Skriv utWITTFOOTH, Elisabet
(1716–1791)
Köpmansänka, skeppsredare, affärskvinna
Elisabet Tottie tillhörde en ansedd köpmannasläkt av skotsk härkomst i Stockholm. Hon bosatte sig i Finland när hon gifte sig med köpmannen Gustaf Adolf Wittfooth i Åbo. Efter makens bortgång visade sig Elisabet Wittfooth vara en driftig affärskvinna som på många sätt utvidgade det handelshus hon ärvt av sin man. Hon deltog aktivt i sin hemstads rederiverksamhet och i anläggandet av tobaks- och sockerfabriker.
För brudgummen Gustaf Adolf Wittfooth var äktenskapet med Elisabet Tottie det andra. Han hade mist sin hustru Margareta Katarina Hellman i december 1736. Elisabet fick tre små styvbarn i och med giftermålet. Själv födde hon fem söner. Gustaf Adolf Wittfooths förfäder, som var bördiga från Hamburg, hade flyttat till Åbo från Stockholm på 1600-talet, men Gustaf Adolfs mor Katarina Haveman kom från Viborg. Flera av släktens medlemmar hade hört till borgerskapet i Åbo. Bland dem kan nämnas Gustaf Adolf Wittfooths far Gustaf Adolf d.ä. och hans bröder Hans Henrik och Joakim Wittfooth.
Genom sina äktenskap hade Wittfooths stark anknytning till de främsta köpmansfamiljerna i Åbo. Hans Henrik Wittfooth gifte sig med Barbara Pipping, dotter till rådmannen Josef Pipping. Samtidigt blev han svåger till Jacob Bremer, en framgångsrik handelsman i Åbo, vars äkta hälft var syster till Barbara Pipping. Jacob Bremers andra hustru Ulrika Fredrika Salonius var Hans Henriks och Gustav Adolfs yngre systerdotter. Brödernas mor kom från köpmannasläkten Tesche i Fredrikshamn.
Gustaf Adolf Wittfooth idkade handel, skeppsrederi och industriverksamhet. När han avled 1758 fortsatte hans änka Elisabet Wittfooth med affärsverksamheten under 33 år, ända till sin död 1791. Styvbarnen ägnade sig inte åt affärerna; Catharina Ulrika dog som barn, Gustaf Adolf flyttade till Amerika och Vilhelm till Sverige.
Under senare år biträddes Elisabet Wittfooth av sin fjärde son Tomas Wittfooth (1742–1804), som efter sin mors död övertog släktens affärsverksamhet. Förutom sonen var bodbetjänter och bokhållare anställda vid företaget. Eftersom Elisabet Wittfooth var kvinna och således inte kunde avlägga handelsexamen eller få borgarrätt i eget namn skötte hon affärerna med hjälp av de rättigheter hon ärvt efter sin man och genom att hålla dödsboet oskiftat. Samtidigt tryggade hon fortsättningen på den affärsverksamhet som hennes man påbörjat. Elisabet Wittfooths bouppteckning vittnar om hur omfattande hennes affärer var; i den finns upptecknat förutom stadsfastigheten och trädgården även andelarna i ett saltmagasin, en kajplats i Beckholmens hamn, en bod och en socker- och segelduksfabrik samt flera fartyg och sågar. Värdet av Elisabet Wittfooths tillgångar var vid hennes frånfälle 34594 riksdaler.
Elisabet Wittfooth hade andelar i flera skeppsrederier i Åbo. Andelarna utjämnade kostnaderna för sjöfarten och eventuella förluster. Den ansvarige redaren, som var köpman, ombesörjde fartygets utrustning inför resan, insamlade de erforderliga medlen av bolagets intressenter, delade på vinsten och skötte bolagets korrespondens. Elisabet Wittfooth var delägare i flera fartyg: fregatten Printz Friederic byggd 1763, briggen Storfursten af Finland byggd 1764, fregatten Libertas Gustaviana byggd 1773, fregatten Sophia Christina byggd 1774 samt fregatten Mars byggd 1780. Hon hade ärvt andelarna i åtminstone tre fregatter av sin man.
Wittfooths utrikeshandel bestod till största delen av import av salt, tobaksblad och säd samt under goda skördeår av sädesexport och trävaruhandel. Hon hyrde stadskällaren i Åbo 1758–1777 och anställde källarmästare Karl Foenander som munskänk. Wittfooths affärskompanjon 1770–1777 var Anna Elisabet Baer. De beställde utländska alkoholdrycker tullfritt till stadskällaren. I likhet med Baer idkade Elisabet Wittfooth också handel med nattvardsvin.
År 1763 grundade Elisabet Wittfooth tillsammans med sexton andra affärsidkare i Åbo en tobaksfabrik. Det var den andra tobaksfabriken i staden, och den kom med tiden att bli den mer framgångsrika. Fabriken producerade både rull- och kardustobak. Antalet anställda var från början 43 och uppgick på 1780-talet till 70. Efter sin makes död blev Elisabet Wittfooth delägare också i Finlands första sockerfabrik, som grundats i Åbo av hennes svåger Hans Henrik Wittfooth tillsammans med grosshandlarna Anders Baer, Jacob Bremer och Kristian Trapp. Det västindiska råsocker som användes som råämne hämtades i allmänhet från Bordeaux, med andelsägarnas egna fartyg. Det passade Elisabet Wittfooth väl eftersom hennes äldste son Arvid hade flyttat till Bordeaux, där han var konsul för Ryssland.
I fabriken producerades huvudsakligen toppsocker och bröstsocker samt sirap, en biprodukt av tillverkningsprocessen. År 1778 grundade Elisabet Wittfooth tillsammans med Karl Ekebom, Jacob Bremer, Jost Joakim Pipping och Emanuel Tihlman den första segelduksfabriken i Åbo. Kunderna bestod av skeppsredare och av armén, som tillverkade tält av segelduken. Som råämne använde man hampa från Riga, som spanns till tråd i olika hem i Åbo och vävdes till segelduk i fabrikens nio vävstolar.
Släkten Wittfooths rykte var som störst på 1700-talet. Elisabets söner kunde inte fortsätta med familjetraditionen och föra den vidare till sina barn. Adam valde ett liv på landet, och Tomas, som framgångsrikt skött sin fars företag, avled barnlös 1804.
Kirsi Vainio-Korhonen
Elisabet Wittfooth, född Tottie 1716 i Stockholm, död 3.10.1791 i Åbo. Föräldrar Stockholmsköpmannen Thomas Tottie. Gift med köpmannen Gustaf Adolf Wittfooth.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Carpelan, Åbo i genealogiskt hänseende på 1600- och början af 1700-talet (1890); O. Nikula, Åbo stads historia 1721−1809 (1972); C.-E. Olin, Åbo sjöfarts historia I (1927); A. Wuorinen, Turku kauppakaupunkina Ruotsin vallan loppukautena I–II. Historiallisia tutkimuksia 50:1–2 (1959, 1966).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4055-1416928956661