SERLACHIUS, Gustaf Adolf 

(1830–1903) 

Brukspatron, industriidkare 

Gustaf Adolf Serlachius, apotekaren som blev storföretagare, var bland de första som industrialiserade de inre delarna av Finland. Genom personlig skuldsättning och risktagning byggde han upp Mänttä till ett industricentrum som innefattade ett träsliperi och en kartong- och pappersfabrik. Efter stora svårigheter med att få varorna ut på marknaden från ödemarken verkade Serlachius aktivt för att påskynda järnvägsbyggandet i Mellersta Finland. Han hade också stort inflytande över landets vintersjöfart.

Fredrik Procopé, borgmästare i Tammerfors och bekant till familjen Serlachius, skrev i ett brev till G. A. Serlachius son Axel: ”Allt tyder på att gubben lider av svårt storhetsvansinne”. Brevet skrevs 1895, men G. A. Serlachius närmaste hade knappast höjt på ögonbrynen ens om de fått höra detta några årtionden tidigare. Serlachius storhetsvansinne kom dock att spela en mycket viktig roll i den finländska skogsindustrins historia och särskilt i industrialiseringen av landets inre delar. 

År 1868 inledde G. A. Serlachius den industriella uppbyggnaden i Mänttä i Birkaland, varefter han ständigt, ända fram till sin död, planerade och byggde nytt. Verksamheten fick riksomfattande betydelse även genom hans insatser i utvecklandet av kommunikationerna. 

Gustaf Adolf Serlachius föddes i Ilomants 1830 som son till kronolänsmannen Gustaf Serlachius. Fadern dog när Gustaf Adolf var 13 år. Modern som blivit änka flyttade till Kuopio med sina sex barn. Där gick Gustaf Adolf i skola i några år men blev sedan tvungen att försörja mor och syskon. 

Gustaf Adolfs första arbetsplats var ett apotek i S:t Michel. Därifrån flyttade han till Helsingfors för att fortsätta som apotekselev. Efter farmaceutexamen blev han praktikant på ett apotek i Björneborg. År 1853 avlade han provisorsexamen i Åbo och flyttade till Tammerfors, där han köpte Tennbergs apotek på avbetalning. Apotekarbanan var dock mer en nödvändighet än ett medvetet yrkesval. Det är betecknande att han vid sidan av apoteksrörelsen bedrev export- och importhandel i mindre skala och också gav sig på ölbryggeri. Någon större ekonomisk betydelse hade dessa affärer dock inte. 

Apoteket i Tammerfors kunde ha gett Serlachius ett alldeles tillräckligt uppehälle, men otålighet och nya planer var utmärkande för honom; han ville inte vänta. Under Tammerforstiden blev bekantskapen med bergmästaren Gustaf Fredrik Idestam avgörande. Idestam hade 1885 vid Tammerkoski fors färdigställt sitt träsliperi, det första i sitt slag i Finland som förblivit verksamt. Serlachius blev Idestams förtrogne och skötte tidvis sliperiet och kom därmed att bekanta sig med sliptekniken och slipmassans användningsmöjligheter. Idestam blev en förebild för Serlachius, som hade tröttnat på apoteksrörelsen som något smått och enformigt. 

Serlachius sålde sitt apotek 1868 och flyttade till Keuru där han köpte Mänttäkoski fors västra strand med vattenrättigheter. I september började uppförandet av ett träsliperi, som stod färdigt i mars 1869. Då var Serlachius en skuldsatt man, ty nettot från försäljningen av apoteket hade med nöd och näppe räckt till för sliperiets stenfot. Mänttä sliperis första tider präglades av idel svårigheter. Att fabriken anlagts så gott som mitt i ödemarken var ett av de största problemen. Serlachius skaffade kyrkbåtar som under öppet vatten tog balarna så långt söderut som det bara var möjligt, och sedan fortsatte man med häst och kärra. Vintertid tydde man sig till slädtransport. Först i Tavastehus började järnvägen. Avsättning för slipmassa fann man i Ryssland och Västeuropa. 

