BIRGITTA


(1303–1373)


Ordensstiftare, författare, 
helgonförklarad


Under medeltiden var ingen svensk mer berömd i Europa än Den heliga Birgitta. Liksom Katarina av Siena utövade hon också ett politiskt inflytande. Hon var en av de första författarna i Sverige. Birgittinklostret i Nådendal har haft en djupgående inverkan på det andliga livet i Finland, och minnet av Birgitta har levt kvar i den folkliga traditionen trots att Birgitta aldrig själv besökte Finland.

 

Birgittas far var Birger Persson (Petersson), lagman över Uppland och en politisk aktör. Modern Ingeborg Bengtsdotter var dotter till en lagman och hörde till Folkungaätten. Enligt tidens sed ingick Birgitta äktenskap vid unga år, som 13-åring, med den fem år äldre riddaren Ulf Gudmarsson, med tiden lagman och riksråd. Birgitta födde åtta barn, av vilka fem nådde vuxen ålder. Under en tid umgicks Birgitta på mycket vänskaplig fot med kung Magnus Eriksson och drottning Blanka av Namur. Men förhållandet mellan henne och hovet svalnade, i synnerhet efter det misslyckade ryska fälttåget, som kungen hade inlett på Birgittas uppmaning.


 

Birgitta var under hela sitt liv en ivrig pilgrim. År 1341 genomförde hon tillsammans med sin make en pilgrimsfärd till Santiago de Compostela i Spanien. Genom sitt helgon, aposteln Jakob, ville de vittna om kärleken till Kristus. På resan kom Birgitta att intressera sig för den franska politiken och för påvens ställning i Avignon. Under den ett år långa pilgrimsfärden insjuknade Ulf och avled kort efter hemkomsten 1344. Som 41-årig änka valde Birgitta att leva i celibat och bosatte sig i närheten av cistercienserklostret i Alvastra. Birgittas mentorer i Alvastra var de lärda magistrarna Mathias och Petrus; de blev också hennes biktfäder.


 

Birgitta deltog aktivt i den samtida politiken. Hon uppmanade de krigande kungarna av England och Frankrike att sluta fred med varandra och krävde att påvarna skulle återvända till Rom från den skamliga ”babyloniska fångenskapen”. Till det påvliga hovet sände hon sin vän biskop Hemming av Åbo. Birgitta kritiserade kyrkan inifrån och tog inte avstånd från dess lära eller organisation. Sverige i slutet av 1340-talet var alltför litet och låg alltför avlägset för att hon därifrån skulle kunna påverka kyrkopolitiken. År 1350 hade i Rom utropats till jubelår. I detta läge flyttade Birgitta till Rom, där hon sedan tillbringade 20 år. Birgitta menade att påven snart skulle komma att återvända dit och vid kejsarens besök i Rom skulle hon kunna påverka dem bägge.


 

Birgitta angrep kyrkan i oförblommerade ordalag för att den sålde nådemedel för pengar. Efter sin ankomst till Rom klagade hon över att budorden krympt från tio till ett enda: ”Hit med pengarna.” Hennes hängivna dyrkan av Jungfru Maria var säkert en anledning till att hon kunde fortsätta att vara en kyrkans dotter. Under jubelårets gång vann Birgitta stor uppskattning genom underverk som man tillskrev henne och sin hjälp åt fattiga. Hon blev kallad den flitigaste pilgrimen i Rom. I kyrkliga kretsar var hon ett känt namn och hon hade stöd av både kyrka och stat i Sverige. Hon reste runt i Italien och tillbringade ett år i Neapel. Hennes önskan att besöka det heliga landet gick till slut i uppfyllelse. Birgittas dotter Katarina var moderns ledsagarinna i Rom och hon deltog både i Birgittas barmhärtighetsverk och i hennes religionsutövning. År 1373, en kort tid efter resan till det heliga landet, avled Birgitta. Hon var då 70 år.


