ACHRENIUS, Abraham 

(1706–1769) 

Kyrkoherde, psalmdiktare, pietist 

Abraham Achrenius lämnade efter sig en omfattande, för finländska förhållanden unik psalmdiktning och satte en stark prägel på den västfinländska bedjarrörelsen. De pietistiska och herrnhutiska strömningarna i 1700-talets Finland möter man under olika skeden i Achrenius liv.

Diktning i pietistisk anda började förekomma i Sverige och Finland i början av 1700-talet. Denna diktning företrädde en ny typ av litteratur där ett modernt subjekt introducerades, ett jag som speglar de egna upplevelserna och som förändras över tid. Abraham Achrenius anslöt sig till denna riktning genom att utveckla den pietistiska psalmen och göra den mer mångsidig. Utmärkande för hans psalmer är den pietistiska dramatiken, strängheten och motsättningarna. Döden, kriget och ångesten är påtagligt närvarande, medan Achrenius senare skriftställarskap även ger utrymme för seger och tröst. 

Vid sidan av Johan Wegelius d.y. och Thomas Ragvaldsson kan Abraham Achrenius och hans son Anders Achrenius anses vara de främsta pietistiska författarna i Finland under 1700-talet. I den finska evangelisk-lutherska kyrkans psalmbok (1986) finns tre psalmer (103, 153 och 390) skrivna av Abraham Achrenius och en psalm (265) som Johan August Gottlieb Hymander utformat utgående från en text av Achrenius. 

Den väckelse som Achrenius blev ledare för i Nousis på 1760-talet hade inletts i Kaland. Den fick sin upprinnelse i en extatisk upplevelse som Elisabet Eriksdotter hade 1759. Achrenius styrde utvecklingen av väckelsen genom att organisera sådana sammanslutningar som förbjudits i konventikelplakatet 1726 och genom att skilja dem från den separatistiska väckelsen. Med separatismen ville han på äldre dagar inte befatta sig. 

Abraham Achrenius föddes 1706 i Somero i Tavastland som sjunde barn till kaplanen Simon Achrenius och Elisabetha Laurina. Fadern, son till en bonde från Uskela, var verksam i Somero hela sitt vuxna liv, fram till sin död 1747. Elisabetha Laurina avled 1712 och efterlämnade åtta barn, fyra pojkar och fyra flickor. Det yngsta barnet var bara sju veckor gammalt när modern dog. Enligt Abraham Achrenius självbiografiska anteckningar ägnade fadern sig åt att undervisa sina söner och ingick inte något nytt gifte. Att Simon Achrenius blev änkling och ensam fick ta hand om den stora barnaskaran och dessutom ansvara för församlingen var möjligen orsaken till att han inte kunde lämna Finland under stora ofreden. Abraham Achrenius kom för alltid att minnas de långa dagarna i skogen på flykt undan ryssarna 1713. 

Abraham Achrenius hade ett gott förhållande till båda sina föräldrar. I sina självbiografiska betraktelser nämner han att hans fromma mor hade givit honom namnet Abraham efter en dröm hon haft. Modern hade uppfattat drömmen som ett tecken och hade bett om att gossen skulle överleva mässlingen. Historien kan i och för sig vara sann, men sådana drömmar och förhoppningar är vanligt stoff i pietisternas självbiografiska skrifter. Det är möjligt att modern var så fäst vid sitt då yngsta barn för att denne tidigare räddats ur en vak och dessutom botats från en tillfällig förlamning i ena armen. De psalmer som modern sjöng i hemmet gav förmodligen Achrenius en stor förkärlek för psalmer. 

Achrenius nämner vidare att hans far läste andaktsböcker för honom och att han lärde honom knäfalla vid bön, vilket var utmärkande för väckelserörelsen. Fadern undervisade sonen i hemmet tills han som trettonåring skickades till Åbo för att studera 1719. År 1725 skrevs Achrenius in som student vid akademin. Han gjorde sådana framsteg i skaldekonsten, hans favoritämne, att han fick äran att göra festoratoriet till magisterpromotionen 1726. År 1728 gav han ut en tillfällighetsdikt på latin, två på finska och en på svenska. 

