HAGMAN, Lucina


(1853–1946)


Pedagog, kvinnosakskvinna


Lucina Hagman var en pionjär i främjandet av flickors utbildning, som hon menade bäst tillgodosågs genom samundervisning. Hon var vid 1900-talets början en förgrunds­gestalt inom den finländska kvinnosaksrörelsen. Hagman var långvarig ordförande i kvinnosaksförbundet Unionen och var med om att grunda Finska kvinnoförbundet. När den allmänna och lika rösträtten genomfördes 1906 var Lucina Hagman bland de första ledamöterna som valdes in i enkammarlantdagen 1907.

 

Lucina Hagman var det yngsta barnet i länsmansfamiljen Hagman i Kelviå i Österbotten. När familjen flyttade till Vasa 1865 började Lucina i Vasa svenska fruntimmersskola. Det var vid denna tid ovanligt att flickor gick i skola, och Lucinas systrar Sofia och Anna fick nöja sig med hemundervisning. Efter den fyraåriga flickskolan var Lucina Hagman småskollärarinna i ett par år, och genomgick sedan Jyväskylä seminarium, där hon avlade lärarexamen 1875.


 

Redan under skoltiden förundrades Lucina Hagman över kvinnornas underordnade ställning i samhället. Vid Jyväskylä seminarium kom hon i allt högre grad att intressera sig för och genom läsning ägna sig åt samhälleliga frågor. Vid seminariet fick hon rykte om sig att vara fennoman eftersom hon kraftigt tog parti för finska språket, som flertalet seminarister inte behärskade särskilt väl. Lucina hade själv redan som barn lärt sig finska i Kelviå. Fastän hennes far Nils Hagman var svenskspråkig önskade han att hans barn skulle lära sig finska, eftersom det var folkets språk.


 

År 1875 blev Lucina Hagman föreståndarinna för en förberedande skola för gossar och flickor i Tavastehus. När hon flyttade till Tavastehus följde hennes mor, änkan Sofia Hagman, med henne. Som yngsta dotter föll det på hennes lott att ta hand om sin åldrande mor. Lucina Hagman började delta i den offentliga debatten på 1880-talet. Hon publicerade artiklar om kvinnouppfostran och utbildning, om nyttan av samskolan som undervisningsform samt om kvinnors rösträtt. Hon var också med om att starta Finlands första nykterhetsförening. Hagman företog åtskilliga studieresor till Skandinavien, Tyskland och Schweiz, där hon bekantade sig med skolsystemen och undervisningen. År 1888, i Köpenhamn, deltog hon för första gången i en internationell kvinnosakskongress.


 

Lucina Hagman var en ivrig förespråkare för samuppfostran, och hon påverkade aktivt beslutet om att grunda en finsk samskola. Finska kvinnoförbundet ordnade i februari 1886 en diskussion om grundandet av en ny flickskola. Hagman skrev en tidningsartikel i frågan, där hon pläderade för en samskola snarare än en flickskola. Vid ett senare möte visade det sig att majoriteten av deltagarna var av samma åsikt, vilket ledde till att planerna på en flickskola skrinlades. I stället grundades i Helsingfors den första finska samskolan, och Lucina Hagman blev skolans första föreståndare.


 

Lucina Hagman tänkte sig att gossar och flickor bättre skulle förstå varann om de fick gå i samma skola. Motståndarna till samuppfostran hävdade att den naturliga skillnaden mellan könen i så fall skulle utplånas. Enligt Hagman var så icke ­fallet – björken blev inte en gran även om de båda träden växte invid varann, däremot blev skogen vackrare. Hon ansåg också att könsskillnaderna var en produkt av uppfostran snarare än medfödda. Som yrkesfostrare hade Lucina Hagman stor tilltro till uppfostrans betydelse.


 

Flytten till Helsingfors och tjänsten som rektor för Finska samskolan gav Lucina Hagman ännu bättre möjligheter att delta i samhällslivet. Det skedde också betydande förändringar i hennes privatliv. Hennes bror Tyko Hagman blev änkling 1891, och Lucina tog då hand om två av hans barn, Lisa och Kalle. Det tredje barnet, en pojke, stannade i Kangasala hos Lucina Hagmans syster Sofia, men också han flyttade senare till Lucina. Fosterbarnen blev nu hennes familj. Till samma hushåll hörde också hushållerskan Amanda Leppälahti, som blev sin husmor trogen fram till hennes död. Hagman fick ännu ett barn att försörja när hon 1903 tog den sexåriga Alma Jänkkä till fosterdotter.


 

När familjen växte fick Lucina Hagman nya plikter. Då kvinnosaksförbundet Unionen grundades i februari 1892 vägrade Hagman först att bli föreningens ordförande ”av familjeskäl”, men till slut tog hon ändå emot detta hedersuppdrag. Under Unionens första skede ingav Lucina Hagmans gestalt en bestämd uppfattning om hur en kvinnosakskvinna såg ut. Hon använde ofta ett slags reformdräkt, mörk kjol och slät kavaj. Hon hade stora bruna ögon som glittrade av glädje och humor. Håret var kortklippt, glänsande svart och bakåtkammat. Allt detta förenat med en robust gestalt och ett säkert, målmedvetet uppträdande gav ett intryck av trygghet, styrka och kompetens. Hagman hade också en ovanligt behaglig röst, vilken bidrog till att göra henne till en karismatisk talare. Å andra sidan väckte hennes yttre egenskaper också uppmärksamhet hos kvinnorörelsens motståndare, och skämttecknarna gjorde många gånger narr av henne.


