BIRGER jarl 

(ca 1210–1266) 

Svensk riksföreståndare, jarl 

Birger Magnusson härstammade från den mäktigaste stormannaätten i Sverige. Han erhöll tidigt viktiga uppdrag och ledde det s.k. andra korståget till Tavastland i slutet av 1230-talet. Ämbetet som jarl tillträdde han 1248. När kung Erik dog 1250 valdes Birgers son Valdemar till kung. Birger själv innehade dock den verkliga makten till sin död 1266. Birger jarl samarbetade med kyrkan och slog brutalt ner all opposition. Inrikespolitiskt är han främst ihågkommen som lagstiftare. Under hans tid konsoliderades riket och centralmaktens ställning stärktes.

Birger Magnusson tillhörde rikets stormannaskikt och var nära ansluten till kretsen kring kungen Erik Eriksson. Samarbetet befästes av Birgers äktenskap med kungens syster, som förmodligen ingicks i mitten av 1230-talet. År 1238 medlade han mellan Nydala kloster och allmogen i Östbo härad. Därefter väntade viktigare uppdrag. 

Öster om Bottenhavet skärptes situationen i mitten av 1230-talet. I Egentliga Finland var kristendomen väl etablerad men i Tavastland uppstod en stark hednisk reaktion. Erikskrönikan berättar hur Birger då ledde ett korståg mot tavasterna, besegrade dem i grunden och lät uppföra en borg för att trygga erövringen. Krönikan förlägger visserligen händelserna till slutet av 1240-talet men forskningen har visat att denna datering förmodligen är felaktig. För Birger måste krigståget ha varit en betydande personlig framgång. Det omdiskuterade s.k. Nevatåget 1240 misslyckades dock, och Sveriges fortsatta expansion österut avstannade. Fastän vissa krönikeuppgifter omtalar att en viss ”mäster Belger” skulle ha deltagit är det dock osannolikt att Birger Magnusson personligen skulle ha lett krigståget. 

År 1241 representerade Birger kung Erik i förhandlingar med kung Håkon av Norge. I övrigt är mycket litet känt om den politiska utvecklingen i Sverige och Birgers verksamhet i början av 1240-talet. Antagligen skärptes de inrikespolitiska konflikterna. År 1247 gjorde stormannen Holmger Knutsson uppror mot kungen; Birger Magnusson hade en stor andel i att de upproriska besegrades i slaget vid Sparrsätra. I mars 1248 erhöll Birger titeln som rikets jarl och blev därmed den verkliga ledaren för riksstyrelsen. Trots den militära segern medlade den påvlige legaten Vilhelm av Sabina mellan kungen och Birger å ena sidan och de upproriska stormännen å den andra. Birger samtyckte till flera kyrkliga reformer på kyrkomötet i Skänninge, där han själv förmodligen var närvarande. 

När Birger hade etablerat sin makt-position reglerades också förhållandet till Norge. År 1249 nåddes en uppgörelse vid Lödöse och den beseglades genom giftermål mellan Birgers dotter Rikissa och en son till den norske kungen, Håkon IV. I motsats till Sverige var Norge ett arvkungadöme och dynastiska förbindelser till den norska kronan var därför betydelsefulla. Av Erikskrönikan framgår att Birger befann sig i Finland när kung Erik dog, den 2 februari 1250, likaså att Birger inte var närvarande när hans son Valdemar valdes till kung. Krönikan behandlar kungens död i samband med korståget mot tavasterna, som förmodligen ägde rum tidigare. Det är dock fullt möjligt att Birger besökte Finland vid flera tillfällen. Enligt krönikan skulle Birger ha motsatt sig valet av sonen, men det förefaller inte troligt. I praktiken var Valdemar helt maktlös och Birger kunde, som Valdemars förmyndare och ättens huvudman, självständigt styra kungadömet. 

Ännu fanns tecken på opposition mot det nya riksstyret. Hösten 1251 anföll två förbigångna tronpretendenter riket med dansk och tysk hjälp. Birger jarl besegrade dem och tog dem till fånga vid Herrvadsbro, varefter de upproriska halshöggs och deras egendomar konfiskerades. Efter detta tystnade oppositionen. Birger säkrade sin ställning genom att samarbeta med kyrkan och påven Innocentius IV befallde de svenska biskoparna 1252 att bistå kungen och jarlen mot fridsstörare. 

Situationen omkring Östersjön var komplicerad i mitten av 1200-talet. De tyska städernas och speciellt Lübecks betydelse ökade. Konkurrensen mellan Lübeck och Danmark ledde till krig, vilket givetvis också störde Sveriges handel på Östersjön. Danmark hade stött Holger Knutssons uppror och Danmarks förhållande till Norge var också konfliktfyllt. Därför inledde Håkon av Norge och Birger jarl ett nära samarbete. Bägge slöt fred med Lübeck och tyska handelsmän fick bosätta sig i länderna. Birger vidtog också åtgärder för att befästa och utveckla Stockholm, där han vistades en längre tid sommaren 1252. 

Fastän Birger jarls huvudsakliga uppmärksamhet fästes vid förhållandet till Norge och läget omkring södra Östersjön ignorerade han inte möjligheterna i öster. År 1256 deltog svenskar i Tyska ordens krigståg, som syftade till att grunda en ny stad. Tyskar och svenskar led emellertid nederlag och ryssarna härjade i Finland. 