Efter två års studier blev Achrenius informator, för att kunna bekosta sina studier. Han reste först till Pyttis och Abborrfors och var på senhösten 1728 informator för officersbarn i Fredrikshamn. Tiden som informator i greve Gustaf Creutz familj kom att bli en vändpunkt för Achrenius. På Malmgård julen 1728 upplevde han en för pietismen typisk omvändelse, en s.k. anfäktelse. Han råkade in i en ångerfylld kamp som utmynnade i en religiös väckelse och i ett omkullkastande av tidigare värderingar. 

Omvändelsen fick Achrenius att rikta in sig på teologi. År 1730 prästvigdes han och blev bataljonspredikant vid Österbottens regemente. Följande år gifte han sig med Anna Margareta Degerman, som var dotter till pastorn i Pedersöre. År 1736 lämnade han sin befattning som bataljonspredikant och blev kaplan i Esse. Därmed kom han att lyda under sin svärfar. Under 1730-talet ägnade Achrenius sig inte åt någon litterär verksamhet. 

I Esse kom Achrenius i kontakt med pietismen, som brett ut sig i Österbotten. Väckelsen i Esse hade uppstått som ett radikalt alternativ till folkkyrkan. Rörelsen var emellertid liten och hade uppskattningsvis bara ett femtiotal anhängare. Achrenius strävade till en början efter att bekämpa väckelserörelsen bl.a. genom att låta ungdomar motta nattvarden och genom att betona kyrkotukten. Denna kamp mot väckelserörelsen som splittrade församlingen fick honom att bekanta sig speciellt med förutsägelserna i Uppenbarelseboken och dess kommentarer. Han blev övertygad om att slutet var nära och rycktes själv 1739–1740 med i väckelserörelsen i Esse. Väckelsens höjdpunkt inträffade på pingsten 1740, då Achrenius predikan förvandlades till extatisk bön och smittade av sig på församlingen som ropade och skrek.  Detta ledde till att han blev tvungen att lämna sin kyrkliga befattning. 

Vid samma tid 1740 avled Anna Margareta Degerman i lungtuberkulos. Redan samma år, utan att iaktta bruklig sorgetid, gifte Achrenius sig med Kristina Svanbeck, som var dotter till en kyrkvaktmästare i Jakobstad. Då hon dog i barnsäng den 11 augusti 1758 ingick Achrenius följande år sitt tredje äktenskap, denna gång med Kristina Ström. Achrenius var far till minst elva barn. 

På hösten 1740 blev Achrenius tvungen att försvara sina förehavanden, även om han redan då höll på att ta avstånd från separatistförsamlingen i Esse. Hovrätten gick inte på domkapitlets linje utan ansåg att Achrenius var i större behov av ledning och upplysning än av straff. Domen var betydelsefull eftersom Achrenius verksamhet och ståndpunkter utan tvekan stred mot religionsstadgan av år 1655, prästernas privilegier, konventikelplakatet och flera paragrafer i den karolinska  kyrkolagen. Det slutgiltiga beslutet skulle fattas av kungen. För att övervaka behandlingen av ärendet reste Achrenius 1741 till Sverige och vistades under lilla ofreden i Stockholm, Kungsör och Örebro. Det är möjligt att upplevelserna från stora ofreden påverkade hans beslut att lämna Finland. 

