ERIK DEN HELIGE 

(ca 1120–1160) 

Sveriges helgonkonung 

Det finns endast få samtida uppgifter om Erik den heliges person. Det går att slå fast att han har existerat och att han förmodligen innehade en maktställning, som kung, åtminstone i sitt eget landskap Västergötland. Legenden om honom är av senare datum, och sin viktigaste politiska insats får han när hans son Knut Eriksson lanserar honom som helgon för att stärka sin egen ställning. Erikskulten fick stor betydelse och hans reliker i Uppsala hörde till de viktigaste i Sverige. 1800-talets historiker diskuterade ivrigt Eriks person och hans kungagärning. Emellertid medger det knappa källmaterialet inga utförligare analyser av hans korta kungatid.

Mycket lite är känt om Erik Jedvardsson. Det finns inga samtida källor med utförliga upplysningar. Traditionen om honom är av betydligt senare datum, och paradoxalt nog får han politisk betydelse främst efter sin död, som helgon i huvudsak på 1200-talet. Uppgifterna om hans släkt är få och opålitliga. Patronymikonet Jedvardsson finns belagt från bl.a. den isländska Sverresagan. Namnet Jedvard kan tyda på engelsk härstamning. I en svensk annal från ca 1300 fastställs att hans mor antagligen hette Cecilia och var Blot-Svens dotter. Erik var genom sitt giftermål släkt med både det danska och det norska kungahuset och den svenska Stenkilska ätten. Hans hustru Kristina Järnsida finns belagd i flera oberoende källor. 

Eriks son Knut lät uppföra en urkund i vilken Erik omnämndes som kung. I den s.k. Uppsalalängden över svenska kungar finns Erik omnämnd efter Sverker d.ä. men före Magnus Henriksson. I Västgötalagen sägs att han led en våldsam död och han är inplacerad som kung före Karl Sverkersson. 

En dansk klosterkrönika från slutet av 1100-talet berättar att en rik änka Sigrid hade skänkt munkarna i cisterciensklostret i Varnhem ett gods. Efter Sigrids död försökte Erik Jedvardssons hustru Kristina komma över godset, och en del av munkarna måste flytta. Uppgifterna om Varnhem fortsatte med att abboten blev väl emottagen av den danske kungen, som erbjöd honom något av de danska kungagodsen. Åtta år senare hade kungaparet tydligen ändrat uppfattning och munkarna var på nytt välkomna till Varnhem. Notisen visade att Erik åtminstone omkring 1158 varit kung i Västergötland. Svenska uppgifter från mitten av 1200-talet påstod att Erik skulle ha regerat omkring tio år och mördats 1160. Uppgifterna måste bedömas som mycket osäkra, och speciellt dödsåret var antagligen en efterkonstruktion. 

Erik var kung under en period då den erikska ätten från Västergötland och den sverkerska ätten från Östergötland konkurrerade med varandra. Det område som kungen de facto härskade över var förmodligen litet och kan knappast ha omfattat mycket mera än det egna landskapet. Det är mycket osäkert om exempelvis Erik hade några som helst maktbefogenheter i Uppland vid Mälaren. Legenden om Sankt Erik berättar nämligen att det blivande helgonet deltog i högmässan i Heliga trefaldighetskyrkan på det så kallade Herrens berg i Uppsala när han fick besked om att den danske prinsen Magnus Henriksson med en beväpnad trupp hade anlänt till staden. Erik åhörde då mässan till slut och gick sedan med sina män ut och mötte en överlägsen fiende, som högg av hans huvud. Om legenden faktiskt anger platsen för mordet på ett riktigt sätt skulle det kunna indikera att Erik åtminstone försökte utöva sin kungamakt utanför Västergötland. 

Eriks reliker har blivit undersökta. I Sankt Eriks skrin i Uppsala förvaras ett kranium och 23 benfragment. En halskota har märken efter våldsamma hugg, vilket stämmer överens med legendens uppgifter. Undersökningen har också kunnat slå fast att alla ben har tillhört samma man, men huruvida denne man verkligen var Erik Jedvardsson förblir givetvis osäkert. 

Efter mordet på Erik flydde hans son Knut, och Eriks baneman Magnus Henriksson besteg tronen. Han dödades inom ett år av Karl Sverkersson, sonen till Eriks föregångare på tronen. Knut mördade i sin tur Karl Sverkersson 1167. När Knut kom på tronen började lanserandet av Erik som helgon. Knut Eriksson var kung i över tjugo år, ända till sin död 1196, och det innebar att Erikskulten hann få ett starkt fotfäste. 

