Skriv ut          Tillbaka

SIMOJOKI, Martti


(1908–1999)


Ärkebiskop


Martti Simojoki, som verkade som biskop och slutligen som ärkebiskop i närmare 30 år, var en av de inflytelserikaste kyrkomännen i Finland på 1900-talet. Simojoki var medveten om varje tids särskilda behov och utmaningar såväl i hemlandet som inom det ekumeniska fältet och arbetade för en reform av kyrkan. Trots att Simojoki under de radikala åren blev föremål för kritik från olika ytterlighetsriktningar, ingav hans sätt att leda kyrkan under dessa brytningsår brett förtroende.


 

Martti Simojoki – ursprungligen Simelius – tillhörde på faderns sida den pietistiska österbottniska prästsläkten Simelius. Atmosfären i prästgårdshemmet präglades i Marttis barndom av en pietistisk, under åren i Kuopio alltmer väckelserörelsebetonad tro och en målmedveten om än tämligen osentimental patriotism. Simojoki har senare konstaterat att han som ett arv från fädernehemmet anammade tanken om patriotismen som ett sätt att försvara det egna folkets rättigheter och att utveckla de samhälleliga förhållandena.


 

Som barn var Martti Simojoki spenslig till kroppsbyggnaden och drogs med svag hälsa. Senare förbättrades hälsan och inga spår av sjukdomar blev bestående. Simojoki präglades livet igenom av ett talfel. Redan då han sade sitt eget namn avslöjades felet. Detta förorsakade dock inga problem att förstå honom; Simojokis tal utmärktes av en lugn talrytm och en omsorgsfull artikulering.


 

Simojoki inledde sina teologiska studier 1926 och prästvigdes sedan han 1930 avlagt teologisk avgångsexamen. Under sina studieår var Simojoki aktiv inom Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS). En viss nationalism kunde iakttas i hans tämligen avvisande inställning till utlandet, i synnerhet till de kyrkliga och teologiska impulser som kom via Sverige.


 

En ännu viktigare referensram än AKS var under studieåren Finlands kristliga studentförbund (FKS). Det var framför allt där som Simojoki fick en försmak av den kyrkopolitiska debatten. Det kristliga studentarbetet i Finland präglades på 1930-talet av gräl om målsättningar. Den linje som betonade ekumenisk öppenhet och som längtade efter internationella kontakter och ofta samtidigt betonade kulturvänlighet blev utsatt för kritik. En del av kritiken kom just från sådana medlemmar som i likhet med Simojoki hade väckelsebakgrund och som betonade den finska pietismens traditioner och prioriteringen av det finska språket. Simojokis åsikter under dessa år var nationellt och religiöst sett tämligen kategoriska. Hans inställning till en kompromiss mellan kristendomen och kulturlivet – mellan kyrkan och världen – var avvisande.


 

Sedan Simojoki blivit präst verkade han en kortare tid som FKS:s generalsekreterare och därefter som religionslärare och församlingspräst i Helsingfors. Han verkade också som handledare för teologistudenterna i deras övningar i att predika och undervisa, senare en viss tid även som assistent, vilket närmade honom till den teologiska fakulteten. De fortsatta studierna ledde till en doktorsavhandling inom ämnet praktisk teologi och till teologie doktorsgrad 1948.


 

År 1936 ingick Simojoki äktenskap med tandläkaren Aune Castrén. Mellan 1938 och 1947 föddes tre barn i familjen, en dotter och två söner. Bägge sönerna blev i sinom tid präster. Aune Simojoki fortsatte att sköta sitt yrke som tandläkare oberoende av skiftena av bostadsort och sin roll som biskopens maka; först när familjen flyttade till Åbo lämnade hon sin praktik. Simojoki saknade förmåga eller lust att samla på sig en förmögenhet, och man vet att han under årens lopp använde en del av sina inkomster till att bistå enskilda personer som hamnat i svårigheter. Simojoki och hans tandläkarhustru hade inte ens lyckats spara ihop till en aktielägenhet vid pensioneringen.


 

Efter vinterkriget togs Simojoki ut till krigstjänstgöring, och han verkade i flera år som militärpräst bland annat vid högkvarteret och i Östkarelen. Tiden som militärpräst inverkade omstörtande på Simojokis religiösa och kyrkopolitiska tänkande. Under tiden för ställningskriget grundade militärprästerna en egen organisation, Vapenbrödraprästerna r.f., som Simojoki omedelbart anslöt sig till. Han hörde till föreningens arbetsutskott. Föreningen samlade snabbt närmare fyrahundra präster från kyrkans olika riktningar som medlemmar.


