktiken, men det existerade en opinion som ville införliva de finskspråkiga områdena i Östkarelen med Finland. Frey visade ingen förståelse för denna politiskt viktiga fråga. Hans roll vid uppgörandet av fredsavtalet i Dorpat blev inte heller betydande. Framdeles hade Frey inte längre några viktiga politiska förtroendeuppdrag, utan ägnade sig åt sin karriär som bankdirektör.


 

Teppo Vihola


 

Alexander Frey, född 7.6.1877 i Veckelax, död 28.11.1945 i Helsingfors. Föräldrar generalmajoren Johan Adolf Frey och Pauline Sofie Bruun. Gift 1913 med Martha Gerda Maria Blomqvist.


 

PRODUKTION. Skiljemannainstitutet enligt finsk civilprocessrätt (1911); Verkställighet av utländsk skiljedom (1921); Riksdagen och näringslivet. Riktlinjer för vår ekonomiska politik (1930); Taloudellinen ekspansiomme itsenäisyytemme aikana (1938). Se även Finlands juridiska litteratur/Bibliographia iuridica Fennica 1809–1948 (1951).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. E. Pipping, Bankliv genom hundra år. Föreningsbanken i Finland 1862–1919. Nordiska Föreningsbanken 1919–1962 (1962); T. Polvinen. J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö I. 1870–1918 (1989).


 

BILDKÄLLA. Frey, Alexander. Utrikesministeriets arkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4447-1416928957053

 

Upp