Skriv utTEIT, Jakob
(ca 1520–1596)
Kunglig skrivare
Jakob Teit granskade adelns göranden och låtanden och var ledamot av Höga nämnden, Erik XIV:s beryktade domstol. Hans namn är mer känt än hans levnad. Man vet inte mycket om Teit efter 1560-talet, de skrifter som behandlar honom fokuserar på antingen 1550-talet eller 1560-talet, då han var ledamot av Höga nämnden.
Jakob Teit, officersson från Pernå, tillhörde den sällsynta skara inom lågadeln som fick möjlighet att studera utomlands. Biskop Martin Skytte i Åbo sände honom i slutet av 1540-talet i detta syfte till Tyskland. I motsats till många andra studenter vid utländska universitet styrde Teit in på en världslig bana i Gustav Vasas tjänst. Teit hade på eget bevåg besökt kungen för att be om understöd för sina studier, vilket denne sällsynt nog beviljade. Detta säkrade samtidigt att Teit blev regentens lydige tjänare för resten av sitt liv.
Början var lovande. Man nyttjade Teits kunskaper i ärenden som berörde rikets östra del. Hans mest kända uppdrag var uppgörandet av det så kallade klagomålsregistret under ryska kriget 1555–1556. Sannolikt fick han detta uppdrag på grund av sin bakgrund och sina språkkunskaper; Teit behärskade finska väl. I klagomålsregistret ventilerades utförligt missförhållanden inom det finska samhället: bl.a. adelns lagstridiga jordanskaffningar, problem inom rättsväsendet, den fattiga allmogens rättsosäkerhet, pålagor som frälseståndet olagligt indrivit och andra liknande ärenden. Fastän undersökningen i princip berörde adelns påstådda missbruk och felgrepp, fick även de övriga stånden sin andel. Teit uppgjorde också ett stort antal kartor över förhållandena vid gränsen under ryska kriget och förfalskade den gränsdragning som företagits vid fredsslutet i Nöteborg så den blev fördelaktigare för Sverige. Det är uppenbart att han i detta fall handlade på Gustav Vasas order.
I slutet av 1550-talet flyttade Teit till Stockholm för drygt tio år. Där anförtroddes han olika uppgifter ända tills Johan III kom till makten. Denna tid var åtminstone ekonomiskt tryggad, för med hjälp av sin hustru Elin Larsdotters arvslotter lyckades han förvärva ett värdefullt hus i Stockholm. Detta ”Jakob Teits hus” fungerade länge, sista gången 1616, som ett landmärke, när man så noggrant som möjligt ville ange var de övriga i grannskapet belägna husen låg. Genom att ingå äktenskap med en kvinna som tillhörde en av allt att döma uppskattad borgarfamilj integrerades Teit i stadsgemenskapen, vilket samtidigt befäste hans ställning som kunglig ämbetsman.
Teits livssituation förändrades emellertid drastiskt 1568, då hans gynnare Erik XIV störtades från tronen. Teit hade 1563 varit med om att döma hertig Johan, vilket inte var någon merit då Johan besteg tronen. Teits verksamhet i Höga nämnden blev föremål för noggrant studium, fastän han hade varit med om att döma den beryktade domstolens ordförande Jöran Persson till döden. De nya makthavarna utökade dessutom sekreterarens syndaregister med skändandet av högadelns uppåtgående stjärna Nils Sture 1566, som tvingades att gå i skymfligt tåg genom hela Stockholm. Av allt att döma hjälpte hans försäkranden att han endast handlat enligt order, för efter en kort fångenskap sattes han åter på fri fot.
Efter detta bodde Teit inte kvar i Stockholm, för Johan III beordrade honom 1571 att flytta till en stad i Åbo slottslän, antingen Åbo, Björneborg eller Raumo. Detta var en förvisning, och Teit satt under resten av sitt liv i ett slags husarrest. Efter sin återkomst till Finland fick han nöja sig med mer obetydliga uppgifter än tidigare. Man använde sig i någon grad av hans kunskaper inom rättsväsendet, men en lagläsares tjänst var sporadisk och av tillfällig natur. Först 1581 fick han ett ordinarie värv, då han blev stadsskrivare i Åbo.
