RUUTH, Theodoricus Petri 

(ca 1560–ca 1617) 

Diktare, kunglig sekreterare 

Theodoricus Petri Ruuth gav ut den första samlingen Piae Cantiones. Han har även kallats ”Finlands äldste humanistiske skald”. Ruuth var kunglig sekreterare under Johan III:s och hertig Karls tid, men misstänktes stöda Sigismund och sändes därför till Västerbotten. Efter att ha blivit anklagad för ekonomiska oegentligheter förvisades Ruuth ur landet, och återstoden av sitt liv levde han i Danzig. 

Theodoricus Petri Ruuth var född i Borgå socken. Hans far Peder Jönsson hade adlats av Gustav Vasa. Till skillnad från sina bröder, som valt den militära banan, slog Theodoricus in på den lärda. Han inskrevs vid universitetet i Rostock 1581, där han redan tre år senare tog magisterexamen. 

Vid denna tid var humanismens ställning vid universitetet i Rostock mycket stark. Detta var speciellt Johannes Caselius förtjänst. Denne var professor i retorik i Rostock 1568–1589. Till sina elever förmedlade Caselius en kärlek till antiken, i första hand till den romerska litteraturen, till dess genrer och tankevärld. Ruuths hela författarskap är förlagt till åren 1582–1587, då han insöp den humanistiska atmosfären i Rostock. 

Det är Ruuths förtjänst att Piae Cantiones utgavs. Denna kända medeltida samling skolsånger är om inte den originellaste i sitt slag så åtminstone den första och viktigaste. Samlingen består av 74 med noter försedda latinska sånger och trycktes i Greifswald 1582. Enligt titelbladet stod Ruuth för såväl utgivning som förord. Sammanställningen och redigeringen hade däremot gjorts av en lärare vid katedralskolan i Åbo, och enligt förordet hade flera Åbobor bidragit. Läraren var den kände finskspråkige psalmdiktaren Jacobus Petri Finno. Att Ruuth enbart skulle ha skött om utgivningen har varit föremål för en del spekulation. En andra utvidgad utgåva av Piae Cantiones utkom 1625 i Rostock. För tryckkostnaderna stod två av Ruuths bröder och tre brorsöner, vilket visar att släkten Ruuth spelade en viktig roll vid utgivningen. 

Ruuth skrev också fyra egna dikter, som gett honom rykte som ”Finlands äldste humanistiske skald”. De tidigaste är s.k. propemtica, avskedsdikter till studiekamrater inför deras avresa. Svensken Johannes Gevaliensis blev 1583 ihågkommen av Ruuth med en ställvis något haltande elegisk dikt, som dock visade upp en genuin känsla för naturen. Samtidigt med Ruuth promoverades även hans släkting Christianus Bartholdi Ruuth, son till borgmästaren i Viborg. När Christianus i juli återvände hem förärades han en avskedshälsning av en grupp landsmän, såväl svenskar som finländare. En av skribenterna var Theodoricus Petri Ruuth, som hälsade sin vän i en ledigt skriven och klar elegisk dikt, där han i humanistisk anda hyllar en vänskap präglad av lärda och intellektuella intressen. I dikten tillstår han dock att man har fler förpliktelser gentemot fäderneslandet och sin far än gentemot sina vänner. Några hänvisningar till antikens mytologi samt den fromma gudstron i slutet återspeglar den för den kristna humanismen karakteristiska syntesen av antikt och kristet. 

Ruuth skrev två epithalamier, bröllopsdikter, till sina vänner. Det senare av dem skrev han till sin välgörare, friherre Krister Klasson Horn, med anledning av dennes giftermål med Catharina Bielke 1587. Det är en gedigen renässansdikt på hexameter, som en lång tid förblev den finländska humanistiska diktningens mest framstående prestation. Antikens gudar, diktens och kärlekens beskyddare och deras gåvor, och överlag ett mytologiskt bildspråk, har en central plats i dikten, även om han renlärigt och fromt bedyrar att allt bara är tomma namn och påhittat. Hyllningarna av brudens och brudgummens dygder och av deras släkter följer den vedertagna modellen inom sådan s.k. epideiktisk diktning. Språket såväl som versmåttet är ledigt, och ett par träffande liknelser livar upp framställningen, som annars tenderar att te sig alltför lärd. 

Det finns inga spår av någon fortsatt litterär verksamhet efter att Ruuth lämnade Rostock. Hans senare livsöde präglades av maktkampen mellan hertig Karl och Sigismund och av de trosstrider som rasade. År 1588 blev han sekreterare i Johan III:s kansli. Efter Johans död 1592 hamnade han i onåd hos den ständigt misstänksamme hertig Karl, som i honom såg en anhängare till Sigismund. Åtminstone två av Ruuths bröder liksom hans två svågrar verkar ha stått på Sigismunds sida. Hertigen sände iväg honom från huvudstaden 1594 för att handha förvaltningsuppgifter i Västerbotten, och 1597 ledde han arbetet med att fastställa gränsen från Iivaara i Kuusamo till Ishavet. 

Två gånger blev Ruuth anklagad för ekonomiska oegentligheter; framför allt beskylldes han för att ha bemäktigat sig kronans egendom. År 1601 fick han order om att infinna sig i Stockholm för att reda ut saken, men tycks inte ha hörsammat befallningen. Det har inte klarlagts huruvida Ruuth lyckades rentvå sig, men förvecklingarna jämte det att han var Sigismundanhängare ledde till att han blev landsförvisad 1602. Ruuth var knappast katolik, åtminstone kritiserade han strängt medeltidens katolicism i sitt förord till Piae Cantiones. Om hans senare levnadsöden vet man enbart att han i likhet med en del andra landsflyktiga bodde i Danzig, men att han inte deltog i någon politisk verksamhet. Han dog i pesten någon gång mellan 1607 och 1617. 

Iiro Kajanto 

Theodoricus Petri Ruuth, i källorna Nylandensis, Dijderijk Pehrsson Rwtha, född ca 1560 i Borgå socken, död före 1617 i Danzig. Föräldrar Peder Jönsson och Gertrud Bertilsdotter. Gift med Angoria Silfversparre. 

PRODUKTION. Se: Finlands Nationalbibliografi 1488−1700 (1996); T. Melander, Personskrifter hänförande sig till Finland 1562−1713. Bibliografisk förteckning (1951). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J.W. Ruuths samling, Riksarkivet. Kajanto, The First Finnish Humanist Poem, Utriusque linguae peritus. Studia in honorem Toivo Viljamaa (1997); R. Lagerborg, Om vår äldsta konstdiktning. Förhandlingar och uppsatser 20 (1906); Tuomas M.S. Lehtonen, Piæ Cantiones. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); T. Mäkinen, Piae cantiones-sävelmien lähdetutkimuksia (1968); T. Norlind, Latinska skolsånger i Sverige och Finland. Lund (1909); B. Steckzén, Birkarlar och lappar. Stockholm (1964). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4870-1416928957476

Upp