ENCKELL, Carl 

(1876–1959) 

Diplomat, utrikesminister, industriman 

Carl Enckell hörde till Finlands främsta utrikespolitiker under första hälften av 1900-talet. I egenskap av utrikesminister, diplomat och fredsförhandlare medverkade han vid fredsförhandlingarna och nyorienteringen av den finländska utrikespolitiken efter såväl första som andra världskriget. Enckell var Finlands representant vid Nationernas förbund och verkade för att förbundet 1921 efter en lång internationell process ställde sig bakom Finlands krav på suveränitet över de åländska öarna. Enckell var också en framstående ledare inom landets metallindustri under de två första årtiondena av 1900-talet.

Carl Enckell hörde till en finländsk officerssläkt. Hans far och farfar före honom var militärer. Carl Enckell tillbringade sina första sju år i Ryssland, där hans far i 30 år tjänstgjorde som officer, innan familjen flyttade tillbaka till Finland. Carl Enckell utbildades också till officer i Fredrikshamns kadettskola som hans far stod i ledningen för. Han klarade av kadettskolan med primusbetyg och inledde 1896 en officersbana i det Ismajlovska gardet, en elittrupp grundad 1730 och stationerad i närheten av det kejserliga hovet i S:t Petersburg. 

Officersyrkets status hade vid sekelskiftet 1900 sjunkit på grund av att officerslönerna inte kunde tävla med lönerna inom det expanderande näringslivet. Det var uttryckligen med tanke på bättre ekonomiska utkomstmöjligheter Carl Enckell 1899 började studera till ingenjör vid Dresdens tekniska högskola. År 1902 var han klar med sin maskiningenjörsexamen och reste åtföljd av sin tyska hustru Lucy Ponsonby-Lyons hem till Finland, till Kuusankoski pappersbruk där han verkade ett par år som arbetsledare och bruksingenjör. Därefter följde en anställning vid Sandvikens skeppsdocka i Helsingfors och vid Maskin- och Brobyggnadsaktiebolaget, som han blev verkställande direktör för 1911. 

För Enckell gällde det framför allt att balansera företagets produktion efter snabbt växlande låg- och högkonjunkturer inom metallindustrin under 1910-talet. Carl Enckell grundlade sitt rykte som framgångsrik industriledare under metallindustrins högkonjunkturer, först under rysk-japanska kriget och sedan under första världskriget när den finländska metallindustrin försåg det ryska krigsmaskineriet med torpedbåtar och annan krigsmateriel. 

Under 1910-talet hörde Carl Enckell till den grupp industrimän som ledde arbetsgivarpolitiken och arbetsgivarförbunden. Under åren 1912–1917 var han viceordförande i såväl Allmänna arbetsgivareföreningen som Metallindustrins arbetsgivarförbund. Han representerade då också arbetsgivarna samt handeln och industrin i ett flertal ekonomisk-politiska förhandlingar med de ryska myndigheterna. I förhandlingarna motarbetade representanter för de finländska finans-, handels- och industrikretsarna de ryska strävandena att införliva det finländska tull- och myntväsendet med det ryska. Enckell motsatte sig med rent ekonomiska argument de ryska myndigheternas tullpolitik. Han betonade att åtgärderna skulle minska de finländska varornas konkurrenskraft och gynna den ryska industrin. 

Carl Enckell utsågs 1917 till ministerstatssekreterare i Ryssland. Enckell som sedan barndomen talade ryska verkade sålunda under det ryska revolutionsåret 1917 som Finlands officiella representant i Ryssland. Han kom då att bidra till att den ryska revolutionsregeringen erkände Finland som självständig stat. Carl Enckell mottog den 31 december 1917 av folkkommissarierådets generalsekreterare Bontj-Brujevitj en skrivelse, i vilken folkkommissariernas råd erkände självständigheten. Självständighetssenatens ordförande Per Svinhufvud, som var i S:t Petersburg och avvaktade det ryska erkännandet reste i nyårsnatten hem till Finland med den ryska skrivelsen. Enckell stannade kvar i Petersburg. Några dagar senare, den fjärde januari 1918, fick Enckell ta emot det slutgiltiga ryska erkännandet, meddelandet att sovjetryska centralkommittén godkänt folkkommissariernas beslut om Finlands självständighet. 

Carl Enckell verkade som utrikesminister 1918–1919 samt 1922 och 1924. Det var ont om personer med erfarenhet av utrikesförvaltning i Finland under de första åren av självständighet. När man i Finland såg sig om efter personer med sådan erfarenhet fanns det i praktiken bara en person som kunde stå till senatens förfogande, Carl Enckell. Även hans erfarenhet begränsade sig till en kort period i ministerstatssekreterarens kansli. Vid fredsslutet efter första världskriget var de ledande utrikespolitikerna, till vilka Enckell hörde, måna om att överge den tyska orienteringen och vända sig till de vinnande ententemakterna i hopp om ett snabbt erkännande av det självständiga Finland samt stöd i Ålandsfrågan. 

