KIHLMAN, Alfred


(1825–1904)


Teolog, lärare, affärsman


Alfred Kihlmans livsgärning omfattade inte enbart tjänsten som överlärare och rektor för Svenska normallyceum i Helsingfors. Han utövade också ett mångsidigt ekonomiskt inflytande i ledningen för Tammerfors linne- och jernmanufaktur Ab, sedermera Tampella, och som förvaltningsrådets ordförande i affärsbanken Kansallis-Osake-Pankki. Kihlmans teologiska betydelse låg främst i att han som första finländare gjorde sig förtrogen med Tübingenprofessorn Johann Tobias Becks bibliska teologi och förmedlade dennes synsätt till sina vänner i Finland.

 

Kihlman härstammade från en svensk släkt som flyttat från Dalarna till Vasa. Fadern, Anders Kihlman, var kaplan i Vasa och blev sedermera kyrkoherde i Kronoby. Redan som skolgosse kom Alfred i kontakt med väckelserörelsen och lärde sig en del finska. År 1845 avlade han teologisk examen och prästvigdes med dispens året därpå. Efter detta verkade han bland annat som informator i väckelseledaren N. G. Malmbergs familj i Lappo samt som sin fars adjunkt i Kronoby. Han gifte sig 1846 med bruksägardottern Angelica Fabritius, som dock avled fem år senare.


 

På grund av försvagad hälsa och depression förorsakad av sin unga hustrus och två barns död begav Kihlman sig 1851 på en rekreations- och studieresa, som till sist ledde till Sydtyskland och Tübingen. Där blev han bekant med professor Johann Tobias Beck och dennes bibelteologi och tillägnade sig entusiastiskt hans tänkesätt. De unga väckelseprästerna, för vilka Kihlman brevledes rekommenderade Becks teologi, tog först avstånd från den som oluthersk. Likväl ledde de meningsskiljaktigheter som samtidigt brutit ut bland väckelseprästerna till att flera som förkastat N. G. Malmbergs synsätt antog den beckska riktningen under 1850-talet.


 

Sedermera uppträdde Kihlman själv som Becks förkämpe i sitt hemland. Han försvarade en ökad användning av Bibeln i skriftskolundervisningen, i stället för katekesen. Med sin vän C. G. von Essen gav han ut en beckskt inspirerad granskning av J. L. Runebergs förslag till psalmbok. Kihlmans beckska uppfattningar kom tydligast fram i hans tankar om barndopet. Utgående från Beck antog han en rätt kritisk ståndpunkt gentemot kyrkans lära om dopet och barndopets sakramentskaraktär, något som väckte livlig diskussion.


 

Efter sin studieresa var Kihlman en tid privatsekreterare åt ärkebiskopen Bergenheim, men blev snart lärare i tyska vid Vasa gymnasium, som då efter Vasa stads brand var förlagt till Jakobstad. Han undervisade också i religion, och för att vinna lärarbehörighet i ämnet disputerade han 1866 med en avhandling om barndop. Kort efter detta kallades Kihlman till tjänsten som överlärare i religion vid Svenska normallyceum i Helsingfors. Denna tjänst blev hans centrala livsuppgift intill 1897. Redan 1868 valdes han till skolans prorektor och 1871 till rektor, en befattning som han tog avsked ifrån 1895. När han lämnade tjänsten som överlärare i religion förlänades han professors titel och värdighet. Som finsksinnad verkade Kihlman aktivt för finskspråkiga parallell­klasser i normalskolan.


 

Som representant för Borgå stifts skollärare verkade Kihlman också i lantdagen 1872–1897. Han var en av de mest betydande representanterna för prästeståndet särskilt i ekonomi- och skolfrågor. Som finsksinnad deltog han aktivt i kampen för finskspråkiga skolor och kultursträvanden. Å andra sidan var Kihlman konservativ bland annat i sin inställning till kvinnornas plats i samhället, och när det gällde judarnas rättigheter i Finland.


 

Vid högre ålder tog Kihlman avstånd från sin ungdoms beckska tankar och intresserade sig för Albrecht Ritschls teologi, som blivit aktuell. Ritschls lära förhöll sig starkt kritisk till mystik och asketism och innehöll etiska och historiska element, något som förefaller att ha motsvarat Kihlmans praktisk-moraliska uppfattningar.


