AALTO, Arvo 

(1932– ) 

Partiordförande, arbetskraftsminister 

Arvo Aalto valdes överraskande till generalsekreterare för Finlands kommunistiska parti (FKP) 1969. Åren 1984–1988 var han också partiets ordförande. Aalto företrädde den reforminriktade majoriteten och genomförde en tvångsförlikning mellan partiets majoritet och minoritet men kom senare att förespråka en uteslutning av den mera moskvatrogna minoriteten.

Påskhelgen 1969 blev Arvo Aalto, sekreterare för det finska kommunistpartiets Lapplandsdistrikt, bekant för den finländska allmänheten då han blott 36 år gammal utsågs till partiets nya generalsekreterare. Han efterträdde Ville Pessi, som innehaft posten i 25 år. Aalto var generalsekreterare fram till 1984 då han valdes till partiordförande. Från maj 1977 till mars 1981 ingick han som arbetskraftsminister i Kalevi Sorsas och Mauno Koivistos regeringar. Våren 1988 tog Aalto ansvar för den ekonomiska bankrutt Jorma Sorvari försatt partiet i genom sina vårdslösa placeringar, och lämnade omedelbart ordförandeposten. 

I unga år arbetade Aalto som murare under åtta år innan han 1956 utsågs till partifunktionär i Lappland. År 1955 studerade han vid Sirolainstitutet och 1961–1962 vid partiskolan i Moskva. Att han utsågs till distriktssekreterare 1965 sammanföll med ett tilltagande internt missnöje som till slut ledde till den så kallade stalinistledningens fall vid det fjortonde representantskapsmötet följande år. Som sekreterare för landets största kommunistiska distriktsorganisation spelade Aalto en viktig roll under förberedelserna. Kommunisterna i Lappland och Uleåborg hade vid denna tid ett väljarstöd på drygt 30 procent i sina distrikt, och detta bidrog verksamt till att maktfördelningen vid representantskapsmötet avgjordes till de så kallade partireformisternas förmån. Partiets reformflygel var som allra starkast i norra Finland. 

Att Aalto blev generalsekreterare 1969 var exceptionellt i två hänseenden. För det första förekom hans namn inte bland förhandsnomineringarna och han drev ingen personlig kampanj; valet gjordes spontant och mer eller mindre slumpmässigt. För det andra skedde valet mot det sovjetiska kommunistpartiets uttryckliga önskan. Inom FKP hade man alltid tidigare lyssnat till ”husbondens röst”; nu gällde ”rösterna från fältet”. 

Det nästan demonstrativa valet av Aalto till generalsekreterare medförde att han aldrig fick de sovjetiska ledarnas odelade förtroende. I Kreml ville man att allt skulle skötas planenligt, man uppskattade inte överraskningar. Aaltos första år som generalsekreterare komplicerades också av hans bristande erfarenheter av internationellt umgänge; för sina östeuropeiska meningsfränder kunde han yttra sådant som en mera rutinerad partiman aldrig hade undsluppit sig. 

Den unge generalsekreteraren deltog frejdigt i partiets inre strider, men efter att ha satt sig in i de östpolitiska och ekonomiska realiteterna blev han försiktigare. Redan i början av 1970 drev Aalto igenom en tvångsförlikning från partimajoritetens sida. Med detta så kallade partneravtal frystes frontlinjerna för halvtannat decennium. 

Under sina ministerår stod Aalto något vid sidan om den inre schismen i sitt parti, men sedan han 1981 återgått till posten som generalsekreterare svarade han för en taktisk nyorientering och utgallring, den så kallade yxlinjen, som tog form under hans ledning. Den innebar ett stopp för det långvariga fraterniserandet och hyssjandet och en boskillnad i förhållande till partiminoriteten. Minoriteten uteslöts ur FKP vid representantskapsmötet 1984, där Aalto valdes till partiets ordförande. 

Åren 1981–1983 sålde FKP fastigheten Koitto i Helsingfors med en vinst på 139 miljoner finska mark. Vinsten lösgjorde majoritetskommunisterna från deras ekonomiska beroende av Sovjetunionen. Samtidigt kunde de visa minoriteten på dörren. 

Arvo Aaltos ministerperiod 1977–1981 inföll under en tid då arbetslösheten ännu befann sig på en hög nivå. Det var ingen politisk merit att ha ministeransvar för sysselsättningen, varken för partiet eller för enskilda kommunister. Ett allmänt missnöje infann sig. 

I valet 1987 var Aalto i närheten av ett riksdagsmandat, men hans drygt 4 500 röster räckte inte riktigt till. Esko Seppänen, f.d. radioredaktör, som nyss inlett en parlamentarisk karriär, tog sista mandatet före Aalto på den lista som samlingsorganisationen Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) hade ställt upp. Däremot valdes Aalto vintern 1988 in som första namn på DFFF:s lista i elektorsvalet – före Seppänen och före musikern och redaktören Heikki ”Hector” Harma. 

Det ekonomiska skandalen våren 1988 innebar slutet för Aaltos politiska karriär. Med ledarna för den s.k. blåröda regeringen försökte han förhandla sig till posten som landhövding i Kuopio. Planen stöp på att Aaltos egen partikamrat, landshövding Kauko Hjerppe, inte var beredd att avstå från sin befattning. Arvo Aalto drog sig som 56-åring tillbaka med ministerpension och flyttade till Portugal. 

Veli-Pekka Leppänen 

Arvo Aulis Aalto, född 13.7.1932 i Rovaniemi. Föräldrar stenarbetaren Eeverd Aalto och sömmerskan Anni Vilhelmiina Raappana. Gift 1958 med företagaren Siiri Onerva Pyykkönen. 

PRODUKTION. Elämäni miljoonat (1988); Kirjeitä eläville ja kuolleille (1989). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. V.-P. Leppänen, Kivääri vai äänestyslippu? Suomen kommunistisen puolueen hajaannus 1964–1970 (1999). 

BILDKÄLLA. Aalto, Arvo. Foto: Matti Lintunen. Folkets arkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4899-1416928957505

Upp