Achrenius återgång till kyrkan påskyndades förmodligen av att han efter flykten från Finland saknat levebröd och församling. Redan i mars 1742 anhöll han hos Åbo domkapitel, som flyttat till Stockholm undan ockupationen, om att få en prästtjänst i något av de västra stiften. Eftersom kungens beslut dröjde kunde domkapitlet emellertid inte göra något. Achrenius situation försvårades av att det i Sverige fanns många präster som flytt undan kriget och som saknade utkomst. Särskilt i slutet av 1742 hamnade han i svårt ekonomiskt trångmål. Domkapitlet erbjöd välvilligt Achrenius möjligheten att söka kyrkoherdetjänsten i Mouhijärvi. Då det ännu i slutet av 1743 inte uppstått någon ny vakans beviljade kapitlet den desperate Achrenius en nödhjälp på 90 daler kopparmynt ur Åbo domkyrkas kassa, som räddats undan ockupationen. 

År 1748 fick Achrenius äntligen en vakans som slottspredikant i Åbo. Uppgifterna om hans tid i tjänsten är knappa men betecknande. Han utövade en sträng kyrkotukt, vilket överlag utmärkte hans ämbetsutövning. Den pietistiska övertygelsen gjorde att Achrenius uppvisade en ovanligt stor arbetsiver. Det är emellertid viktigt att notera att domkapitlet i detta skede utan undantag ställde sig på hans sida i olika konflikter. Till slottspredikantens uppgifter hörde också att förbereda dem som skulle avrättas. På så vis kom Achrenius ständigt i kontakt med skuld, straff och död. De anspelningar på sådana teman som präglar Achrenius psalmer har sin grund i hans upplevelser som fältpräst på 1730-talet och särskilt som predikant i fängelset på Åbo slott. 

I kyrkoherdevalet i Nousis 1752 kom Achrenius på första plats. Domkapitlet utnämnde honom till kyrkoherde i mars 1753. Den nye kyrkoherden tog genast itu med det moraliska tillståndet i församlingen. Han fäste sträng uppmärksamhet vid dryckenskap och lönskaläge, och skonade inte heller de marknader som regelbundet anordnades invid kyrkan. 

I Nousis blev Achrenius intresserad av den väckelse som uppstått i Kaland 1756 kring Elisabet Eriksdotter. Såvitt man vet fick han höra om den på höstmarknaden 1757. Achrenius, vars tankar kretsade kring världens undergång ansåg att jordbävningen i Lissabon 1755 var ett tecken på att slutet var nära. Han skrev en psalm om ämnet, som publicerades 1756. År 1758 nådde väckelsen Nousis. Achrenius fick så småningom en betydande ställning som pietisternas själavårdare. Detta ledde på 1760-talet till nya anklagelser och processer, vilka dock inte längre hotade hans ställning och tjänst. Achrenius psalmer spelade en central roll vid dessa konventiklar. År 1762 utkom två samlingar med psalmer, Wanhat ja uudet hengelliset wirret och Uudet hengelliset wirret. År 1769 gav Achrenius ut en tredje samling, Zionin Juhla-Wirret, som omfattade nästan 70 psalmer. 

Achrenius avled på Nousis prästgård den 28 september 1769 klockan 10 på kvällen efter aftonbönen. Samma år hade han slutfört två skrifter om döden, Aicainen walmistus cuolemaan och Dödsens och upståndelsens betraktelse. 

Esko M. Laine 

Abraham Achrenius, född 1.2.1706 i Somero, död 28.9.1769 i Nousis. Föräldrar kaplanen Simon Achrenius och Elisabetha Laurina. Gift 1731 med Anna Margareta Degerman, 1740 med Kristina Svanbeck, 1759 med Kristina Ström. 

PRODUKTION. Wanhat ja uudet hengelliset wirret (1762); Uudet hengelliset wirret (1762); Zionin Juhla-Wirret (1769); Aicainen valmistus cuolemaan (1769); Dödsens och upståndelsens betraktelse (1769). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Akiander, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland i äldre och senare tider II (1857−1863); M. Ruuth, Abraham Achrenius, ajan merkki ajoiltaan I−II (1921−1922). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4458-1416928957064

Upp