 

Birgitta fick sina märkligaste uppenbarelser i Alvastra. Hennes teologiska vänner gav uppenbarelserna litterär form och latinsk språkdräkt. Denna birgittinska litteratur omfattar cirka 1400 sidor. Uppenbarelsernas religiösa innehåll anknyter till den medeltida Kristusmystiken och Frälsarens lidande. Birgittas biktfäder intygade att hennes uppenbarelser var autentiska. I de syner hon hade under sin tid i Rom ingår detaljrika beskrivningar av helvetet men nästan alls ingenting om himlen eller paradiset. Pesten hade just härjat i Europa och Birgitta hade inte kunnat undgå att överallt se människolik.


 

Birgittas syner har haft ett stort inflytande på hur den bibliska berättelsen om Jesu födelse har framställts i konsten. Enligt Birgitta hade födelsen i Betlehem ett hastigt förlopp; hon beskriver den nyfödde när han naken och glorifierad ligger på marken. Maria, Jesu moder, säger: ”Var välkommen min Gud, min Herre och min Son.” På 1300- och 1400-talet avbildades Kristusbarnet liggande på marken med Madonnan ödmjukt knäböjande i bön, och vid Tridentinska kyrkomötet 1564 antogs uppenbarelsen som norm. Även Birgittas visioner av händelserna på Golgata, korsfästelsen och Kristi lidande, har satt spår i konsten. Det var framför allt den realistiska visionen av Jesus på korset som konsten tog till sig: de nedfallna kinderna, den halvöppna munnen och den blödande tungan, kroppen som blodförlusten färgat grönblek, det färglösa skägget. Birgitta hade mycket att berätta om Marias kval. Det är en moders kval, varför moderskärleken får en stor religiös betydelse. ”Mater misericordiae” är likväl ett medeltida motiv. Jungfru Maria som öppnar sin vida mantel för dem som söker skydd hos henne.


 

År 1370 fick Birgitta tillstånd att grunda en klosterorden och 1379 bestämde påven att hennes kloster skulle följa den helige Augustinus ordensregel, kompletterad med Birgittas egen ordensregel. De kloster som hörde till Birgittinorden, d.v.s. Frälsarens klosterorden, ”Ordo Sanctissimi Salvatoris”, skulle vara dubbelkloster för nunnor och munkar med från varandra noga åtskilda konvent. Ett fullständigt kloster hade 60 nunnor, 13 prästmunkar, 4 diakoner och 8 lekbröder. Klostret förestods av en abbedissa biträdd av den högste biktfadern, generalkonfessorn. Kvinnor och män möttes i bön och under gudstjänsterna, men bodde i skilda hus.


 

Birgittas föreställning om Maria som ”huvudperson och drottning” ligger till grund för hennes önskan att sätta en kvinna i ledningen för klostret: abbedissan representerade Jungfru Maria. Birgittinnunnornas gråa och vita dräkt med ett långt svart dok är densamma som Birgitta såg i sina visioner. Doket har en krona i vitt tyg med fem små röda droppar som symboliserar Kristi sår på korset. Varje birgittinklosters namn påminner om den heliga Jungfrun och varje birgittinsyster har tillnamnet Maria.


 

Birgittinordens moderkloster byggdes i Vadstena. Redan 1346 hade Magnus Eriksson för detta ändamål donerat en kungsgård till Birgitta där. Klostret invigdes 1384, medan den stora klosterkyrkan blev färdig först 1430. Vadstena utvecklades till ett betydande kyrkligt kulturcentrum. Där fanns ett stort bibliotek. Där översattes litteratur till svenska. Därifrån utgick impulser till kyrklig byggnads- och bildkonst. Mot slutet av medeltiden angav Vadstena i stor utsträckning riktlinjerna för det andliga livet i hela Norden. I ett tidigt skede hade klostret eget boktryckeri. Pilgrimer uppsökte den helgonförklarade Birgittas grav.


 

I Europa grundades inalles 79 birgittinkloster. Under medeltiden fanns inom det svenska riket endast Vadstena och Nådendals kloster, det senare grundat 1438. I Vadstena fortsatte verksamheten fram till 1595, i Nådendal till 1591. Birgittinorden har återupplivats på 1900-talet och numera finns det ett trettiotal kloster på olika håll i världen; ett anspråkslöst konvent finns även i Åbo. Av Nådendals kloster återstår endast kyrkan. Ruinerna efter Pirita kloster i Tallinn ger en god uppfattning om det medeltida birgittinklostrets mäktiga dimensioner och det taktiskt välvalda läget vid en åmynning.


