Skriv utLALLI
(d. ca 1160)
Sankt Henriks baneman, bonde
Legenden och folkdiktningen i Finland förtäljer att missionsbiskopen Henrik dräptes av bonden Lalli. Enligt legenden bar Lalli efter dådet den döde biskopens mössa, men förlorade både håret och huvudsvålen när han tog den av sig; enligt folkdiktningen återigen fick han lov att gömma sig och drunknade slutligen.
”Mistä Lalli lakin saanut, Paha mies hyvän hytyrin” (Var har Lalli fått sin mössa, en ond man med så grann mössa) sjöng de finska mödrarna och ammorna på 1700-talet när de vaggade barnen till sömns, enligt Christfried Ganander. Lalli är en av Finlands namnkunnigaste mördare. Den folkliga visan beskriver honom sålunda:
Lalli pahin pakanoista
julmin Juutasten seasta,
joka tappoi pyhän miehen,
piispan herran Heinärikin
(Lalli elakast av hedningar
den grymmaste av Judasar,
slog ihjäl en helig man,
biskopen herr Henrik)
”Kvädet om biskop Henriks bane” beskriver i detalj hur Lalli utförde sitt dåd, men de historiska källorna kring Lalli är mycket få. Kvädet torde härröra från 1200-talet, men berättelsen om Lallis öde har lagts till senare.
Lalli torde ha varit en förmögen storbonde, han sägs ha varit av förnäm börd. På 1150-talet bodde han på Lalloila hemman i Kjulo, den gård som eventuellt senare blev godset Kjuloholm. Hans hustru hette Kerttu (Gertrud) och enligt en version av kvädet bodde också Pentti (Bengt) och Olavi (Olov) på Lallis hemman. Av allt att döma var Lalli och hans husfolk inte hedningar; de ovannämnda namnen är kristna. Lalli är eventuellt en förvrängning av namnet Lauri (Lars, Laurentius). Å andra sidan har det också påpekats att samtliga namn i kvädet – även Lalli – är av senare ursprung.
Kyrkans legender om Henrik nämner inte namnet Lalli, men vid sidan av ”Kvädet om biskop Henriks bane” finns en annan medeltida skriftlig källa där uttrycket ”Lallis bolstadh” förekommer. Enligt legenderna hade Lalli redan tidigare gjort sig skyldig till dråp och blivit ålagd kyrkobot av biskop Henrik; härvid förlorade Lalli fattningen och slog ihjäl denne. Däremot nämner ”Kvädet om biskop Henriks bane” inte att Lalli skulle ha haft en brottslig bakgrund. Enligt kvädet besökte biskop Henrik Lalloila medan Lalli inte var hemma; då Lallis hustru Kerttu vägrade förpläga gästerna försåg sig Henrik med mat och dryck utan lov, men lämnade penningar i ersättning. Då Lalli återvände hem berättade Kerttu emellertid att biskopen stulit åt sig förnödenheterna, varvid den uppretade Lalli begav sig iväg efter honom och slog ihjäl honom. Utgående från hustruns namn har det även påpekats att Lalli kan ha varit av tysk härkomst och att tvisten skulle ha berört rätten till skatteuppbörd.
”Kvädet om biskop Henriks bane” framställer Kerttu i skoningslös dager. Fastän biskopen rundligen betalde för sig utfor Kerttu i hotelser: ”Kerttu kelvoton emäntä,/paha vaimo pannahinen,/salasyöjä sappehinen” (Kerttu den odugliga husmodern,/den onda bannlysta hustrun,/den gallsprängda lönnäterskan). Då Lalli kommit hem ljög hon: ”Lallin paha emäntä/kantoi kieltä kelvotonta,/liikutti lihan pahinta” (Lallis elaka hustru/vände sin tunga till lögn/spelade med denna köttets ondaste del). Då Lalli hunnit hem med biskopens mössa på sitt huvud satt Kerttu och spann och ”sanoin lausui, suin puheli: Mist’ on Lalli lakin saanut,/mies häijy hyvän kypärän?” (kvad med orden, talade med munnen: Var har Lalli fått en mössa, den stygge mannen en god hjälm?)
