Skriv utWETTER, Abraham
(ca 1690–1737)
Borgmästare
Abraham Wetter var borgmästare i Helsingfors på 1720- och 1730-talen. Under denna tid återuppbyggdes staden efter att ha jämnats med marken under stora nordiska kriget. Wetter var även en banbrytare inom sågindustrin och rederiverksamheten i Finland.
Abraham Wetter var ende son till tullnären Petter Wetter och omnämns som kontorsskrivare redan 1710 då han inskrevs i arméns rullor. Tre år senare, när ryssarna landsteg i Helsingfors, brändes staden ned av de egna styrkorna. Liksom många andra bland stadens borgare hade Abraham Wetters familj redan därförinnan flytt över till den svenska sidan. Under överfarten till Stockholm i september 1712 uppkom ett bråk om lotsning mellan sällskapet på Petter Wetters kaljut och besättningen på ett lybskt skepp. Tvisten slutade med att den unge Abraham sköt en tysk båtsman i benet. Mannen dog senare vilket förorsakade en lång rättsprocess.
När familjen funnit en fristad reste Abraham Wetter tillbaka till Finland. Han deltog i kriget som krigsdomare och var bland annat med i återerövringsförsöken av Viborg samt i slaget vid Karis Landsbro. När kriget var över 1721, hade Abraham gift sig med Birgitta Margareta Åhman.
I februari 1719 blev Abraham Wetter överkrigsdomare vid artilleriet. När freden kom meddelade Helsingfors gamle borgmästare Henrik Tammelin att han inte längre ville fortsätta i sitt ämbete. Borgarna utsåg sommaren 1722 en ny borgmästarkandidat, som förordades också av landshövdingen. Utnämningsrätten låg dock hos regeringen. När ärendet behandlades föll valet på Wetter, som inte ens hade nominerats vid helsingforsarnas val. Vid samma tid blev krigsdomare från upplösta truppförband utnämnda till borgmästare också i många andra städer. Statsmakten ville på så sätt trygga deras utkomst.
Abraham Wetter anlände raskt till Finland och den 12 juli svor han ämbetseden. Den nye borgmästaren måste börja nästan från noll: staden hade brunnit ner, och av dess arkiv återstod endast fyra privilegiebrev. Magistraten var liten och bestod av endast fyra rådmän förutom borgmästaren. Under återuppbyggnaden på 1720-talet var behovet av en andra borgmästare inte särskilt stort, men småningom började magistratens arbetsbörda växa.
Wetter vann snabbt stadsbornas förtroende, och redan i november 1722 valdes han enhälligt till borgarnas riksdagsrepresentant. Vid riksdagen 1723 representerade han förutom Helsingfors även länets lilla inlandsstad Tavastehus. I Stockholm föreslog Wetter att de två ödelagda städerna Helsingfors och Borgå skulle sammanslås och att man skulle bygga upp bara en, men desto livskraftigare stad, Helsingfors. Wetters förslag vann inget gehör på riksdagen. Enligt hans uppfattning borde man dessutom bygga en fästning och stationera en flottstyrka i Helsingfors. Ett kvartsekel senare blev detta verklighet när ständerna beslöt att bygga Sveaborgs fästning.
Återuppbyggnaden präglade hela Wetters tid som borgmästare. Arbetet fick en långsam start på grund av en rysk befästning, som upptog en stor del av stadens centrum. Det tog tre år innan statsmakten tillät Helsingforsborna att riva befästningsverket. Staden behöll sin gamla stadsplan när den byggdes upp igen, men återuppbyggnaden tog lång tid. Ännu i slutet av 1730-talet fanns det många ödetomter i Helsingfors.
Stadens resurser räckte inte till mer än ett större offentligt projekt åt gången. Byggandet av den nya kyrkan, som fått sitt namn efter drottning Ulrika Eleonora, inleddes 1724. Arbetet tog över tre år, och först i december 1727 kunde kyrkan invigas. Borgmästare Wetter deltog i kyrkbygget genom att på egen bekostnad bl.a. låta måla koret. Efter kyrkan stod rådhuset i tur. Byggnaden i två våningar blev färdig våren 1730. Den 4 maj kunde magistraten i samband med den högtidliga invigningen sammanträda där för första gången. Sedan började staden bygga klockstapel och tullhus. Det var även meningen att man skulle bygga en skola, men detta hade man inte råd med. På borgmästarens förslag köpte staden den s.k. Forsmanska gården, som fick inhysa trivialskolan.
