WECKSELL, Josef Julius


(1838–1907)


Författare


Under sin alltför korta författarbana publicerade diktaren och dramatikern Josef Julius Wecksell ett flertal dikter som på sin tid var särdeles nyskapande och fortfarande gör ett modernt intryck. Det historiska dramat Daniel Hjort, som behandlar klubbekriget, spelas fortfarande på Finlands teaterscener.


 

Wecksell växte upp i Åbo i ett hem som präglades av stort kulturintresse; familjen ägde bland annat ett piano, vilket var ovanligt i ett annars ordinärt småborgerligt hem. Wecksells mor, den veka och melankoliska Sofia Ulrika Björkelund, härstammade från Houtskär i den åboländska skärgården. Wecksells far, hattmakaren Johan Wecksell, som var bördig från Uppland i Sverige, var energisk och social och uppmuntrade sina barn att ägna sig åt litteratur, musik, bildkonst och teater. Det var speciellt det sistnämnda som appellerade till familjen. Som tolvåring hade Josef Julius kreerat sin egen dockteater av pappersdockor och kulisser som han klippt och målat. Pjäserna var ofta mycket dramatiska och det var han själv som stod för dockornas repliker. Som skolgosse ägnade sig Wecksell också åt att skriva dikter, vilka han samlade i häften av olika kulörer: svarta häftet (1851–1852), vita häftet (1853) och gröna häftet, som härstammar från slutet av skoltiden.


 

Redan som sextonåring fick Wecksell sitt sånglustspel Tre friare uppfört av ett gästspelande teatersällskap i Åbo. Pjäsen vittnade tydligt om Wecksells dramaturgiska ådra och fick ett positivt mottagande både av publik och kritik. Samma år förälskade sig Wecksell i den unga Ida Fock, som dock insjuknade och dog 1855, endast 13 år gammal. Föremålet för hans förälskelse förblev ovetande om hans känslor. Till Focks minne skrev Wecksell dikten ”Barnet bland grafvarna”, senare om­arbetad till ”Guds trädgård”.


 

Wecksell skrevs in i gymnasiet i Åbo hösten 1855, och vid universitetet i Helsingfors tre år senare. Gymnasietiden var en synbarligen bekymmersfri tid för Wecksell, en frejdig och snabbtänkt yngling som gärna ägnade sig åt spex, dans och glatt umgänge. Som diktare tog han intryck av Stagnelius, Lidner, Tegnér och Almqvist. Den undervisning i tyska han åtnjöt blev en inkörsport till den tyska litteraturen, framför allt till Schillers Don Carlos och Heinrich Heines dikter. Wecksell satte störst värde på Heine och deklamerade hans dikter under långa promenader med sin vän, den unge skulptören Walter Runeberg. Mellan 1856 och 1858 publicerades ett tjugotal dikter av Wecksell i Åbo Underrättelser, däribland ”Åbo Slott”, som gav honom ett visst renommé som skald, samt ”Fågeln”, en sentimental dikt som beskriver hur en sångfågel lockas av ljuset att flyga långt ut över havet mot sin död. Denna och ”Demanten på marssnön”, från samma tid, har tonsatts av Sibelius.


 

Wecksell deltog flitigt i Västfinska studentavdelningens verksamhet. Vid denna tid tog han sig ut som en ”eldig tjuguårig yngling, något svag och sjuklig, det är sant, men full av lefnadsmod och hopp”, enligt hans biograf Albin Lönnbeck. Wecksell stimulerades av studentlivet och deltog flitigt i olika funktioner: som skribent och redaktör för den handskrivna studenttidningen ”Veritas et Jocus”, som festtalare och som uppläsare av sina dikter i olika sammanhang. Något som väckte livlig debatt inom studentkretsar på den tiden var språkfrågan. Wecksells dikt om landets två nationalspråk var den första dikt som behandlade ämnet ifråga, och utgör en av de mest betydande svenska tendensdikterna i anslutning till nationalitetsstriden. I dialogen ”Svenskan och Finskan”, publicerad 1860, behandlar Wecksell konflikten mellan Snellmans enspråkiga finskhetspolitik och den mer frisinnade västfinska tvåspråkighetslinjen, utan att för den skull hemfalla till demagogi. Debutsamlingen Valda ungdomsdikter kunde publiceras samma år på eget förlag, tack vare ett subskriptionsförfarande. Boken togs väl emot, men hamnade något i skuggan av andra delen av Fänrik Ståls sägner, som gavs ut samtidigt.


 

Under sina åtta terminer vid universitetet studerade Wecksell för Fredrik Cygnaeus, då professor i estetik och modern litteratur. Cygnaeus var en god föreläsare som djupsinnigt föreläste om bl.a. Shakespeare, Lessing och Schiller. Av författarna ställde Wecksell Shakespeare främst och talade med beundran om Hamlet, vars repliker han gärna deklamerade, medan Schiller, Heine, Byron och Goethe kom i andra rummet.