 

Ett annat viktigt verksamhetsfält för Kihlman blev näringslivet, där han kom att inta en inflytelserik position på nationell nivå. In i näringslivet kom han efter att ha köpt några aktier i Wasa bomullsfabrik på uppmaning av sin vän A. A. Levón, som grundat fabriken. Kihlman blev också invald i fabrikens styrelse.


 

När Tammerfors linnespinneri och väveri samt dess granne Tammerfors mekaniska werkstad råkade i svårigheter och slogs samman till Tammerfors linne- och jernmanufaktur Ab 1861, köpte Kihlman två aktier. Företaget blev dock inte av med sina problem, och sommaren 1866 deltog Kihlman i en bolagsstämma som tvingade linnefabrikens grundare Adolf Törngren att lämna aktiebolagets ledning. Samma år gjorde Törngren konkurs. Bolaget fick också en helt ny styrelse, som valde Kihlman till ny ordförande. Han hade vid denna tid nyss flyttat till Helsingfors. Vid sidan av sitt skolarbete ledde Kihlman från Helsingfors företaget, sedermera döpt till Tampella, ända fram till 1903, d.v.s. under sammanlagt 37 år.


 

Den nye styrelseordföranden var i praktiken även verkställande direktör och Kihlman var tvungen att arbeta hårt för att få bolagets skulder betalda och ekonomin i skick. Lättare blev det inte då bolaget måste sälja Sandvikens skeppsdocka i Helsingfors, som grundats av Törngren, med förlust. Kihlman blev också tvungen att betala personliga borgensskulder i samband med G. A. Wasastjernas, Tammerfors mekaniska werkstads grundares, konkurs. Men när bolagets ekonomi hade stabiliserats började Kihlman utvidga verksamheten. På hans initiativ anlades redan 1871 ett träsliperi vid fabriken. År 1887 köptes Ingerois träsliperi och 1900 började den mekaniska verkstaden tillverka lok för statsjärnvägarna.


 

Kihlman hade köpt aktier även i den nygrundade Föreningsbanken, något som senare blev till nytta vid avhjälpandet av de ekonomiska problemen. Han var suppleant och medlem i bankens utskott 1867–1879. När den finsksinnade banken Kansallis-Osake-Pankki grundades blev Kihlman, med sin mångsidiga erfarenhet av affärslivet, invald i förvaltnings­rådet. Åren 1893–1902 var han ordförande i förvaltningsrådet.


 

Kihlman var samtidigt religions­lärare och affärsman. I ett tal sade han sig dock vara säker på att allt timligt arbete, intellektuellt eller kroppsligt, är heligt genom att det helgats av Guds vilja. En ärlig strävan i affärslivet till hela samhällets nytta kunde inte vara emot Guds vilja; det var heligt vardagsliv.


 

Av Kihlmans barn förfinskade Alfred Oswald sitt släktnamn till Kairamo. Alfred Oswald deltog i det politiska livet, särskilt i syfte att utveckla lantbruket. Den yngre sonen Mauritz Lorenzo verkade bland annat en kort period som prokurator.


 

Eino Murtorinne och Viljo Rasila


 

Alfred Kihlman, född 13.5.1825 i Vasa, död 19.7.­1904 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden Anders Gustaf Kihlman och Sofia Sinius. Gift med (1) Angelica Fabritius 1846, (2) Hilda Augusta Vil­hel­mina Forssell 1858.


 

PRODUKTION. Förslag till svensk psalmbok för de evang. lutherska församlingarna i Finland, granskadt af C. G. von Essen och Alfr. Kihlman (1862); Dogmen om barndopet (1866); Kristi uppfostran (1867); Svenska Normallyceum i Helsingfors 1864−1889 (1890).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Alho, Suomen teollisuuden suurmiehiä (1961); E. Aspelin-Haap­kylä, Alfred Kihlman I−II (1915, 1918); R. E. Heinonen, Aineenopettajankoulutus kulttuuripolitiikan risti­vedossa (1988); B. Kihlman, Alfred Kihlman och Högbergsgatan 19 (1975); M. Ruuth, Ur Alfred Kihlmans brevväxling (1937); G. Sentzke, Die Theologie Johann Tobias Becks und ihr Einfluss in Finnland II (1957).


 

BILDKÄLLA. Kihlman, Alfred. Foto: Ateljé C. A. Hårdh. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4948-1416928957554

 

Upp