 

Birgitta hade låtit översätta delar av Bibeln till svenska, och nunnorna i Vadstena bidrog till att skapa det svenska skriftspråket. Själv gjorde hon det religiösa språket mer feminint. Birgitta skrev: ”En kvinna måste först vara Marta för att kunna vara Maria.” Oomstridd är hennes betydelse för 1300-talets kvinnorörelse inom klosterväsendet och för den kyrkliga lekmannarörelsen. Under de 20 åren i Rom fylldes Birgittas dagar av bön, politik och socialt arbete. Hon ägnade sitt livsverk åt den heliga kyrkans universella anspråk; dess dogm ifrågasattes aldrig av henne.


 

Påven helgonförklarade henne i Peterskyrkan den 7 oktober 1391. Hennes namn förevigades i ett stort antal helgonkalendrar i tyska, polska, tjeckiska och nordiska stift. Redan i början av 1400-talet hade hon givits ett antal attribut. Hon var ”vidua in Svecia”, den svenska änkan, ”sponsa Christi”, Kristi brud, ”electa”, utvald, och rentav ”regina Svecie”, Sveriges drottning. Hon fick ett snabbt växande anseende genom den framgångsrika klosterorden hon grundat och hon efterlämnade ett litterärt arv som djupt engagerade medeltidens människor. År 1394 blev Birgitta Sveriges skyddshelgon, med den 7 oktober som åminnelsedag. När påven Johannes Paulus II den 1 oktober 1999 skulle utse tre kvinnliga helgon från det andra kristna årtusendet till Europas beskyddare vid sidan av de tidigare utsedda Benedictus, Kyrillos och Methodios, valde han Birgitta, Katarina av Siena och Teresa Benedetta della Croce.


 

Knappast någon svensk kvinna under medeltiden har påverkat finländarnas liv i lika hög grad som den heliga Birgitta. Hennes kloster i Nådendal blev en viktig fristad för adels- och borgarkvinnor; i klostret fanns dessutom ett ålderdomshem. En stad växte fram intill klostret; birgittinmunkarna kunde röra sig även utanför dess murar.


 

Redan 1375 samlade man i Finland in uppgifter om mirakel som Birgitta hade utfört, i syfte att hon skulle helgonförklaras. Kumos kyrkoherde Olav hade fått sin syn tillbaka och en kvinna med fallandesjuka hade blivit botad. Under hela medeltiden företogs pilgrimsvandringar, ibland från en hel by, till Vadstena kloster.


 

I Finland var Birgittakulten koncentrerad till Tavastland och Savolax. I Egentliga Finland helgades endast Halikko kyrka åt Birgitta; den 7 oktober firades församlingens Birgittamarknad. Birgitta uppfattades som en stark kvinna och hennes hjälp åberopades särskilt när kyrkan etablerade sin makt i det inre av landet. Loppis, Tuulos, Padasjoki och Lempäälä kyrkor var helgade åt henne, och Birgitta-skulpturer finns bevarade i de äldsta tavastländska kyrkorna, d.v.s. i Hattula, Hollola, Padasjoki, Sääksmäki, Vånå och Vesilax. Inom kyrkokonsten avbildas hon ofta med en bok, något som var ytterst sällsynt vad beträffar kvinnor. Den 7 oktober firades som en stor fest i Tavastland så sent som på 1700-talet. Enligt seden arbetade man inte då utan klädde sig i helgdagskläder, bryggde öl hemma och ordnade gästabud.


 

Förutom i den rent religiösa traditionen förekommer den heliga Birgitta, på finska Pirkko eller Pirjo, i folkliga parallellformer till nyckelpigan. Barnen bad om att de skulle få saker eller att spådomar skulle gå i uppfyllelse genom att skicka i väg en ”leppäpirkko”. Nyckelpigan har sedan urminnes tider setts som en budbärare mellan Gud och människor; i inlandet sändes den till Birgittas kyrka.


