Skriv utRÅGEL, Anna
(1751–1784)
Väckelsepredikant
Anna Rågel (eller Rogel) från Sastmola var den mest betydande av de kvinnliga predikanterna inom den väckelserörelse som i slutet av 1700-talet svepte över Satakundas och Österbottens kusttrakter. Senare fick rörelsen fotfäste även längre in i Finland.
Anna Rågel var banbrytare inom dvalapredikandet och sålunda även en förebild för sina efterföljare. Att hon uppskattats speciellt inom bedjarrörelsen i västra Finland vittnar det monument om som 1870 restes på den plats där hon hade sin predikobädd. Även om början av Anna Rågels liv till det yttre tedde sig som vilket som helst landsortsbarns, tog det vid tröskeln till vuxenlivet en dramatisk vändning. Lagd för grubblerier och med en utvecklad skuldkänsla dryftade hon personligen religiösa spörsmål redan i konfirmationsåldern. En lång period av grubbleri resulterade i ett märkligt fenomen i samband med en svår sjukdom på våren 1770, då Anna var 18 år gammal.
Sannolikt som en följd av influensa drabbades Anna Rågel av komplikationer vilka förde henne in i ett tillstånd som gränsade till döden. Hela sommaren låg hon i sin säng näst intill medvetslös, med buken och höften gravt uppsvullna. På hösten kring allhelgonadagen upphörde hon helt att tala. Därefter djupnade medvetslösheten till den grad att fram till julen inga andra livstecken än andningen och den svaga pulsen kunde skönjas.
På annandag jul 1770 började Anna Rågel plötsligt predika i ett tillstånd av trans och förbluffade alla dem som hade följt hennes långa och plågsamma dödskamp. Hon fortsatte med sina predikningar sporadiskt fram till hösten följande år, och efter en paus upptog hon dem under pingsten 1772. I predikningarna förekommer uppmaningar, undervisning, varningar, uppmuntran, bön och förbön. Senare tillkom även sång, som tematiskt följde predikningarna.
Anna Rågel föll i trans på samma sätt som hennes efterföljare skulle komma att göra. Först låg hon en stund i sin säng som om hon varit död. Ansiktet var gulblekt, händerna var berövade färg och känsla. Enbart de svaga hjärtslagen och den knappt märkbara andningen röjde att hon var vid liv. Sedan började plötsligt en högljudd sång och predikan, som avlöste varandra i flera timmar. Under transtillståndet kunde man inte skönja den minsta rörelse vare sig i Anna Rågels ögon eller i hennes händer, och hon reagerade inte på yttre retningar. När tillståndet upphörde mindes hon inget av det hon predikat.
Anna Rågels verksamhet fick inom kort fart på bygdens befolkning. Enligt den dåvarande kyrkoherden i Sastmola, Anders Eneberg, samlades tusentals människor från de närmaste städerna och socknarna för att höra på den märkliga predikanten. Många blev omvända och gav i sin tur upphov till extatiska aktiviteter på sina hemorter.
Efter att den i Vasa bosatta handelsmannen Johan Bladh tagit den ofta sängbundna Anna Rågel under sitt beskydd och hämtat henne till Vasa för att skötas, utvidgades den extatiska rörelsen till Österbotten. Hennes inflytande sträckte sig ända över Bottenviken till Sverige. Anna Rågels hälsotillstånd förbättrades dock inte av förflyttningen, och ett par år senare förpassades hon till sitt hem i Sastmola Nederby där hon dog blott 32 år gammal.
Även om Anna Rågels offentliga verksamhet hänförde sig till det andliga livet hade den en vidare samhällelig resonans. Hennes uppträdande kan ses som ett uttryck för en brytningstid, för en världsbild i förändring. I bakgrunden ägde stora förändringar i samhället och jordbruket rum. Befolkningsökningen gjorde sig småningom gällande även i det inre av Finland. Anna Rågels och andra kvinnliga väckelsepredikanters verksamhet belyser även på ett intressant sätt kvinnornas betydande roll som starka och känsliga budbärare i den kulturella förändringsprocessen. En minnesstod som 1870 restes på den plats där hennes sjukbädd hade stått vittnar om Anna Rågels betydelse för särskilt den västfinska bedjarrörelsen.
Irma Sulkunen
Anna Rågel, eller Rogel, född 4.12.1751 i Sastmola, död 5.7.1784 i Sastmola. Föräldrar Mikko Mikonpoika och Maria Iisakintytär.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Akiander, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland i äldre och senare tider III (1859); M. Häggblom, En dvalapredikant i 1700-talets samhälle. Anna Rågels kommunikation, genomslagskraft och strategi (2004, avhandling pro gradu, Åbo Akademi); Ur de religiösa rörelsernas historia i Finland. Urkunder och forskningar III (1938); A. Voipio, Unissasaarnaaminen sielullisena ilmiönä I–II (1921, 1922); A. Voipio, Folkpredikanter och falska profeter (1928); A. Voipio, Sleeping preachers. A study in ecstatic religiosity (1951).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4461-1416928957067