VALLGREN, Ville 

(1855–1940) 

Skulptör 

Ville Vallgren är Finlands internationellt mest framgångsrika skulptör. Hans främsta arbeten härrör från en närmare fyrtioårig period i Paris. Vallgrens mest kända verk är Havis Amanda som på sin tid väckte hetsig debatt och hård kritik, men som senare har blivit en symbol för Helsingfors.

Ville Vallgren räknade sig till 1880-talets realistgeneration, men i slutet av årtiondet övergick han till symbolismen. 1890-talet var Vallgrens glansperiod, då gjorde han sina mästerliga, expressiva kvinnofigurer. De små porträttskulpturerna pryder likaledes Vallgrens överdådiga objets d’art, urnor, portklappar och armaturer. På 1890-talet deltog Vallgren i flera internationella utställningar i Europa, och hans arbeten köptes till åtskilliga museer och privata samlingar. Vallgren, som huvudsakligen studerat i Paris, antog franskt medborgarskap 1902. Efter att ha återvänt till Finland 1913 fortsatte han sin produktiva verksamhet, skrev livfulla memoarer och ivrade för fransk mat- och vinkultur. 

Ville Vallgren var son till stadsläkaren Georg Wallgren i Borgå. Efter en mindre lysande skolgång lämnade han också studierna vid Polytekniska skolan i Helsingfors i förtid. Däremot intresserade sig Vallgren för bildhuggeri, och på hösten 1877 reste han till Paris för att börja studera konst. Vid sidan av studierna arbetade han vid École des Beaux-Arts i Jules Cavelieris ateljé 1878–1881. 

Vallgren debuterade i Paris på vårsalongen 1879. De följande åren var fyllda av flitigt arbete, vilket gav utdelning mot slutet av 1880-talet: skulpturen ”Eko” fick ett hedersomnämnande på salongen 1886. Vallgren gjorde också beställningsarbeten till Finland, och han fick stöd genom flera resestipendier. Antoinette och Ville Vallgren hörde till den unga nordiska konstnärskolonin i Paris, och de omnämns ofta i samtida memoarer och forskningslitteratur. 

Vallgren fann sitt egna uttryck på 1880-talet då han blev förtrogen med Auguste Rodins konst. Han övergick till ett mindre format, vilket möjliggjorde en större produktion, materialexperiment och en utvidgning av produktionen mot modern brukskonst. Till Vallgrens föremålsproduktion hör bland annat speglar, bordsuppsatser och öppna spisar. Han var en av elektricitetskonstens pionjärer, och framställde påkostade bords-, tak- och väggarmaturer. Vallgren deltog flera gånger i de symbolistiska Salons de la Rose-Croix. På finska paviljongen vid världsutställningen i Paris 1900 förevisade han en stor skulpturgrupp, som belönades med Grand Prix. 

Vallgrens genombrott, Kristus-reliefen ”Den korsfäste Kristus”, belönades med guldmedalj på världsutställningen i Paris 1889. Följande år hade den 34-årige konstnären en stor separatutställning på Ateneum, där han ställde ut hela sin produktion. Vid samma tid ”upptäcktes” han i Paris, och franska staten köpte några av hans arbeten. Vallgren fick inflytelserika beskyddare, och dörrarna till de viktiga salongerna i Paris öppnades; på 1890-talet hade han idel framgångar. 

I början av 1900-talet blev Vallgren igen intresserad av monumentalkonst. Havsnymfen, inom kort känd under namnet Havis Amanda, som hade beställts av Helsingfors stad, avtäcktes 1908 och fontänskulpturen orsakade en häftig sedlighetsdebatt. Senare har den blivit en symbol för Helsingfors och föremål för hyllningar i festliga sammanhang. 

Antoinette Vallgren dog 1911, och Ville Vallgren ingick samma år ett äktenskap som snabbt tog slut och som också ledde till en ekonomisk katastrof. Vallgren flyttade tillbaka till Finland 1913 och bosatte sig i Alberga med sin tredje hustru, Viivi Vallgren. Hans bana fortsatte ännu länge. Den sista tiden gjorde han småskulpturer, porträtt och gravminnesmärken. 

