JOHANSSON, Gustaf


(1844–1930)


Ärkebiskop, professor


Gustaf Johansson var professor i dogmatik och etik, biskop och ärkebiskop i mer än ett halvsekel. Detta gjorde honom till en av de mest inflytelserika bland kyrkans män i Finlands senare historia. Uppskattningen av Johansson förstärktes av hans personliga lyskraft och orubbliga övertygelse, och han blev föremål för en närmast ohämmad beundran bland präster och kyrkfolk. Johansson ställde sig dock avvisande gentemot en hel del kyrkliga, kulturella och samhälleliga strömningar i samtiden, vilket gjorde honom kontroversiell bland dem som förträdde en ny livssyn.

 

Gustaf Johansson föddes i ett pietistiskt, finsksinnat prästhem. Inte färre än fem av barnen i familjen sökte sig till den prästerliga banan. Johansson blev student från Vasa gymnasium 1861, och började därefter studerade bland annat grekisk och romersk litteratur, filosofi och teologi vid universitetet i Helsingfors. Som filosofie kandidat 1868 företog han en halvtannat år lång studieresa till Tyskland och Schweiz. Resans huvudmål var Tübingen, där han med rekommendation från sin lärare A. W. Ingman blev lärjunge till teologen Johann Tobias Beck, som han storligen beundrade. Becks uppfattningar om Guds eviga världsplan, om Bibeln som den teologiska kunskapens och lärans enda sanna källa samt hans etiskt betonade trosuppfattning blev livsavgörande för Johansson. Samtidigt blev de två nära vänner.


 

Hemkommen koncentrerade Johansson sig på sina teologiska studier. Efter att ha avlagt teologie kandidat- och licentiatexamen speciminerade han 1875 för en docentur med en avhandling om den kände tyske teologen Richard Rothes spekulativa teologi. Redan följande år speciminerade han för professuren i dogmatik och etik med en avhandling om det kristna samvetsbegreppet. Johansson utnämndes till professor 1877.


 

Johanssons avhandlingar liksom hans undervisning vid universitetet bar den beckianska teologins stämpel. Hans klara lärouppfattning och personliga övertygelse gjorde intryck på hans studenter. Satsen ”Vad säger Bibeln?” blev ett valspråk för Johansson och de präster som följde hans lärouppfattning. Enligt sin lärare Ingmans exempel höll han sina föreläsningar i första hand på finska.


 

Den uppskattning Johansson åtnjöt bland sina studenter och inom prästerskapet ledde till att han redan som fyrtioåring 1884 sattes i första förslagsrummet vid biskopsvalet i Kuopio stift och utnämndes till detta ämbete i slutet av samma år. Johansson var biskop i mer än fyra decennier; år 1897 blev han biskop i Nyslott och 1899 ärkebiskop.


 

Johansson hade redan som biskop i Kuopio i praktiken blivit kyrkans verklige andlige ledare, en uppgift som han ihärdigt och energiskt fullföljde på sin nya post. Johanssons kyrkliga och kyrko­politiska betydelse låg delvis i att han i praktiken började tillämpa de beckianska bibelteologiska teorier som han anammat. Detta framgick både vid biskopsvisitationerna och i hans tal, liksom i de många programskrifterna. Till de senare hörde arbeten som Mietteitä suomen lutheri­laisen kirkon asemasta (Tankar om den lutherska kyrkans ställning i Finland), Ut­talanden i några kyrkliga frågor, Muistutuksia vanhurskauttamisoppiin (Påminnelser om rättfärdiggörelseläran) och Pyhä uskomme (Vår heliga tro).


 

Med sin egen lärosyn som grund kritiserade Johansson skarpt olika nya religiösa grupper som var verksamma i kyrkan och stiftet, såsom laestadianismen och Frälsningsarmén, vilka han tveklöst fördömde såsom med kyrkan oförenlig sekterism. I stället verkade han särdeles aktivt t.ex. för att införa församlingsdiakoni formad enligt hans egen lärouppfattning. Utgående från detta utformades i Finland en ny diakoni, som skilde sig från den traditionella institutionsdiakonin.


 

Johanssons beckianska teologi, och den konservativa inställning som grundade sig på denna, ledde till en skarp motsättning med den nya livssyn som betonade det jordiska och tron på den mänskliga utvecklingen och som fick utrymme speciellt på 1880-talet i ideella reformrörelser, i vetenskapen och i konsten. Med grund i sin egen biblicistiska lärouppfattning fördömde Johansson såväl den realistiska litteraturen och kvinnosaksrörelsen som absolutisterna inom nykterhetsrörelsen. Han ansåg att många av tidens företeelser stred mot den kristna tron och den naturliga ordningen. Johanssons strikta inställning stärkte i unga frisinnade kretsar uppfattningen om honom och det prästerskap som stödde honom som en reaktionens ”svarta mur”, som försökte hindra all kulturell utveckling. En karikerad bild av Johansson fördes fram i omtalade pjäser av såväl Minna Canth som Gustaf von Numers.


 

Johansson utnämndes till ärkebiskop 1899, endast två veckor efter att februarimanifestet offentliggjorts. Den rättskamp som manifestet givit upphov till berörde från början även den nye ärkebiskopen, som redan tio år tidigare i sina diskussioner med generalguvernör F. L. Heiden målmedvetet hade försvarat Finlands rättigheter. På fleras begäran företog Johansson 1900–1901 inte mindre än tre resor till S:t Petersburg, där han tack vare sin ställning gavs möjlighet till samtal med högre styresmän och kunde diskutera frågor som rörde Finlands särställning.