Efter svåra tider i början av 1870-talet gynnades dock sliperiverksamheten stort av tidningarnas ökade upplagor och av att tryckerierna vågade övergå till att använda ett billigare, slipmassehaltigt papper. Lättnaden i finansieringsläget och de goda förväntningarna ledde till att Serlachius 1873 köpte ett område vid stranden av Filpula fors i syftet att anlägga ett sliperi till. Fabriken i Mänttä utvecklades så att slipmassan vidareförädlades till kartong. Särskilt betydelsefullt blev att järnvägen till Österbotten drogs via Keuru socken i början av 1880-talet. Serlachius spelade en central, kanske nästan avgörande, roll i fastställandet av banans sträckning. 

Skogsindustrins konjunkturer försämrades i mitten av 1870-talet, och detta påverkade även det avlägsna Mänttä. I slutet av 1878 såg det rentav ut som om de ekonomiska svårigheterna skulle tvinga Serlachius från hans fabrik. Men än en gång lyckades han utverka kreditorernas fördragsamhet, med resultatet att han alldeles i slutet av 1870-talet kunde ta sig ur sin svåra belägenhet och även minska skulderna. 

Trogen sina vanor började Serlachius utvidga sin fabrik genast efter att det akuta ekonomiska hotet avvärjts. Mänttäfabriken byggdes om 1881 så att man också kunde framställa enkelt omslagspapper. En stor nyhet i verksamheten var också att det planerade sliperiet i Filpula kunde uppföras 1882. Efter dessa investeringar hade Serlachius skulder stigit från 500 000 till 800 000 mark. Det var mycket, och de närmaste åren hade han fullt upp med att sköta sina affärer. 

Sliperiet och pappersfabriken i Mänttä brann 1890. Serlachius lät sig dock inte nedslås av motgången utan byggde nytt i stället. Trots försäkringarna drev det dyra nybygget Serlachius in i en akut likviditetskris. Han gick med på att företaget försattes i kreditorernas förvaltning. Arrangemanget varade dock inte längre än ett par år, och 1894 fick Serlachius åter rätt att teckna firmanamnet. Efter detta och fram till sin död var Serlachius ekonomiska ställning någorlunda stabil. Därmed var den åldrande brukspatronens bekymmer dock inte ur världen. Affärerna påverkades av meningsskiljaktigheter inom familjen, som hade svårt att förstå de storslagna planerna, vilka utgjorde ett återkommande hot mot uppehället. 

Brukspatron Serlachius var också en betydande samhällelig opinionsbildare. Hans insatser för järnvägsförbindelsen till Österbotten har redan nämnts. Han argumenterade också livligt för en bana som skulle förena Österbotten och Savolax. En annan fråga om kommunikationer där Serlachius utövade starkt inflytande var Finlands vintersjöfart. Det var till stor del hans förtjänst att ett danskt bolag inledde regelbunden trafik mellan Hangö och Köpenhamn. Serlachius agerande bidrog också starkt till att senaten 1889 förvärvade den första statliga isbrytaren. Möjligheten till regelbunden trafik mellan Finland och Västeuropa, oberoende av årstid, var av central betydelse för det finländska näringslivets strävan att lösgöra sig från det alltför starka beroendet av den ryska marknaden. 

På den grund som G. A. Serlachius lade uppstod senare G. A. Serlachius Aktiebolag, som sedermera blev en del av Metsä-Serla Oy. I denna form bevarade ett av Finlands största skogsbolag G. A. Serlachius namn. 

Jorma Ahvenainen 

Gustaf Adolf Serlachius, född 5.11.1830 i Ilomants, död 13.6.1901 i Mänttä. Föräldrar länsmannen Gustaf Serlachius och Hedvig Sofia Åberg-Brännlund. Gift 1859 med Alice Eufrosyne Maexmontan. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. H. Norrmén, Mänttä bruk 1868−1928 (1928). 

BILDKÄLLA. Serlachius, Gustaf Adolf. Foto: Ateljé Numa Blanc Fils. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4956-1416928957562

Upp