THESLEFF, Ellen


(1869–1954)


Konstnär, grafiker


Symbolismen började intressera finländska konstnärer på 1890-talet, och Ellen Thesleff blev en av de mest stilrena företrädarna för denna romantiska riktning. Hennes symbolism tog sig uttryck i en stilla kontemplation, hos människogestalter men också i naturen som själslandskap. Typiskt för hennes konst är en lyrisk och till ytterlighet avskalad färgharmoni. Detta lyriska grepp präglade hela Thesleffs livsverk, och det romantiska synsätt hon tillägnade sig som ung bildade en grund för de kommande årtiondena, även om hennes arbetssätt växlade.

 

Ellen Thesleff härstammade från en gammal östfinsk kultursläkt, som troligen hade sina rötter i Baltikum, eventuellt i Ryssland. Hennes far, den helsingforsiske ingenjören Alexander August Thesleff, flyttade med sin familj till Kuopio, där han blev ledande ingenjör inom områdets väg- och vattenbyggnadsväsende. På detta sätt blev det inre Finland bekant för Ellen Thesleff redan i unga år, vilket med säkerhet påverkade hennes förhållande till naturen. Familjen återvände 1885 till Helsingfors, där fadern blev överdirektör i Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna.­ Redan året innan hade ­Ellen Thesleff flyttat till huvudstaden för att avsluta sin skolgång, som hon påbörjat i Kuopio, med två års studier vid fruntimmersskolan i Helsingfors.


 

Ellen Thesleffs konstnärsbana fick en ovanligt lyckosam början, eftersom hennes egen far var hennes första lärare och understödde hennes planer på att bli konstnär. Också den övriga familjen var musikaliskt och konstnärligt begåvad. Gerda (1871–1939) utbildade sig till keramiker och den yngsta dottern Thyra (Söderhjelm, senare Castrén 1880–1959) blev silversmed. Också bröderna Eynar (1867–1927) och Rolf (1878–1938) var intresserade av konst, men de tre systrarna stod varandra särskilt nära. Ellen Thesleff bodde nästan hela sitt liv tillsammans med sin syster Gerda. Liksom de flesta finländska kvinnor som vid denna tid valde konstnärsbanan förblev de ogifta. Tack vare familjens stöd och sammanhållning hade Ellen Thesleff arbetsro också efter faderns död 1892.


 

I Finland studerade Ellen Thesleff vid Adolf von Beckers privatakademi 1885–1887 och därefter vid Finska konstföreningens ritskola 1887–1889. Hon var missnöjd med undervisningen och började i stället måla i Gunnar Berndtsons ateljé 1890–1891. Den första framgången som självständig målare vann hon med målningen ”Eko”, som väckte uppmärksamhet på Finska konstnärernas höst­utställning 1891. Målningen har bevarat sin plats bland Thesleffs främsta arbeten. Hon hade målat den i Murole i Ruovesi, vars natur utgjorde en av hennes främsta inspirationskällor. I samma landskap skulle hon senare måla flera arbeten, präglade av romantisk längtan. Redan i det första Eko-motivet kan man se den för henne karakteristiska trolska stämningen i skildringen av den unga vallflickan som ropar till ekot i morgonsolens sken. Målningen har endast en lätt anknytning till realismen och dess stora färgytor pekar framåt mot ett nytt, syntetiskt måleri och ett mer förinnerligat åskådningssätt, drag som ytterligare stärktes av konstnärens studier i Paris 1891–1892 och 1893.


 

I Paris studerade Ellen Thesleff vid Académie Colarossi, men minst lika betydelsefulla för henne som studierna var diskussionerna och museibesöken tillsammans med Magnus Enckell, som studerade i Paris vid samma tid, och som var helt fängslad av symbolismen. Symbolismens djupsinne och melankoli kom i Thesleffs verk till uttryck i en närmast monokrom kolorit och i sparsamt men plastiskt tecknade mörka figurer. Trots det asketiska i hennes arbeten finns där en ömsint och spröd grace, som skiljer hennes verk från t.ex. Enckells, som är stilistiskt mera kraftfulla och ofta har ett starkare känslo­uttryck. Gemensamt för de båda kollegerna var dyrkan av skönheten, som Thesleff odlade särskilt i sina landskapsmålningar, där stränderna och himlen ofta likt Narcissos speglar sig i vattnet.