 

Våren 1861 ägnade Wecksell sig helhjärtat åt det drama som skulle bli hans mest bestående diktverk, det historiska dramat Daniel Hjort. Ursprungligen hade Wecksell tänkt döpa dramat till Skuggornas hämnd eller År 1599. I direktionen för Nya teatern i Helsingfors satt vid denna tid bland andra Cygnaeus och Topelius, vilka båda livligt understödde Wecksell i hans arbete, eftersom de insåg vikten av en inhemsk repertoar för teatern. Det var också Cygnaeus som skrev förordet till Daniel Hjort. Trots återkommande perioder av depression och schizofrena tvångsföreställningar då Wecksell antingen försjönk i en fantasivärld eller överfölls av hallucinationer där han ibland konfronterades med djävulen, kunde han i mars 1862 själv läsa upp sitt verk för Cygnaeus och Topelius. Den sista, femte akten, ansåg han vara ett provisorium, en kompromiss som inte tillfredställde honom själv, men den blev permanent eftersom han aldrig fick möjlighet att bearbeta den.


 

Daniel Hjort uruppfördes den 26 november 1862 på Nya teatern i Helsingfors. Enligt den samtida pressen var premiären en succé. Den 24-årige Wecksell var själv med om den, medveten om att det var hans pjäs som spelades, men tyst och sluten trots applåderna. Han uppmanade regissören att tacka för hyllningarna, samtidigt som han vemodigt sade till sina anhöriga: ”Tag mig med i er glädje!” Tre år senare togs han in på Lappvikens sinnessjukhus, där han tillbringade drygt 40 år fram till sin död den 9 augusti 1907.


 

Daniel Hjort handlar om klubbekriget på 1500-talet, om dess slutskede och efterspel, och har kallats det äldsta alltjämt spelbara historiska drama som skrivits på svenska. Enligt Karin Allardt Ekelund utmärks dramat av en ”banbrytande, demokratisk syn på Finlands folk”. Författaren jämförde själv sin pjäs med Shakespeares Hamlet, som han kunde utantill. Han ville ändå inte att Daniel Hjort skulle överskuggas av Hamlet, och gjorde därför Hjort till en hjälte förankrad i verklig­heten snarare än till en handlingsförlamad poetisk grubblare. Konflikten mellan ideal och verklighet är ett viktigt tema i Daniel Hjort, liksom i Wecksells övriga diktning. Dramats personer vantolkar sina egna ideal, vilket resulterar i missförstånd, bristande äkthet och självbedrägeri.


 

En annan av Wecksells mer ansedda prestationer är den så kallade Almqvistmonologen. När den förfärdigades är oklart, men eftersom tematiken påminner om den i Daniel Hjort har man antagit att den härstammar från samma period. Monologen, som fortfarande ger ett mycket modernt intryck, utgör en kritik av den mänskliga moralen. Även här tar Wecksell upp konflikten mellan ideal och verklighet. På ett snillrikt sätt sammanför han den shakespeareska formen med Almqvists diktning: ”Att våga eller icke är det första, att lyckas eller icke är det andra, och däremellan ligger handlingen...”


 

År 1863 utkom dikten ”På moln stod du!”, som förmodas ha kommit till på ett psykiatriskt sjukhus i Bonn, där Wecksell vistades en kort tid, och som uppenbarligen blev hans sista poem. Till en början tolkades dikten som en skildring inifrån sinnessjukdomens värld, men senare har den varit föremål för nytolkningar och diktens växlande bildmotiv företräder en radikal förnyelse av det poetiska form- och bildspråket.


 

På kyrkogården mitt emot Lappvikens sinnessjukhus i Helsingfors har åboländska studenter rest ett gravmonument över Josef Julius Wecksell, som utöver hans namn endast är dekorerad med en liten fågel som symboliserar både hans diktning och hans öde. År 1995 grundades ett J. J. Wecksell-sällskap i Åbo, som har gett ut texter och samlat in material om honom.


 

Katarina von Numers-Ekman


 

Josef Julius Wecksell, född 19.3.1838 i Åbo, död 9.8.1907 i Helsingfors. Föräldrar hattmakaren Johan Wecksell och Sofia Ulrika Björkelund.


 

PRODUKTION. Tre friare (1854); Två studenter på runosamling (1859); Valda ungdomsdikter (1860); Daniel Hjort (1862, 6:e uppl. med efterskrift av C. Zilliacus, 1993); Samlade dikter (1868, 2:a uppl. 1876); Samlade dikter (3:e utökade uppl. med förord av Albin Lönnbeck 1891, nytryckt som 4:e uppl. 1907); Samlade dikter (5:e uppl. med inledning av G. Castrén, Stockholm, 1919); Giftermålsspekulanten (1931); Samlade dikter (6:e uppl. med inledning och kommentar av K. Allardt Ekelund, 1962).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Ekelund, Runebergs samtida. Finlands svenska litteratur II (1970); M. Enckell, Över stumhetens gräns (1972); A. Hultin, Förebilder till J.J. Wecksells sorgespel ”Daniel Hjort”, Förhandlingar och uppsatser 18/1905; A. Lönnbeck, Josef Julius Wecksell och hans skaldskap. Album utgifvet af nyländingar VIII (1881); A. Mörne, Josef Julius Wecksell. En studie (1909); A. Mörne, Nya Wecksellstudier (1920); H. Tegengren, Bildkonst och drama. En Wecksellstudie (1939); J. Wrede, Josef Julius Wecksell. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999).


 

BILDKÄLLA. Wecksell, Josef Julius. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4600-1416928957206

 

Upp