 

Under tiden för sitt avhandlingsarbete företog Simojoki 1943 en några månaders resa som stipendiat till Tyskland. Nyttan var inte särdeles stor för studierna, men resan öppnade hans ögon för situationen i Centraleuropa och nazismens väsen. Till exempel judeförföljelserna var någonting som han inte ens i sitt arbete som militärpräst ännu fått kännedom om före detta besök. Den ovillkorliga plikten att tiga om dessa frågor i Finland på grund av krigstillståndet och vapenbrödraskapet stämde Simojoki till eftertanke ännu på senare år.


 

Vapenbrödraprästerna fortsatte sitt samarbete även efter krigsslutet, trots att själva föreningen upplöstes i början av 1945. Verksamheten koncentrerades kring den traditionella teologiska publikationen Vartija (Väktaren). Arbetet tog allt klarare form av en reformrörelse inom kyrkan. Den centrala strävan för de aktiva kring Vartija var att väcka kyrkan och prästerskapet till att bära ett nytt ansvar för hela nationen, även för de befolkningslager som fjärmat sig från kyrkan. Simojoki utsågs till ny chefredaktör för Vartija. Reformrörelsen personifierades emellertid klarare i två unga präster som förmedlat internationella socialetiska impulser till Finland, Erkki Niinivaara och Aarne Siirala. Reformrörelsen, som också gick under namnet den nya folkkyrkligheten, fick under åren efter kriget till stånd många kyrkliga reformer. Finska kyrkans församlingsinstitut, som 1945 grundades i Träskända, blev en ny viktig kanal för att initiera nya arbetsformer – till exempel sjukhussjälavården och det samhälleliga arbetet – i kyrkan i Finland. Martti Simojoki verkade som direktör för församlingsinstitutet 1950–1951.


 

Simojoki räknade sig inte till den nya folkkyrkliga rörelsens ytterlighetsriktning. Han bevarade sin kristliga modell som betonade ett pietistiskt, personligt religiöst liv och väckelse. Detta gjorde det möjligt för honom att fortsätta sitt samarbete med representanter för de traditionella väckelserörelserna – pietismen inte minst. Simojokis moderata förnyelselinje ingav allmänt förtroende inom prästerskapet, och han valdes 1951 till biskop i S:t Michels stift.


 

Simojokis år som biskop i S:t Michel och från 1959 i Helsingfors präglades av tvister om kyrkans målsättningar. Å andra sidan fortsatte reformsträvandena i praktiken. Den teologiska linjen bakom dem mötte dock opposition från många olika inomkyrkliga grupperingar. Den s.k. nypietistiska riktningen, som tagit intryck av den angloamerikanska lågkyrkliga väckelsekristendomen, visade sig vara den mest högljudda.


 

Under åren som biskop i S:t Michel och Helsingfors erbjöds Simojoki också samhälleliga uppgifter. Bland annat blev han ordförande i förbundsstyrelsen för Mannerheims barnskyddsförbund och var i denna egenskap tvungen att ta hand om de problem som förorsakats av en ohederlig och felaktig skötsel av ekonomin.


 

Simojokis tid som ärkebiskop (1964–1978) sammanföll med den dittills starkaste ungdomsrevolten i det finländska samhället, till vilken hörde en samhälls- och värdekritik som utgick ifrån vänsterliberala men med tiden allt klarare socialistiska utgångspunkter. En betydande del av angreppen som riktade sig emot kristendomen och kyrkan berörde direkt eller indirekt ärkebiskopen. Simojoki drog sig inte för att ta ställning till fenomen som han kände sig främmande för. Den största offentliga uppmärksamheten väckte hans inblandning i början av hans bana som ärkebiskop i november 1964 gällande några uttryck om Jesus person i Hannu Salamas bok Midsommardansen, som Simojoki uppfattade som en kränkning av de ”heliga känslor” som omfattades av den del av befolkningen som hade en religiös övertygelse.


 

Simojoki gav bl.a. uttryck för sin åsikt om revolutionens berättigande och reflekterade över kyrkans förhållande till marxismen. Å andra sidan fördjupade han sig snabbt i många etiska frågor som rörde individen, såsom aborter, eutanasi och skilsmässor. På kulturens område uttryckte han åsikter också om tidens populärkultur. Helhetsintrycket förblir att Simojoki under sina år som ärkebiskop var öppen för att granska utmaningarna i tiden och rentav att ändra åsikt. Innerst inne förblev han dock oeftergivlig i försvaret av de värden som han uppfattade som riktiga och i överensstämmelse med sin övertygelse.