Vid sidan av borgmästarämbetet började Abraham Wetter idka handel, rederi- och bruksverksamhet, trots att han inte hade ansökt om burskap. Till att börja med hade han bara små fartyg, men hösten 1730 fick han möjlighet att skaffa en stor utlandsseglare, då den petersburgska gallioten S:t Simeon under hemresan från Amsterdam gick på grund utanför Helsingfors. Wetter bärgade vraket, lyckade rusta upp det, och fick i sin ägo ett tremastat fartyg på ungefär 23 meter med en lastkapacitet på 90 läster. Sitt iståndsatta skepp gav han namn efter hemstaden, Die Stadt Helsingfors. Han var den förste helsingforsare som efter kriget kunde segla utanför Östersjön. På detta sätt fick staden livsviktigt salt utan mellanhänder och mycket billigare än förut. Wetters galliot gjorde resor till Amsterdam både 1731 och 1732. Men underhållet blev dyrare än Wetter hade räknat med. Han försökte först avyttra fartyget, men lyckades endast skaffa två mindre delägare. Den tredje resan blev ödesdiger: på hemresan sprang skeppet läck och kaptenen var tvungen att ränna upp det på kusten av Gotland. På 1730-talet förblev utrikesseglationen till och från Helsingfors i främmande händer.
Efter stora nordiska kriget började man längs Finlands sydkust bygga finbladiga vattensågar av ny typ, med ett tiotal blad i stället för ett enda. Sågvarorna exporterades främst till Holland och England. Abraham Wetter var bland de första helsingforsare som utnyttjade de möjligheter som gavs i samband med en ökad efterfrågan på trävaror. Han grundlade 1725 en stor såg i Helsinge kyrkby. Sågen väckte motstånd bland bönderna i trakten, men Wetter tystade kronobönderna i byn genom att hota med att inlösa arvsrätten till deras gårdar. År 1733 sålde han sågen till företagare från Fredrikshamn.
Kronokvarnen vid Gammelstadsforsen hade under kriget jämnats med marken. Abraham Wetter förband sig 1723 att tillsammans med en annan helsingforsbo på egen bekostnad bygga upp kvarnen på nytt. På samma gång fick de rätt att i 20 år hyra den för eget bruk. Wetter avstod från sin andel i kvarnen i slutet av 1720-talet. Jakob Johan Tesche från Fredrikshamn tog snart över den. Han grundade tillsammans med en annan fredrikshamnsbo 1734 en stor exportsåg i Gammelstaden och skaffade sig en andel i Tolkby såg i Helsinge socken. Tesches aggressiva virkesanskaffning och handel gav upphov till meningsskiljaktigheter med borgerskapet i Helsingfors. En av de häftigaste försvararna av helsingfors-arnas privilegier var borgmästare Wetter. Tesche lyckades dock övertyga myndigheterna om nyttan med sågen och lagligheten i sin handel så väl att helsingforsarna förlorade tvisten.
Efter stora ofreden hade stadens invånare till att börja med tvingats bo i ryska baracker och kaserner. Wetter förfogade över Hertonäs och Brändö säterier som han hade ärvt efter sin far. År 1724 köpte han det enda stenhuset i Helsingfors, Burgmanska huset. Sedan borgmästaren hade iståndsatt byggnaden i två våningar, ursprungligen uppförd på 1690-talet, blev den en lång tid framöver stadens ståtligaste hus. På grund av sin representativitet blev det efter Wetters död först landshövdingens och på 1740-talet generalguvernörens tjänsteresidens. Huset var beläget i den nuvarande Statsrådsborgens sydöstra hörn.
Abraham Wetter dog i början av 1737, bara något över 40 år gammal. Enligt en akademisk avhandling om Helsingfors, från 1757, försökte Wetter på alla vis driva stadsbornas intressen och var därför mycket avhållen av dem. Han var en lärd man och känd för sin vältalighet. Vid sin död var Wetter en av Finlands förmögnaste män. Dödsboets värde översteg 22000 daler kopparmynt. Wetter hade ett omfattande bibliotek (Bibliotheca Wetteriana), många smycken och tiotals silverföremål. Mer anspråkslösa föremål som sällan nämns i dokument bär de många fynd vittne om som togs till vara vid utgrävningen av Burgmanska huset, d.v.s. Wetters hus i Helsingfors.
Georg Haggrén
Abraham Wetter, född ca 1690 i Stockholm, död 8.5. 1737 i Helsingfors. Föräldrar tullinspektorn Petter Wetter och Brita Eriksdotter. Gift ca 1719 med Birgitta Margareta Åhman.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Berndt Aminoffs samling, Helsingfors stadsarkiv; Helsingfors stads historiekommittés samling; Museiverkets byggnadshistoriska avdelnings arkiv: grävningsberättelser, stadsrådsborgen 1993; P. Kalm, Historisk och oeconomisk beskrifning öfwer stapel-staden Helsingfors uti Nyland (1757). Burgman. Helsingin ensimmäinen kivitalo. Red. J. Jäppinen. Helsingfors stadsmuseum (2007); E. Hornborg, Helsingfors stads historia II. Tidsskedet 1721–1809 (1950); M. Kuisma, Kauppasahojen perustaminen Suomessa 1700-luvulla. Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 129 (1983).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4572-1416928957178