Teits levnadsbana råkade i utförsbacke under 1570-talets svåra år, också genom att hans förhållande till hustrun Elin Larsdotter försämrades. I Stockholms rådstugurätt bekräftades 1577 ett ovanligt sämjoavtal, i vilket Teit för sig själv och sina efterkommande avstod från sin hustrus arvslott. Överenskommelsen bekräftades i rätten genom parternas handtryckning. I gengäld erhöll Teit en hel del föremål av ädelmetall och hushållsvaror. Då man ett tjugotal år senare tvistade om arvet, meddelades det att Teits otrohet låg bakom den ovanliga boskillnaden. Ett intressant faktum är att man inte kom överens om saken med kyrkan, utan de äkta makarna emellan med rådstugurättens medgivande. Överenskommelsen berörde uppenbarligen dock endast arvet, för det äkta paret bodde sannolikt även fortsättningsvis tillsammans. De efterlämnade inte några bröstarvingar, för systersonen fordrade 1596 sin arvslott i egenskap av den rätta och närmaste arvingen.
Jakob Teit var en av den äldre Vasatidens många förlorare. Hans förlust var kanske ovanligt stor, för med hjälp av sin höga bildning borde han ha kommit på fötter under detta utvecklingsskede inom ämbetsmannakåren. De snabba förändringarna inom riket lände Teit till skada, för vid maktskiftena 1560, 1563 och 1568 gick det ofta så, att den tidigare kungens stöttepelare inte dög åt den nye regenten. Teit verkar också själv ha varit bitter, för enligt uppgifter i andrahandskällor beklagade han sig över sin ställning under åren av besvärligheter och motgångar. En blick på Teits syskons framgångar ger en jämförelsegrund: av hans fem bröder blev två kyrkoherdar, den tredje länsman. En broder som var Johan III:s sekreterare avrättades visserligen 1563. Systrarnas antal var fem, av vilka en var gift med en fogde som senare adlades och tre giftes bort med kyrkoherdar.
Teit var en av de första ämbetsmän som var anknutna enbart till kunglig majestät personligen. Han var en av de första som ingick i patronus-klient-systemet, till skillnad från många senare klienter en osjälvständig ämbetsman. Han var regentens handgångne man, vars betydelse tidigare klart har överdrivits. På basen av hans verksamhet och bevarade dokument får man uppfattningen att han var en man som försökte vara varje makthavare till lags samtidigt som han strävade till att vara försonlig också i ärenden som berörde honom själv.
Petri Karonen
Jakob Larsson Teit, i källorna även Jacobus Laurentii Teit, född på 1520-talet i Finland, död troligtvis våren 1596, eventuellt i Åbo. Föräldrar ryttmästaren Lars Martinsson Teit från Tetom by i Pernå och Karin Eriksdotter. Gift senast 1565 med Elin Larsdotter.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Hausen, Utdrag ur Åbo domkyrkas räkenskaper 1553−1634 I (1884). Konung Gustaf den förstes registratur 20−29. 1549−1560. Stockholm (1902−1916); Stockholms stadsböcker från äldre tid II. Ny följd 3–7. Stockholm (1954, 1959, 1968); Y. Blomstedt, jaakko Teitti. Genos 27 (1956); Y. Blomstedt, Laamannin- ja kihlakunnantuomarinvirkojen läänittäminen ja hoito Suomessa 1500- ja 1600-luvuilla (1523−1680). Oikeushistoriallinen tutkimus (1958); S. Heininen, Die finnischen Studenten in Wittenberg 1531−1552 (1980); K. Julku, Suomen itärajan synty (1987); Y. Koskinen, Tiedonanto jaakko Teitistä. Historiallinen arkisto VI (1878); B. Lager-Kromnow, Att vara stockholmare på 1560-talet. Uppsala (1992); O. Nikula & S. Nikula, Åbo stads historia 1521−1600. I–II (1987); J. Nuorteva, Suomalaisten ulkomainen opinkäynti ennen Turun akatemian perustamista 1640 (1997); H. Pohjolan-Pirhonen, Suomen historia VII. Suomen historia 1523−1617 (1960); P. Renvall, Tuomarinviran hoito Varsinais-Suomessa 1500-luvun jälkipuoliskolla. Turun historiallinen arkisto X (1948); J. Rosén, Studier kring Erik XIV:s höga nämnd. Lund (1955).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4864-1416928957470