SCHAUMAN, Wilhelm 

(1857–1911) 

Företagare, ingenjör, industriidkare 

Under årtiondena före sekelskiftet 1900 etablerades flera av Finlands största skogsindustriföretag. Bland grundarna kan utom entreprenörer som Antti Ahlström, Wilhelm Rosenlew, G. A. Serlachius och Rudolf Walden nämnas Wilhelm Schauman. Denne var emellertid mer än de andra en mångfrestare: vid sidan av träförädling sysslade han med cikoriaframställning, rundvirkesexport, sockertillverkning och tobaksindustri. I motsats till de förutnämnda hade han en gedigen teknisk utbildning.

Efter fyra år vid en maskinverkstad i S:t Petersburg återvände Schauman 1882 till sin hemstad Jakobstad, där hans far apotekaren Victor Schauman (1822–1872) hörde till stadens honoratiores. Förutom apoteket ägnade sig fadern åt andra verksamheter, av vilka den viktigaste var delägarskapet i Strengbergs tobaksfabrik. Victor och hans hustru Elise Schauman hade 13 barn, av vilka 10 nådde vuxen ålder. Av sönerna kom fem att ägna sig åt merkantila värv, medan Ossian Schauman blev en framstående medicine professor. 

Wilhelm Schauman avlade 1879 ingenjörsexamen med maskinbyggnad som huvudämne vid Polytekniska skolan i Helsingfors. Efter återkomsten till Jakobstad anlade han en cikoriafabrik, som i och med den växande kaffekonsumtionen visade sig framgångsrik (Fabriken står ännu kvar och är Nordens enda museum i branschen). Cikoria är en färdigt beredd tillsats till kaffe, som ger extra smak och är åtskilligt billigare än kaffe. Kaffet köptes vid denna tid omalet och bereddes i hemmen. Cikorian gav Schauman goda inkomster, och inom några år var han den största tillverkaren i landet. Inom kort utvidgade han sina affärer till andra områden: rundvirkesexport –huvudsakligen gruvprops (tall) och pappersved (gran) –, sågverksrörelse och sockertillverkning. 

År 1896 grundade Schauman tillsammans med en kompanjon Alholmens ångsåg och köpte fyra år senare Stockholmens ångsåg av handelshuset Malm. Båda sågarna låg invid hamnen i Jakobstad. År 1900 anlade han också ett sockerbruk på Alholmen, bl.a. för att bli av med en del av sågavfallet. Sockerfabriken var ett komplement till cikoriafabriken; båda växte som följd av den expanderande kaffekonsumtionen. 

Sin viktigaste insats i hemstaden gjorde Schauman ändå genom sitt engagemang i Ph.U. Strengberg Ab:s tobaksfabrik. Sedan han 1895 blivit styrelseordförande genomgick fabriken en exempellös utbyggnad och kapacitetsökning. De gamla envånings trähusen ersattes av stenhuskomplex i flera våningar, som täckte två hela kvarter. Ångdriften ersattes av eldrift och nya maskiner anskaffades, främst till cigarrettavdelningen. Mellan 1896 och 1911 steg cigarrettillverkningen från 61 till 308 miljoner stycken per år, och samtidigt fyrdubblades vinsten. Redan vid sekelskiftet framställde Strengberg mer cigarretter än landets övriga tobaksfabriker tillsammans. 

Framgångarna i tobaksbranschen föranledde etableringar i utlandet, i Sverige, Norge, Danmark och Nordtyskland. År 1903 öppnade Strengberg i Härnösand på den svenska Norrlandskusten en filial som blev en succé. Mellan 1904 och 1911 sjudubblade filialen sin cigarrettförsäljning och tolvdubblades vinsten. Snart tillverkade Strengberg också i Sverige mer cigarretter än landets övriga fabriker tillsammans. Eliminerande av den finska konkurrensen var sannolikt ett viktigt motiv till att tobakstillverkningen i Sverige 1915 gjordes till ett statsmonopol. 

Wilhelm Schauman uppbar själv bara en ringa del av inkomsterna från tobaksaffären. Det var modern Elise Schauman, stor aktieägare i Strengberg efter maken Victors död 1872, som fick lyfta de furstliga aktieutdelningarna. 

Wilhelm Schaumans egen rörelse i Jakobstad stod på fyra ben. Sockerbruket stod 1901–1911 för närmare 50 procent av nettovinsten, rundvirkesexporten för 25–30 procent, såghanteringen för ca 20 procent och cikoriafabriken för knappt 5 procent i genomsnitt. Med tidens mått var det mycket stora affärer som Wilhelm Schauman bedrev, och vid sin död 1911 var han sannolikt den rikaste mannen i södra Österbotten. 

För eftervärlden är Wilhelm Schauman mest känd för vad han åstadkom under det sista året av sitt liv. År 1910 planerade han att i Jakobstad starta lådbrädstillverkning. När han passerade Baltikum stadd på en kurortsresa kom Schauman att iaktta den blomstrande plywoodindustrin där, och beslöt skrinlägga planerna på lådbräder. Det nya alternativet var fanertillverkning, alltså tekniken att limma tunna skivor i kors över varandra. Råvaran vårtbjörk fanns dessutom i rikt mått i Finland. Fanerfabriken etablerades i Jyväskylä, och stora rättigheter till avverkning av grov björk förvärvades bl.a. i kronoskogarna runt Päijänne. När Schauman i november 1911 plötsligt avled på en affärsresa till Berlin stod fabriken nästan färdig. Produktionen kom i gång följande år och blev en stor framgång. 

Wilhelm Schauman – nämnd som den ”den centrala punkten i Jakobstads ekonomiska liv” – lämnade ett rikt arv till sina sex barn. På samma sätt som de ovan omtalade stora skogsindustriföretagen blev firman Schauman ett familjebolag och förblev ett sådant tills samtliga aktier 1986 såldes till bolaget Kymmene. Den livskraftigaste delen av Schaumankoncernen var länge fanersektorn, som i början skickligt utvecklades av Bruno Krook, medan alla andra anläggningar i Jakobstad utom den lilla cikoriafabriken lades ned före 1930-talet. 

Per Schybergson 

Berndt Wilhelm Schauman, född 8.10.1857 i Jakobstad, död 14.11.1911 i Berlin. Föräldrar apotekaren Victor Leonard Schauman och Elisabet (Elise) Wilhelmina Ekelund. Gift 1845 med Elin Vilhelmina Roos. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Ahlström, Bergsrådet Wilhelm Schauman. En levnadsteckning (1957); O. Nikula, Strengbergs 1762−1962 (1962); P. Schybergson, Med rötter i skogen. Schauman 1883−1983 (1983). 

BILDKÄLLA. Schauman, Wilhelm. 1883. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4954-1416928957560

Upp