 

Lucina Hagman var Unionens ordförande då allmän och lika rösträtt infördes 1906. Rösträtten hade föregåtts av en kampanj för kvinnlig rösträtt, och de olika kvinnoorganisationerna hade anordnat otaliga möten där man hade behandlat rösträttsfrågan. Hagman invaldes våren 1907 i lantdagen som representant för Ungfinska partiet, och hon valdes på nytt till lantdagsledamot 1916. Hon var ändå ingen anhängare av partipolitik och ville helst bli lämnad utanför partistriderna. Hon uppmanade kvinnorna att göra upp egna program och kämpa för dem. Kvinnorna skulle inte gå i partiernas ledband, utan kämpa för att förbättra tillvaron för dem som hade det sämre ställt. På 1910- och 1920-talen var de kvinnliga lantdagsledamöterna inte särskilt många, och Lucina Hagman gjorde egna reflektioner om detta. Vid Finska kvinnoförbundets årsmöte våren 1923 föreslog hon att kvinnorna skulle göra upp egna kandidatlistor inför valet, eftersom så få kvinnor blev invalda från partiernas listor. Förslaget fick dock inte tillräckligt understöd.


 

För Lucina Hagman innebar kvinnosaken ett sätt att försvara de mänskliga rättigheterna. Hon jämförde kvinnornas emancipation med slavarnas befrielse­rörelse. Kvinnorna var utestängda från utbildning, tjänster och den fria yrkesutövningen; ett missförhållande som avslöjade samhällets ojämlikhet. Eftersom kvinnorna hade lika skyldigheter som männen, t.ex. att betala skatt, borde de också få lika rättigheter. En förutsättning för en rättvis samhällsutveckling var enligt Hagman att män och kvinnor samarbetade. Idealiskt skulle kvinnan och mannen växa upp sida vid sida, arbeta och uppleva lycka tillsammans.


 

Lucina Hagman var i drygt tio år föreståndare för Finska samskolan, men 1899 grundade hon en egen skola som fick namnet Nya samskolan. Där strävade Hagman efter att genomdriva jämställdhetsprincipen bl.a. genom att dela rektoratet med en manlig kollega. Lucina Hagman ansågs vara en skicklig lärare, och hon ingav förtroende hos eleverna genom sitt sakliga och lugna uppträdande. Hagmans lärarbana blev lång; hon var föreståndare för Nya samskolan fram till 1938. Tio år tidigare, på sin 75-årsdag, hade hon hyllats med professors titel för sitt förtjänstfulla arbete som lärare och uppfostrare.


 

Vid sidan av sitt pedagogiska värv var Lucina Hagman en flitig skribent. År 1887 tilldelades hon av Finska Litteratursällskapet första pris för sin biografi om Fredrika Bremer. I början av 1900-talet publicerade hon en tvådelad biografi över Minna Canth, som hade varit hennes vän. Hon skrev också otaliga recensioner i Valvoja och publicerade artiklar i bl.a. Uusi Suometar, Päivälehti, Kansanvalistusseuran Kalenteri, Nutid och Nuori Suomi.


 

Anne Ollila


 

Lucina Hagman, född 5.6.1853 i Kelviå, död 6.9.­1946 i Helsingfors. Föräldrar länsmannen Nils Johan Erik Hagman och Sofia Margareta Nordman.


 

PRODUKTION. Ensimmäinen koulu (1882); Fredrika­ Bremer (1886); Om samuppfostran (1887); Om qvinnouppfostran. Iakttagelser och reflektioner (1888); Naisten äänestysoikeudesta (1889); Naisten­ esteettömyystodistus eli dispanssikysymys (1896); Kokemukseni yhteiskasvatuksesta (1897); Från samskolan i Finland (1898); Upppfostran till kärlek (1901); Koulukysymys sosiaaliselta kannalta (1906); Kvinnornas program vid de stundande valen (1906); Minna Canthin elämäkerta I (1906); Minna Canthin elämäkerta II (1911); Yhteiskuntalaitosten suhtautuminen naisten oikeuksiin (1911); Siveellisen kasvatuksen laiminlyöminen kouluissa (1917); Olisiko ajateltavissa? (1923); Lucina Hagman kertoo lapsuudestaan Kälviällä 1853−1865 (1936).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Lucina Hagmans privata arkiv, Riksarkivet. M. von Alfthan, Sju årtionden med Unioni, naisasialiitto Suomessa r.y./ Unionen, kvinnosaksförbund i Finland r.f. (1965); A. Ollila, Naimaton perheellinen nainen – Lucina Hagmanin perhe. Monta tietä menneisyyteen (1995); A. Ollila, Vahvojen naisten puolestapuhujat. Lucina Hagman ja Alli Nissinen. Yksi kamari – kaksi suku­puolta. Suomen eduskunnan ensimmäiset naiset (1997).


 

BILDKÄLLA. Hagman, Lucina. Foto: Ateljé Universal. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4568-1416928957174

 

Upp