 

Thesleffs franska förebilder var Puvis de Chavannes och Édouard Manets tidiga produktion med sina klara ytor och konturer. Hon fascinerades också av den egyptiska konstens hemlighetsfullhet och vackra, rena form. Snart började hon också beundra och småningom föredra den italienska renässansens renhet: Fra ­Angelico, Botticelli och kyrkornas skimrande mosaiker. Thesleff reste första gången till Florens 1894 tillsammans med sångerskan Ingeborg von Alfthan och porträtterade henne samma år i en av sina finaste personstudier. Snart började Thesleff betrakta Italien som sitt andra hemland, minst lika inspirerande som sommarvistet vid Murole fors.


 

Den stilmässiga förändringen i Ellen Thesleffs konst under 1900-talets första decennier berodde på många influenser. En faktor var utan tvekan hennes vistelse i München 1904, då Thyra Thesleff studerade där. Phalanx-gruppen, grundad av Wassily Kandinsky, utgjorde just då ett forum för en ny, färgstark riktning inom bildkonsten, och Carl Palme, som hörde till den inre kretsen kring Kandinsky, var god vän till Thyra. Också i Florens umgicks han mycket med systrarna Thesleff. Palme planerade 1905 en gemensam utställning för Kandinsky och de nordiska avantgardisterna. Avsikten var att också presentera utställningen i Finland. Planen gick i stöpet, men på Finska konstföreningens utställning 1906 fanns tolv färgstarka målningar av Kandinsky, som Ellen Thesleff fick se. Allt detta väckte hos henne ett starkt behov av färger, och hon började måla i Kandinskys stil, med palettkniv. Efter detta blev målningarnas yta och själva pigmentets nyansering viktiga faktorer då hon planerade kompositionen för en ny målning. Färgytan i sig själv blev en viktig del av innehållet.


 

Mötet i Florens 1907 med Gordon Craig, banbrytaren för den moderna engelska teatern, öppnade de sista fördämningarna för en ny och djärv färgsyn. Vid tiden för deras första möte utvecklade Craig medel att fjärma teatern från en imitation av verkligheten och höja den till en rent konstnärlig sfär. Han använde sig av symbolspråket i marionetter och masker; föreställningarna blev i hans regi intensiva upplevelser av rörelse, färg och ljus, vilka närmade sig bildkonsten. Craig uppmanade Ellen Thesleff att göra träsnitt till sin journal The Mask. Medan hon arbetade med dem klarnade hennes uppfattning om färgens materialitet och dess oberoende av naturtrogenheten. Konsten var en egen värld med sina egna interna estetiska lagar: l’art pour l’art. Craig satte 1908–1912 upp flera produktioner bl.a. i Moskva, där han samarbetade med den berömde regissören Konstantin Stanislavskij. Det är mycket möjligt att han då såg rysk avantgardistisk bildkonst och kunde förmedla sina intryck till Thesleff. I vilket fall som helst bidrog Craig till att Thesleffs konst i alla dess former blev allt rikare. ­Ellen Thesleff var också författare, hon skrev bland annat aforismer och dikter.


 

Ellen Thesleff vistades i Italien från hösten 1906 till hösten 1909, från sommaren 1912 till sommaren 1913 och från februari 1914 till sommaren 1915. Också efter första världskriget besökte hon flera gånger Italien. Det sista besöket i Florens skedde 1939. Förhållandet till Craig hade vid det laget sedan länge svalnat till en livslång vänskap. Det är uppenbart att Craigs och Thesleffs diskussioner om konstens estetiska mål och gudomliga ursprung under lång tid avspeglades i hennes konst. Craig var en ”musa” som inspirerade konstnären. Hans uppfattning att själsrörelser bäst och renast kunde skildras med masker, inspirerade såväl Thesleffs grafik som hennes målningar, också hennes sena produktion, exemplifierat av ”Våren” eller ”Ödemarksflicka” (1935) och ”Finlands vår” (1936).


 

Thesleffs allt friare och mer romantiska vision under 1930- och 1940-talen var ett fascinerande, men isolerat fenomen inom den finländska konsten. Målaren kunde i tanken återvända till sina tidiga expressionistiska inspirationskällor och hämta kraft för sina visioner, som till slut blev till nästan immateriella, skälvande syner, sprungna ur hennes fantasi och inspiration från den finska naturen.