År 1925 fick Ville Vallgren ett museum i Borgå uppkallat efter sig. Dit skänkte han ett hundratal av sina skulpturer. Han var en framträdande gestalt i finländskt konstliv och verkade för skulpturens sak bland annat genom att grunda sällskapet Terracotta. Den sällskaplige Vallgren utsågs även till stormästare i Jesu Syraksorden, en sällskapsklubb för nordiska konstnärer som verkade i Paris, ett engagemang som varade 1892–1940. 

Marja Supinen 

Carl Wilhelm (Ville) Vallgren, född 15.12.1855 i Borgå, död 13.10.1940 i Helsingfors. Föräldrar, professorn, medicine doktorn Georg Wallgren och Emelie Karolina Ottelin. Gift med (1) xylografen Antoinette Råström 1882, (2) operasångerskan Madeleine Imbert-Rohan 1911, (3) skulptrisen Viivi Paarmio född Lindbohm 1917. 

VERK. ”Gosse och kräfta”, Konstmuseet Ateneum (1884); Porträttbyst av Albert Edelfelt, Konstmuseet Ateneum, Borgå museum (1886); ”Eko”, Konstmuseet Ateneum (1887); ”Marjatta”, Åbo konstmuseum (1888); ”Aino” , Åbo konstmuseum (1889); ”Kristus”, Musée de Béziers, Frankrike, Konstmuseet Ateneum, Musée d’Orsay, Paris, Borgå museum, Åbo konstmuseum (1889); Askurna, Musée de Nancy, Finlands nationalmuseum, Konstmuseet Ateneum. Nationalmuseum Stockholm (1892); ”Våren”, Konstmuseet Ateneum, Nationalgalerie Berlin (1895); ”Méditation”, Senaten, Paris (1896); ”Stolthet”, Åbo konstmuseum (1897); ”Aino Ackté”, Nationaloperan, Helsingfors (1902). Publika skulpturer: relieferna på Konstmuseet Ateneums fasad, Helsingfors (1886); Tyrgils Knutson, Viborg (1888, avtäcktes av politiska skäl 1908); Uno Cygnaeus, Jyväskylä (1893, rest 1900); Aurora Karamzins gravmonument, Helsingfors (1904); ”Havis Amanda”, Helsingfors (1908); Pieter Pauws gravmonument, Edam, Holland (1909); Sankt Olof, Nyslott (1909); Albert Edelfelt, Helsingfors (1927); ”Topelius och barnen”, Skolskvären, Helsingfors (1932). Centrala samlingar: Åbo konstmuseum; Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Borgå museum. 

PRODUKTION. Ville Vallgrens ABC-bok med bilder (1916); Mat och dryck med roliga gubbar (1917; nyutgåva 1987); Guldranden (1920); Ville-gubbens matkatekes (1921; nyutgåva 1994); Minnen från mitt liv hemma och ute (1931). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Havis Amanda. Mon amour 100 år. Red. T. Mononen & K. Nenonen (2008); H. Kalha. Tapaus Havis Amanda. Siveellisyys ja sukupuoli vuoden 1908 suihkulähdekiistassa (2008); R. Konttinen, Sammon takojat. Nuoren Suomen taiteilijat ja suomalaisuuden kuvat (2001); P. Louko, Ville ja Viivi. Konstnärsliv i Alberga à la Vallgren (1995): M. Supinen, Ville Vallgren. Ars. Suomen taide 5/1990; Ville Vallgren 1855−1940. Red. L. Ahtola-Moorhouse & S. Green (2003); V[iivi] Vallgren, Sydämeni kirja. Elämän muistelmia (1949); Vart hjärta har sin saga. Nordiska konstnärspar (2007). 

BILDKÄLLA. Vallgren, Ville. Foto: Ateljé Owesén. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4922-1416928957528

Upp