 

Som ledare för kyrkan var Simojoki till sin natur eftersinnande, varken skapande eller innovativ. Han skyggade klart för sådana kyrkliga opinionsbildare som hade ett klart svar på varje fråga. Bakom hans begrundande och empatiska väsen dolde sig också en skicklig och diplomatisk administratör. Simojoki klarade att suveränt driva igenom sin egen uppfattning såväl i domkapitlet som vid kyrkomötena.


 

Under sina år som vapenbrödrapräst upplevde Simojoki tydligt en ekumenisk öppning: han betraktade de mellankyrkliga kontakterna och i synnerhet den finländska kyrkans deltagande i Världskyrkorådet och i Lutherska världsförbundet som nyttiga och meningsfulla. Den tidigare motsättningen mellan inhemsk och utländsk orientering bleknade bort.


 

Trots allt var Simojokis inställning till det ekumeniska arbetet innerst inne reserverad. Inom den ekumeniska rörelsen fanns det på 1960- och 1970-talen en stark samhällelig och politisk strömning som återspeglade sig i samhällsdebatten inom kyrkan i Finland. Till en början kände Simojoki tydlig entusiasm för frågan. Senare grubblade han dock över tidens ensidighet i den politiskt betonade ekumeniska målsättningen.


 

Sin största personliga internationella insats gjorde Simojoki för kontakterna mellan den lutherska kyrkan i Finland och den ryska ortodoxa kyrkan, som försiktigt började tas mot slutet av 1950-talet och som i synnerhet på 1970-talet ledde till talrika ömsesidiga besök av delegationer. Simojokis motivering var i första hand en önskan att erbjuda den ryska ortodoxa kyrkan och andra i Sovjetunionen boende kristna en kanal utåt, en laglig möjlighet att träffa kristna från andra länder. Tack vare sina goda östrelationer lyckades Simojoki underlätta kontakterna för lutheranerna, ofta kristna av ingermanländskt ursprung, och det kyrkliga arbetet i Karelen och i närheten av Leningrad.


 

Efter sin pensionering framträdde Simojoki i många år som en uppskattad emeritusbiskop, dock närmast som talare vid olika fester och andaktsstunder. Det var sällan han deltog i den offentliga debatten om kyrkans målsättningar. I huvudsak överlät Simojoki under sina år som pensionär bestämmandet av kyrkans mål åt sina efterträdare.


 

Aila Lauha


 

Martti Ilmari Simelius, från 1928 Simojoki, född 17.9.1908 i Nystad, död 25.4.1999 i Helsingfors. Föräldrar domprosten Josef Joakim Simelius och Helmi Johanna Helminen. Gift 1936 med tandläkaren Aune Marjatta Castrén.


 

PRODUKTION. Päivä kerrallaan (1941); Kirkko (1946); Elävä sana (1946); Julistus ja opetus (1947); Kristus on ensimmäinen (1952); Päivän sana (1953; 21 uppl. 1998; Ordet för dagen 1968; 5 uppl. 1992); Kirkko ja maailma (1958); Kirkko ja nykyaika (1960); Uskonto vai Jumala (1964); Sinun pelastuksesi tulee (1964); Kristilliset normit ja nykyaika (1966); Kirkon tie (1971); Kantaaottavaa puhetta (1973); Elämän Herra (1976); Luterilaisen uskon tienviittoja (1980); Uusi päivä, uusi armo (1982); Sinun edestäsi (1983).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Simeliana 3: Martti Simojokis samling i Uleåborgs landskapsarkiv. E. Kansanaho, Martti Simojoki. Neljätuhatta veljestä, sataneljä elämäntarinaa. AKS:läinen elämäkerrasto. Red. M. Kuusi & V.-P. Aitola (1991); E. Ryökäs, Martti Simojokis kyrkosyn (1984); E. Ryökäs, Tvåfald och enhet i Martti Simojokis kyrkosyn (1993); A. Simojoki, Veljeni Martti (1995); S. Virkkunen, Arkkipiispan muotokuva (1977).


 

BILDKÄLLA. Simojoki, Martti. Foto: Ateljé H. Iffland, 1958. Kyrkans informationscentral.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4880-1416928957486

 

Upp