 

Ellen Thesleff var utrustad med god självkänsla och tillit till den egna förmågan. Hennes konst rönte uppskattning ända från debuten. Vid konstnärernas höstutställning 1905 donerade kollegerna hennes ”Självporträtt” (1894/1895), ett av de främsta verken från hennes ”svart kolorism”-period, till utställningens arrangör, Ernst Nordström, på villkor att verket efter Nordströms död skulle överföras till Ateneums samlingar, vilket också skedde. Ateneum inköpte för sina samlingar ett av de verk som fanns utställda på hennes första egna utställning på Liberty i Helsingfors, nämligen ett landskap från Toscana, ”Olivskog” (1908). Tavlan är en av milstolparna från konstnärens färg­rika period. Konstföreningen beställde för sina samlingar ett självporträtt som blev färdigt 1916.


 

Ellen Thesleff fick av Hans Aminoff i uppdrag att smycka väggarna i salen på Pekkala herrgård i Ruovesi. Motiven var dygnets olika tider och blomsteruppsättningar och målningarna färdigställdes 1928–1929. Till uppdraget hörde också att planera utsmyckningen av kakelugnarna. Ett annat betydande beställningsarbete var utsmyckningen av taket i Konstnärsgillets klubbutrymme i Helsingfors Konsthall 1934–1935; Thesleff hade vunnit första pris i den tävling som anordnades för takmålningarna. Konstnären gladdes särskilt åt en inbjudan att ställa ut vid De ungas utställning i Helsingfors och åt att den danske kritikern Otto Gellersted ansåg hennes ”Målarkonstens musa” (1946) vara det enda mästerverket vid utställningen för nordisk konst i Köpenhamn 1949.


 

År 1933 flyttade Ellen Thesleff till det moderna konstnärshemmet Lallukka i Helsingfors. Före det hade Ellen och Gerda Thesleff från 1902 bott på adressen Södra Magasinsgatan och sedan från 1931 i en betydligt trängre lägenhet vid Mariegatan i Helsingfors. Om somrarna fortsatte hon att måla i den egna villan Casa Bianca i Murole. Sina sista signerade verk målade Ellen Thesleff 1950.


 

Soili Sinisalo


 

Ellen Thesleff, född 5.10.1869 i Helsingfors, död 12.1.­1954 i Helsingfors. Föräldrar överdirektören i Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna­ Alexander August Thesleff och Emilia (Lilli) ­Mathilda Sanmark.


 

VERK. Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Didrichsens konstmuseum, Helsingfors; Villa Gyllenberg, Helsingfors; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Tavastehus konstmuseum; Åminne konstmuseum; Aines konstmuseum, Torneå; Jyväskylä konstmuseum; Lahtis konstmuseum; S:t Michels konstmuseum; Björneborgs konstmuseum; Åbo konstmseum; Cleveland Museum, USA; Metropolitan Museum of Art, New York; Victoria and Albert Museum, London.


 

PRODUKTION. Firenze (1909); Dikter och tankar (1954).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Bäcksbacka, Ellen Thesleff (1955); G. Craig, A Note on the Woodcuts of Ellen Thesleff. The Beau 1910; Ellen Thesleff. Red. L. Ahtola-Moorhouse (1998); Ellen Thesleff. Värien tanssi Red. I. Karttunen & H.-R. Schreck (2008); Katsomuksen ihanuus. Kirjoituksia vuosi­sadanvaihteen taiteista. Red. P. Lyytikäinen et al. (1996); L. Pettersson, Drag ur vistelsen och arbetet i Ruovesi. Konstmuseet Ateneum 13/1968; S. Sarajas-Korte, The Finnish View of Symbolist Painting from Antinoüs Myth to Kalevala Mysticism. Lost Paradise. Symbolist Europe. Montreal (1995); S. Sarajas-Korte, Ellen Thesleff.Dreams of a Summer Night. Scandinavian Painting at the Turn of the Century. London (1986); S. Sarajas-Korte, Ellen Thesleffin 1890-luku. Ars. Suomen taide 4/1989; S. Sarajas-Korte, Helene Schjerfbeckin ja Ellen Thesleffin 1900-luku. Ars. Suomen taide 5/1990; S. Sarajas-Korte, Symbolismi ja Suomi, Näkyjä ja haaveita. Ranskalainen symbolismi 1886−1908 (1994); S. Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor. Den tidiga symbolismen i Finland 1890–1895 (1981); M. Schalin, Målarpoeten Ellen Thesleff. Teknik och konstnärligt uttryck (2004); E. J. Vehmas, Målar­poet och romantiker. Ellen Thesleff. 100-årsjubileum 23.10–23.11 1969, Konstmuseet Ateneum (1969).


 

BILDKÄLLA. Thesleff, Ellen. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4919-1416928957525

 

Upp