LIIKANEN, Erkki 

(1950– ) 

Minister, EU-ambassadör och kommissionär, chef för Finlands Bank 

Erkki Liikanen hör till de yngsta av de ungdomsradikala ledare på 1960-talet som snabbt uppnådde en betydande position. Han var tidigare motståndare till frihandelsavtalet mellan Finland och Europeiska ekonomiska gemenskapen EEC, men blev senare den förste finländske EU-kommissionären. Sedan 2004 är han chef för Finlands Bank.

Erkki Liikanen föddes i S:t Michel i en lägre tjänstemannafamilj och visade sig redan tidigt vara slagfärdig, begåvad och full av verksamhetslust. År 1971, två år efter sin studentexamen invaldes han i ledningen för det då mäktiga Teiniliitto (Gymnasistförbundet). Liikanen uppnådde snabbt en ledande ställning även inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och motsatte sig bland annat frihandelsavtalet mellan Finland och EEC. 

Liikanen skötte sina studier väl och blev politices magister 1975. Hans huvudämne var nationalekonomi. Då hade han redan lämnat ungdomspolitiken efter att 1972, endast 21 år gammal, ha valts in i riksdagen. Han verkade också inom S:t Michels stadsfullmäktige i ett drygt decennium. 

Liikanen avancerade snabbt. Han invaldes 1978 i styrelsen för Finlands socialdemokratiska parti (SDP) och blev partisekreterare 1981. Han hörde till de partisekreterare som var synliga politiska ledare. Liikanen drev kraftigt frågan om en tredubbling av barnbidragen under en tid då de stora årskullarnas barn ännu var i skolåldern. En av framgångarna under Liikanens tid som partisekreterare var att Mauno Koivisto valdes till president 1982 med hjälp av en ny sorts folklig valkampanj. Däremot förlorade SDP hundratusen röster i riksdagsvalet 1987. 

På 1980-talet ledde Liikanen förutom partikansliet bland annat riksdagens utrikesutskott och verkade som vice ordförande i bankfullmäktige. Han var därmed väl insatt i politikens ”hårda” nyckelfrågor när han blev finansminister i Harri Holkeris blåröda regering 1987. Som finansminister väckte Liikanen uppmärksamhet i riksdagen när han höll ett budgettal enbart med hjälp av en minneslapp. Men framför allt deltog han i utformningen av ”den stora skattereformen”, då bland annat avdragen gallrades och reglerna för beskattning av kapitalvinster förnyades. Lättnaden i inkomstbeskattningen varade en kort tid men knappast i den utsträckning som medborgarna hade förväntat sig. 

Senare har man diskuterat finansministerns ansvar i samband med den stora depressionen på 1990-talet, men möjligheterna att påverka strukturomvandlingen inom nationalekonomin var relativt små för vilken politiker som helst. Nationalekonomin överhettades på grund av de rikliga utländska krediterna som var en följd av valutaregleringen, samtidigt som den starka markens politik drabbade exportens konkurrenskraft. Men innan konjunkturnedgången slutligen bröts var Liikanen redan diplomat i Bryssel och bevakade Finlands intressen då Europeiska gemenskaperna blev Europeiska unionen (EU). 

Som ambassadör deltog Liikanen i förhandlingarna om Finlands medlemskap i EU. När medlemskapet var ett faktum nominerade president Martti Ahtisaari honom till ledamot av Europakommissionen – och gick därmed mot Esko Ahos borgerliga regerings förslag. I Bryssel skötte Liikanen till en början administrativa ärenden för att senare ansvara för teknologifrågor. Liikanen kallade bland annat centerpartisten doktor Olli Rehn till sitt kansli. 

Liikanen har ägnat sig åt alla sina uppgifter passionerat och intensivt. Han skaffade sig snabbt goda färdigheter i franska i Bryssel och knöt raskt kontakter med stadens internationella journalistkår. Liikanens intensiva arbetssätt har även medfört att han gått på ”övervarv”, vilket har lett till kontroverser med långsammare och mindre insatta redaktörer, t.ex. finländska journalister. Även inom sitt parti var Liikanen på 1980-talet en något kontroversiell person, och på 2000-talet har det spekulerats livligt om hans eventuella återkomst till politiken i hemlandet. Han har till exempel förts på tal som president Halonens efterträdare, men han har dementerat sådant som spekulation.

Efter sin tid i Bryssel utnämndes Liikanen 2004 till chef för Finlands Bank. Han efterträdde framlidne Matti Vanhala, som innehaft tjänsten sedan 1998. År 2011 utnämndes Liikanen för en ny sjuårsperiod. 

Centralbankens ställning hade förändrats efter att Finland 2002 hade tagit i bruk euron, EU:s gemensamma valuta. Den finländska penningpolitikens manöverutrymme hade således i någon mån försvunnit, men bankchefen har möjlighet att påverka hela euroområdet som ledamot av Europeiska centralbankens råd. I sitt uppdrag har Liikanen givetvis haft stor nytta av sin långa internationella erfarenhet. Hemma i Finland har han i likhet med sina föregångare tagit ställning i penningpolitiken i traditionell centralbankspolitisk anda, med betonande av penningsvärdets stabilitet. I jämförelse med tidigare år har Liikanen dock uppträtt med rätt låg profil. 

Betecknande för Liikanens aktivitet är att han deltagit i flera maratonlopp, ordnade jazzevenemang i sitt Brysselresidens och skrev en dagbok i Bryssel som utkom i mitten av 1990-talet. Liikanen är dessutom ordförande för Finlands Röda Kors sedan 2008. 

Jyrki Vesikansa 

Erkki Antero Liikanen, född 19.9.1950 i S:t Michel. Föräldrar stadsbetjänten Eino Liikanen och familjedagvårdaren Eila Sirkka Annikki Paavilainen. Gift 1971 med politices doktor Hanna-Liisa (Assi) Issakainen. 

PRODUKTION. Brysselin päiväkirjat 1990–1994 (1995). 

BILDKÄLLA. Liikanen, Erkki. Utrikesministeriets arkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4905-1416928957511

Upp