Primärkällorna om Erik är sålunda få och torftiga. Den hagiografiska litteraturen är betydligt rikligare och visar hur eftervärlden ville betrakta helgonet och vilken betydelse man tillmätte honom. Han dyrkades som helgon redan 1198 och hans ben skrinlades i Gamla Uppsala före 1220. Folk började vallfärda till hans grav och där visade sig flera järtecken. Helgonets popularitet bidrog säkerligen till beslutet att överflytta kvarlevorna till Uppsala domkyrka 1273. Förmodligen samtidigt författades också en tidig version av Sankt Eriks-legenden. Legenden är schablonmässig och skildrar en vis och rättrådig kung, en kristen asket och lagstiftare. Han led martyrdöden och utförde också ett korståg till Finland. Östpolitiken var nämligen aktuell då legenden tillkom. 

Knut Eriksson lanserade kulten av fadern för att stärka sin egen ställning och öka sin egen släkts prestige. I Danmark hade Knut Lavard, kung Valdemars far, blivit helgonförklarad av påven 1169. För Knut Eriksson räckte det att samarbeta med ärkebiskop Stefan i Uppsala. Ärkebiskopen fastställde liturgin i sin provins, och för honom var det betydelsefullt att Uppsala skulle bli säte för en nationell kult med egna viktiga reliker. Ärkebiskopens och kungens arbete blev synnerligen framgångsrikt. Erik avbildades på det stora rikssigillet, och de medeltida kungarna svor sin kungaed med händerna på hans reliker. 

Eriks betydelse och kungagärning började ifrågasättas och diskuteras av historikerna redan på 1800-talet. Knut Stjerna analyserade legenden och visade på dess schablonmässiga uppbyggnad. Det som återstod var en obetydlig gestalt, som under några år lyckades hävda en maktställning i en del av riket. Enligt Stjerna var Erik aldrig någon kyrkans man utan snarast en mycket ljum kristen. Stjerna blev inte oemotsagd, och en mera nyanserad bild av Erik växte småningom fram. Den kritiserades av Lauritz Weibull, som på nytt analyserade källmaterialet. Han fastslog att källmaterialet kring Erik Jedvardsson är så knappt att någon totalbild av helgonkungen inte är möjlig. Vi har att göra med ett fall då den historiska vetenskapen måste nöja sig med ett negativt resultat och konstatera att den till följd av bristande material inte ens i grova huvuddrag kan rekonstruera Eriks gestalt och historia. 

Lena Huldén 

Erik, i källorna även Ericus, Sanct Erik, Sveriges konung Erik (IX) ca 1157−1160, eventuellt född ca 1120 i Västergötland, död 1160 i Uppsala. Föräldrar Jedvard och Cecilia (möjligen). Gift med Kristina dotter till Björn (Järnsida) son till danske konungen Erik I:s son Harald Kejsa och Katarina, dotter till svenske konungen Inge. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Erik den helige. Historia, kult, reliker. Stockholm (1954); J. Gallén, Knut den helige och Adela av Flandern. Europeiska kontakter och genealogiska konsekvenser. Studier i äldre historia tillägnade Herman Schück. Stockholm (1985); J. Gallén & T. Lundén, Sankt Erik konung. Stockholm (1960); M. Haavio, Piispa Henrik ja Lalli (1948); M. Hagerman, Spåren av kungens män. Stockholm (1966); M. Jokipii, Ruotsin ja Länsi-Suomen lähetyspyhimysten muistoja. Suomen Museo – Finskt Museum 1989; Kring korstågen till Finland (1968); C. Krötzl, Pilger, Mirakel und Alltag (1994); T. Lundén, Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare. Storuman (1983); K. Pirinen, Finlands kyrkohistoria 1. Skellefteå (2000); R. Sjöberg, Erik den helige: Sveriges rex iustus. Festskrift till Lars O. Lagerqvist. Stockholm (1989); K. Stjerna, Erik den helige. En sagohistorisk studie. Lunds universitets årsskrift 34:1:2, (1898); S. Suvanto, Ensimmäinen ristiretki. Tarua vai totta? Muinaisrunot ja todellisuus (1987); B. Thordeman, Erik den helige. Samfundet S:t Eriks årsbok 1960; L. Weibull, ”Erik den helige”. Aarbøger for nord. Oldkyndighet og Historie, 3:7, 1917. 

BILDKÄLLA. Erik den helige. Svensk historia. Konst och minnesmärken berätta. Stockholm (1950).

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4053-1416928956659

Upp