Vilken orsaken än har varit attackerade Lalli och hans män av allt att döma biskop Henrik med följe på det isbelagda Kjulo träsk. Det förefaller osannolikt att biskopen skulle ha färdats tillsammans med endast en körsven, såsom kvädet förtäljer. Vid det slagsmål som uppstod dräpte Lalli Henrik. Detta skulle ha inträffat den 20 januari någon gång i slutet av 1150-talet. Enligt traditionen var mordvapnet en yxa, vilket också framställs på Sankt Henriks sarkofag i Nousis kyrka. Det är möjligt att Henrik mötte sin död i närheten av den lilla holmen Kirkkoluoto (Kyrkskäret) i Kjulo träsk, för på denna kobbe uppfördes, sannolikt på 1300-talet, ett kapell till Henriks åminnelse.
Såväl legenderna som visans senare versioner berättar att Lalli tog biskop Henriks mössa och satte den på sitt huvud. Då han återvände hem och tog av sig mössan följde håret och huvudsvålen med. Kyrkans legender skildrar detta som ett tillräckligt straff, men enligt folkdiktningen fick Lalli lov att gömma sig före det han till sist drunknade i sjön Hiirijärvi i Kjulo. Då man kunnat konstatera att den på kontinenten kända sägnen ”Mäuseturm” skildrar en liknande händelse är det vanskligt att bedöma berättelsens tillförlitlighet. Traditionen betonar samtidigt Lallis girighet och driftighet: då biskopen bar en dyr ring på sitt finger högg Lalli av hela fingret. En detalj i Gananders skildring har levt kvar in på 1900-talet: Lalli tappade Henriks avhuggna finger på isen. Tummen hittades följande vår av en blind man, för ringens guld blänkte i hans ögon. Han lyfte fingret från marken och gnuggade sina ögon med det varefter han återfick synen. Av denna orsak hör det avhuggna fingret med ringen till Åbo ärkestifts heraldiska representation. Lallis förmodade hemgård Kjuloholm kom senare i Åbobiskopens ägo, men detta torde inte ha haft något att göra med Lallis dåd.
Inom kyrkokonsten avbildades Lalli veterligen första gången på Sankt Henriks sarkofag i Nousis kyrka; arbetet utfördes på 1410-talet. Under biskop Magnus Olais (Tavast) tid i början av 1400-talet började man avbilda Sankt Henrik trampande Lalli under sina fötter. Sålunda blev Lalli Sankt Henriks viktigaste kännetecken, symbolen för hans helighet. I kyrkokonsten lever också en tradition som ansluter sig till biskopsmössan. På 1800-talet och i synnerhet i början av 1900-talet uppstod kring Lalli en fennomansk mytologi; Lalli ansågs vara en finsk motståndare till svenskheten, t.o.m. en folkhjälte.
Ari-Pekka Palola och Anneli Mäkelä-Alitalo
Lalli, död ca 1160. Gift med Kerttu.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands medeltidsurkunder V (1928). C. Ganander, Mythologia Fennica (1789); M. Haavio, Piispa Henrik ja Lalli (1948); T. Heikkilä, Pyhän Henrikin legenda (2005); J. jaakkola, Pyhän Henrikin kappelista Köyliössä. Suomen Museo – Finskt Museum 1911; J. jaakkola, Vähän Lallista ja Lalloilasta. Satakunta X (1936); J. jaakkola, Piispa Henrikin ihmeretki. Satakunta XV (1952); M. Jokipii, Ruotsin ja Länsi-Suomen lähetyspyhimysten muistoja. Suomen Museo – Finskt Museum 1989; K. Krohn, Suomen muinaisrunoja I (1930); M. Kuusi, Sejd och sägen. Den finska folkdiktningens historia (1983); A. Läntinen, Turun keskiaikainen piispanpöytä (1978); Muinaisrunot ja todellisuus. Suomen kansan vanhojen runojen historiallinen tausta (1987); H. Ojansuu, Piispa Henrikin surmavirren historiaa (1920); A.-P. Palola, Maunu Tavast ja Olavi Maununpoika. Turun piispat 1312−1460 (1997); K. Pirinen, Suomen kirkon historia I (1991); J. Rinne, Pyhä Henrik. Piispa ja marttyyri (1932); S. Suvanto, Satakunnan historia III. Keskiaika (1973).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4052-1416928956658