 

I den rättskamp som ofärdsåren gav upphov till stödde Johansson dock, av politiska, kyrkopolitiska och religiösa skäl och gentemot mångas önskningar, närmast gammalfinnarnas undfallenhetslinje. Då Johansson dessutom i sitt rundbrev till landets prästerskap varnade för det passiva motståndet och stämplade det som såväl religiöst opassande som politiskt och kyrkopolitiskt oklokt, väckte hans ståndpunkt stark ilska i de konstitutionella kretsarna, och han blev i mångas ögon en representant för den föraktade ”statsnyttan”.


 

Johanssons undfallenhetslinje, som största delen av prästerskapet följde, beredde jordmånen för den kyrkofientliga anda som präglade tiden efter den första förryskningsperioden och storstrejken. Den stränga kritik som riktats mot Johansson och den av honom ledda kyrkan stärkte i sin tur hans önskan att dra sig tillbaka från det statliga livet och i första hand ägna sig åt sina andliga uppdrag. Denna inställning var ägnad att främja avskaffandet av prästerskapets stånds­representation och övergången till enkammarlantdag. Johansson ställde sig avvisande till den nya folkrepresentationen liksom överhuvudtaget till demokratin och dess olika uttrycksformer, såsom arbetarrörelsen. Trots sin önskan att dra sig tillbaka medverkade Johansson ändå såväl i Tagantsevs kommitté av 1905 som i Charitonovs av 1909. Deras uppgift var att diskutera förhållandet mellan Finlands särlagstiftning och den ryska rikslagstiftningen.


 

Samma isolering och fokusering på det rent ”andliga” var utmärkande för Johansson också under de sista årtiondena av hans verksamhet som kyrkans ledare. Till detta bidrog delvis de nya teologiska strömningar som fått fotfäste i kyrkan och teologin och som inte behagade den åldrande ärkebiskopen. Sålunda motsatte sig Johansson många av den så kallade ungkyrkliga rörelsens strävanden efter förnyelse på 1910-talet och krävde att kyrkan skulle koncentrera sig på det enda nödvändiga i stället för på ”andligt fjäsk”. Enligt honom kunde såväl den kyrkliga som den samhälleliga förnyelsen ske endast genom en hjärtats förnyelse. Johanssons strävan att återgå till det förgångna visade sig bland annat i att han på gamla dagar publicerade de föreläsningar i dogmatik och etik som han hållit som professor, liksom hågkomster av sin lärare Ingman.


 

Johanssons allmänna attityd blev alltmer konservativ och tog sig konkret uttryck i hans förhållande till den vaknande ekumeniska verksamheten kyrkorna emellan. Han menade att den byggde på ett felaktigt rationalistiskt och liberal­teologiskt tänkande, som åsidosatte hjärtats verkliga förnyelse. Av denna orsak ställde han sig mycket avvisande till den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom, känd för sin ekumeniska verksamhet, och vägrade sända en officiell finländsk delegation till det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Av denna orsak begränsades också den finska kyrkans kontakter till de närliggande systerkyrkorna.


 

I sin isolering sökte Johansson allt mer vila och ro i ”Guds stora natur”, vars studium alltid utgjort en medelpunkt för hans fritidssysslor. Likaså företog han flera utlandsresor, till sin ungdoms Tübingen och Mellaneuropa, och till Grekland, Italien, Egypten och Palestina.


 

Eino Murtorinne


 

Gustaf Johansson, född 10.1.1844 i Ylivieska, död 24.7.­1930 i Åbo. Föräldrar sedermera kyrkoherden i Lembois Gustaf Johansson och Johanna Emilie Schalin. Gift 1873 med Sofia Emilia Björkman.


 

PRODUKTION. Pantheismens inflytande på de dogmatiska grundbegreppen i R. Rothes speculativa theologi (1875); Det kristliga samvetsbegreppet och dess historik (1876); Frälsningsarmén (1889); Mietteitä Suomen luterilaisen kirkon asemasta (1890); Laestadiolaisuus (1892); Muistutuksia vanhurskauttamisoppiin (1892); Uttalanden i några kyrkliga frågor (1895, fi. original Kirkollisia kysymyksiä, 1894); Pyhä uskomme (1897); Predikningar öfwer de årliga sön-, högtids- och helge-­dagarnes ewangelier I–III (1894–1895, 1907); Herran sana pysyy iankaikkisesti (1914–1916); Kristillinen uskon­oppi (1924); Kristillinen siveysoppi (1925); Muistelmia Antero Wilhelm Ingmanin elämästä (1927); Raamatullisia mietelmiä (1930; 2. uppl. 1933). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Y. J. E. Alanen, Gustaf Johansson (1947); E. Murtorinne, Gustaf Johansson Kuopion piispana. Elämää Kuopion tuomiokirkon vaiheilla (1965); H. Mustakallio, Säätypapista kansalaiseksi. Papiston poliittis-yhteiskunnallinen rooli demokratisoitumisen murrosvaiheessa 1905−1907 (1983); O. Tiililä, Uuden elämän etiikka (1940); Y. A. Wallinmaa, Piirteitä Gustaf Johanssonin toiminnasta Kuopion hiippakunnan piispana (1937).


 

BILDKÄLLA. Johansson, Gustaf. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4630-1416928957236

 

Upp