Carl Enckell var ordförande i den finländska delegationen vid fredskonferensen i Paris 1919. Åren 1920–1921 representerade han landet i Nationernas förbund vid behandlingen av Ålandsfrågan. Tvisten mellan Sverige och Finland drog ut på tiden, till stor del på grund av Enckells förhalningstaktik. Han lyckades gång på gång skjuta upp ett avgörande i frågan, så länge de internationella sympatierna stödde minoritetsfolkens självbestämmande och därmed ögruppens införlivande med Sverige. Enckells lyckade förhalning av frågan ledde 1921 slutligen till en kompromiss: Finlands suveränitet erkändes och Åland fick garantier för nationalitetsskydd och självstyrelse. 

Efter Ålandsförhandlingarna verkade Enckell som Finlands diplomatiska sändebud i Paris. Under sina diplomatår började han intressera sig för historiska kartor över Finland, Norden och Ryssland. Enckell skapade en förnämlig samling äldre kartor, som sedermera förvaras hos Nationalbiblioteket i Helsingfors. Sommartid besökte han Finland och Eriksnäs gård i Sibbo, som han hade förvärvat 1916. Efter några år som diplomat lämnade Carl Enckell 1927 utrikesförvaltningen och återgick till näringslivet. Han verkade först som biträdande verkställande direktör i Ab Unionbanken, och då denna bank 1931 uppgick i Helsingfors aktiebank kvarstod han i direktionen. Kort därefter tillträdde han en post som verkställande direktör för storföretaget Industriidkarnas brandförsäkringsbolag. Under trettiotalet var han aktiv inom olika föreningar och innehade ett flertal statliga, kommunala och privata förtroendeuppdrag. Han var direktionsmedlem i flera bolag, bland annat i Wärtsiläkoncernen. 

Carl Enckell var 70 år gammal när han 1946 avgick från posten som verkställande direktör för Industriidkarnas Ömsesidiga Brandförsäkringsbolag. Redan två år tidigare hade han återgått till det politiska livet. Efter valet av C. G. Mannerheim till president under pågående krig 1944 inträdde han som utrikesminister i Hackzells fredsregering, och när statsministern insjuknade i Moskva blev Enckell ordförande för vapenstilleståndsdelegationen. Han deltog i fredskonferensen i Paris i augusti–september 1946. Carl Enckell var ordförande för den delegation som på Finlands vägnar där undertecknade fredsfördraget, den 10 februari 1947. Enckell fortsatte som utrikesminister tills K. A. Fagerholms första regering avgick 1950. 

Som ministerstatssekreterare i S:t Petersburg och förhandlare i Ålandsfrågan hade Carl Enckell konfronterats med flera svåra politiska frågor som han fick rykte om sig att bemästra med sällsynt klokhet, smidighet och takt. Men ännu större krav ställdes på honom under efterkrigsåren 1944–1948 när han på utrikesministerns utsatta och krävande post var med om att utforma den så kallade Paasikivilinjen. För andra gången fick Enckell medverka till att den utrikespolitiska kursen helt lades om. Finlands nya utrikespolitik byggde framför allt på ett realpolitiskt resonemang med beaktande av att Finland var granne med en stormakt och stod utan mäktiga bundsförvanter och vänner. Enckell tog bland annat del i de förhandlingar som 1948 resulterade i vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen, som blev hörnstenen i den nya östpolitiken. 

Cecilia af Forselles 

Carl Johan Alexis Enckell, född 7.6.1876 i S:t Petersburg, död 26.3.1959 i Helsingfors. Föräldrar generalen av infanteriet Carl Enckell och Helène Natalia Bronikowsky. Gift 1903 med Lucy Marie Frieda Agathe Margareta Ponsonby-Lyons. 

PRODUKTION. Politiska minnen I–II (1956). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. af Forselles-Riska, Brobyggaren Carl Enckells liv och verksamhet fram till slutet av 1917 (2001); C. af Forselles-Riska, Carl Enckells förhalningsstrategi vid Ålandsfrågans internationella behandling 1919–1921. Boken om vårt land 1996. Festskrift till professor Matti Klinge (1996); C. af Forselles-Riska, Koti ja koulu säätyaseman turvaajina. Carl Enckellin tausta ja kasvuympäristö. Historiallinen Aikakauskirja 2/1993; C. af Forselles-Riska, Ministeri Carl Enckellin karttakokoelma. Bibliophilos 1/1991. 

BILDKÄLLA. Enckell, Carl. Utrikesministeriets arkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4705-1416928957311

Upp