De norska och svenska planerna hade syftat till ett krig mot Danmark 1252, men kung Abels död förändrade situationen. Den nye kungen, Kristoffer I, valde att förhandla med Birger som också verkade som förmedlare mellan Kristoffer och kung Håkon. Denna politik visade sig mycket framgångsrik: genom freden i Köpenhamn 1257 enades de nordiska regenterna och Kristoffer fick Birgers och Håkons stöd mot sina fiender. 

Kristoffer dog 1259. Birger jarl ledde då en här söderut och Håkon seglade med sin flotta till Danmark. Deras avsikt var att stöda förmyndarregeringen. Denna slöt dock fred med de angripande holsteinarna utan att invänta stödet från Sverige och Norge. Birger ändrade då sin orientering och närmade sig politiskt Holstein. Denna vändning i politiken befästes av hans giftermål 1261 med Mechtild, den danske kungen Abels änka och den nya danska kungafamiljens motståndare. 

Inrikespolitiskt är Birger jarl främst ihågkommen som lagstiftare. Han genomförde flera grundläggande reformer. Den s.k. edöreslagstiftningen byggde på kungens skyldighet att vårda friden. Den kodifierades i Östgötalagens edöresbalk om hemfrid, kvinnofrid, tings- och kyrkofrid, orättmätig hämnd och svår stympning. Kvinnornas ställning förbättrades genom stadgandet att syster skulle ärva hälften mot broder. Birger jarl ingrep också mot rättskipningens bruk av s.k. ordalier eller gudsdomar, främst järnbörd. 

Mycket litet är känt om Birger jarls sista år. Enligt rimkrönikan dog han i ”Jälbolung”. Han begrovs i Varnhem, den erikska ättens gravkyrka. I kyrkan finns ett konsolhuvud av sandsten som anses föreställa honom. En undersökning av Birgers kranium har förstärkt detta antagande. Birger hade ett brett ansikte med en hög panna, en markant haka och kraftiga ögonbryn. Eftervärlden har ofta idealiserat Birger jarl och han har blivit sedd som landsfader, lagstiftare och riksbyggare. Erikskrönikan var inte lika positiv, utan betonade också hans svekfullhet och grymhet. Genom sin starka maktställning kunde han dock göra Sverige till ett mer konsoliderat rike, där härskarens inflytande började sträcka sig längre än några dagsritter från den plats han själv befann sig på. 

Lena Huldén 

Birger Magnusson, jarl och riksföreståndare 1248− 1266, född ca 1210, död 1266. Föräldrar Magnus Minnisköld av Bjälbosläkten och Ingrid Ylva. Gift ca 1235 med Ingeborg, dotter till konungen av Sverige Erik Knutsson och Rikissa, dotter till konungen av Danmark Valdemar I, 1261 med Mechthild änkedrottning av Danmark, dotter till Adolf IV greve av Holstein och Heilwig dotter till Hermann II, greve av Lippe. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Die Chroniken der niedersächsischen Städte. Lübeck 1. Leipzig (1884); Diplomatarum Suecanum I. Stockholm (1829); Finlands medeltidsurkunder I (1910). E. Anthoni, Korstågstiden och dess innebörd, Historisk tidskrift för Finland 1955; E. Anthoni, Tavastländsk fornhistoria och medeltid (rec.). Historisk tidskrift för Finland 1956; S. Carlsson, Folkungarna. Släktkonfederation. Personhistorisk tidskrift 1953; Erikskrönikan. Stockholm (1953); J. Gallén, Kring Birger jarl och andra kors-tåget till Finland. Historisk tidskrift för Finland 1946; C.J. Gardberg, Finlands medeltida borgar (1993); D. Harrison, Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige. Stockholm (2002); Hämeen käräjät. I. Hämeen ristiretki 750 vuotta (2000); J. jaakkola, Suomen historia III. Suomen varhaiskeskiaika (1958); M. Jokipii, Hämeen ristiretki. Finska kyrkohistoriska samfundets årsskrift 52−53 (1965); K. Kumlien, Sverige och hanseaterna. Studier i svensk politik och utrikeshandel. Stockholm (1953); E. Lehtinen, Suomen varhaishistorian ja ristiretkikauden kuvasta uskonpuhdistus- ja suurvalta-aikana (1968); E. Lönnroth, Från svensk medeltid. Stockholm (1959); V. Niitemaa, Hämeen keskiaika. Hämeen historia I (1955); G. Nordstrandh, En kritisk läsning av Erikskrönikans första korstågsperiod. Historisk tidskrift för Finland 1990; G. Paulsson, Annales Suecici Medii Aevi. Svensk medeltidsannalistik. Lund (1974); I.P. Shaskolskij, Borba Rusi protiv krestonosnoj agressii na beregach Baltiki v XII-XIII vv. Leningrad (1978); Suomen varhaiskeskiajan lähteitä (1989); S. Suvanto, Birger jarls livsverk. Kring korstågen till Finland (1968); J. Vahtola, Tuomas-piispasta Birger-jaarliin.  Näkökulmia Suomen varhaiskeskiajan kirkko- poliittiseen kehitykseen. Historiallinen aikakauskirja (1984); J. Vahtola, Finnlands kirchenpolitische Verbindungen im 13, jahrhundert. jahrbücher für Geschichte Osteuropas 32 (1984). 

BILDKÄLLA. Birger jarl. Sigill. B.E. Hildebrand, Svenska Sigiller från medeltiden. Första bandet. Stockholm (1862–1867).

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-3998-1416928956604

Upp