 

Den heliga Birgitta har i finsk folklore även getts förklenande betydelser. Kvinnornas handarbeten har trasslats till av skräp- eller gödselbirgitta, när garnhärvorna blandats ihop eller varpen trasslats till. Kvinnor har fått utstå pejorativa ”pirjo-” eller birgittaomnämnanden, från ask- till sump- och skrällbirgitta, om de varit smutsiga eller värda förakt. Om krångliga flickebarn kunde man säga att hon var ”en sådan birgitta att man inte kan handskas med henne”. ”Pirjastaa” har betytt rasa och en människa som uppför sig dåligt har varit en ”pirjantti”. En ilsken och föga handarbetskunnig Birgitta förekommer även i en finsk björnbesvärjelse som inleds med orden: ”Birgitta, den snarsinta kvinnan / som inte ville spinna, / och som inte kunde sömma / kastade ullen i vattnet.”


 

Den så att säga negativa folklore som förbinds med den heliga Birgitta kan förklaras på två sätt. Till en del är det fråga om luthersk propaganda som fr.o.m. 1500-talet gick in för att förringa katolska traditioner, men viktigare är finländarnas otaliga färder till Vadstena. Till stadens klosterkyrka anskaffades 1549 ett av rikets förnämligaste altarskåp. Dess yttre dörrar var smyckade med tolv scener ur Birgittalegenden. Enligt legenden var Birgitta tretton år när Jungfru Maria hjälpte henne att sy. Detta sågs som bevis på bristande förmåga. Björnmotivet har sitt ursprung i skåpets djävulsbild, och uppfattningen att Birgitta var olydig går tillbaka på en bild där hennes moster står med en höjd piska i handen. Barnet som skulle tuktas var givetvis den olydiga ”pirjo”.


 

Päivi Setälä och Anneli Mäkelä-Alitalo


 

Birgitta Birgersdotter, kanoniserad Den heliga Birgitta 7.10.1391, född 1303 i Uppland, död 23.7.1373 i Rom. Föräldrar lagmannen Birger Petersson och Ingeborg Bengtsdotter av Folkungaätten. Make 1316 riddaren Ulf Gudmarsson.


 

PRODUKTION. Revelationes Sancte Birgitte, utg. Petrus Ingemari och Gerhardus. Lübeck (1492); latinska manuskript till denna i flera arkiv och bibliotek liksom flera versioner på olika språk; Birgitta, Revelaciones extravagantes. Uppsala (1956); Den heliga Birgitta. Himmelska uppenbarelser. Malmö (1957–1959); Revelaciones, bok 1, 4, 5, 6, 7. Uppsala (1967–1992).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Acta et processus canonizacionis Beate Birgitte. Uppsala (1924–1931); Birgitta, hendes værk og hendes klostre i Norden. Odense (1991); Birgitta. Una Santa Svedese. Roma (1974); B. Klockars, Birgitta och böckerna. Stockholm (1966); B. Klockars, Birgitta och hennes värld. Stockholm (1971); T. Nyberg, Birgittinische Klostergründungen des Mittelalters. Lund (1966); C. Nynäs, jag ser klart? Synen på den heliga Birgitta i svenska 1900-talsbiografier (2006); Pyhä Birgitta. Euroopan suojeluspyhimys (2003); G. Roschini, La Madonna nelle Rivelazioni di S. Brigida. Roma (1973); A.J. Rossing, Studier i den Heliga Birgittas spiritualitet. Stockholm (1986); Saint Bridget. Prophetess of New Ages. Proceedings of the International Study Meeting. October 3–7. Rome (1991); S. Stolpe, Birgitta i Sverige Stockholm (1973); Birgitta i Rom. Stockholm (1974); K. Vilkuna, Vuotuinen ajantieto (1985).


 

BILDKÄLLA. Birgitta. Historiserande porträtt, efter senmedeltida förlaga. G.E. Bergroth, Suomen kirkko I (1902).

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4575-1416928957181

 

Upp