LYBECK, Mikael 

(1864–1925) 

Författare 

Mikael Lybecks författarskap har i den finlandssvenska litteraturhistorien betraktats som en förbindelselänk mellan arvet från åttiotalismen och det litterära 1900-talet. Lybecks mångsidiga produktion omfattar lyrik, romaner och dramatik och kännetecknas av en stram språkstil, psykologiska människoporträtt och ett intellektuellt allvar.

Mikael Lybeck föddes i Nykarleby den 18 mars 1864 som den yngsta av fyra syskon, sex andra syskon hade dött i späd ålder. Fadern Janne Lybeck var rådman och Mikael Lybeck växte upp i ett förmöget, kulturintresserat hem. Modern Augusta Lindqvist dog då han var nio år. 

År 1875 sändes Mikael Lybeck tillsammans med sin bror Paul Werner till Helsingfors där de skrevs in vid Helsingfors lyceum. Lybeck blev student 1882 och inledde samma höst litteraturstudier vid Helsingfors universitet, där han blev filosofie kandidat 1887. Året 1888–1889 vistades Lybeck i Tyskland. Största delen av tiden tillbringade han i München, där han ägnade sig åt litteraturvetenskapliga studier. Under året i Tyskland upptäckte han det handikapp som skulle åtfölja honom hela livet, en långsamt tilltagande dövhet. 

Efter studieåret i Tyskland återvände Lybeck till Nykarleby och debuterade 1890, tjugosex år gammal, med Dikter. Samlingen fick ett rätt bra mottagande och han gav under 1890-talet ut en diktsamling till och fyra mindre prosaarbeten, bl.a. Unge Hemming som kom ut 1891 och handlar om en ung arkitekt vars naiva drömmar om den upphöjda kärleken och skönheten går om intet då han möter verkligheten. Den högt spända, idealistiska synen på kärleken samt rädslan för och motviljan mot sinnligheten hos Lybecks huvudpersoner finns redan i de tidiga verken, och återkommer också i hans senare verk, t.ex. i Den starkare och i Breven till Cecilia. 

Lybeck flyttade 1893 till Helsingfors och verkade några år som amanuens vid Helsingfors universitetsbibliotek. År 1897 träffade han sin blivande hustru Louise Sanmark och de gifte sig följande år. Vintern 1906–1907 lät paret uppföra villan Vallmogård i Grankulla, enligt arkitekten Lars Soncks ritningar. Vallmogård blev Lybecks hem och arbetsplats i 18 år, fram till hans död i oktober 1925. Fullmäktige i Grankulla köpte 1956 Vallmogård som blev köpingshus och efter 1982 musikinstitut och kulturcentrum. 

Den starkare (titeln ändrades senare till Den starkaste) från 1900 räknas som Lybecks konstnärliga genombrott. Den Ibsen och Kiellandinspirerade romanen kritiserar skarpt det religiösa hyckleriet, men är också en psykologisk roman där förträngda barndomsminnen spelar en dramatisk och suggestiv roll. Den starkare handlar om den överspände och erotiskt suspekte väckelsepredikanten Kurt Hedelius. Hans motpol är fritänkaren och skeptikern Robert Viding, som efter att ha förlorat både sin mor och fästmö till predikanten, slutligen lyckas jaga honom på porten. Lybeck återkommer senare till den religiösa överspändheten i romanen Hennerson (1916), som är en psykologisk studie av en gårdskarl som dränker sig under ett anfall av religiös extas. Lybecks tredje diktsamling (1903) blev hans genombrott på lyrikens område. Det är framför allt de symboliska tidsdikterna ”Klockbojen” och ”Trötta träd” som har blivit uppmärksammade som uttryck för sekelskiftespessimismen och den samtida politiska stämningen. 

Romanen Tomas Indal (1911) anses av många vara Lybecks mest centrala verk. Romanen handlar om en medelålders läkare som återvänder till sin hemort, en trist och instängd småstad. Bakom sin ironiska och världsvana jargong döljer Tomas Indal starka självförebråelser, sitt supande och sin frustration över de svikna idealen. ”Jag förkroppsligar nästan en hel generation”, menar Indal, och det ligger nära till hands att tolka Tomas Indal som en representant för den resignerade åttiotalismen. Men romanen är inte endast en tidskritik och en studie i mänskligt förfall, utan också en psykologisk och symbolisk berättelse som undersöker de undermedvetna och icke-rationella krafterna i människan. 

Lybecks dramatiska produktion består av sex skådespel. De har alla uppförts, men anses fungera bäst som läsdramer. Lybecks första pjäs Ödlan (1908) är en dramatisk passionshistoria i grevlig miljö och ett prov på nittiotalsromantiken och symbolismen. Dynastin Peterberg. En stilla komedi (1913) blev Lybecks av samtiden mest uppskattade skådespel. Pjäsen har sin bakgrund i de s.k. ofärdsåren under seklets första decennium och handlar om släkten Peterberg, vars familjeföretag hotas av den skurkaktige släktingen monsieur André som är kammartjänare vid hovet och får representera den ryska ämbetsmakten. Dynastin Peterberg gjorde Lybeck känd som dramatiker också i Sverige; skådespelet uppfördes nästan samtidigt på Svenska teatern i Helsingfors och på Intima teatern i Stockholm. Den skumme monsieur André återkommer i en annan pjäs från 1917, Den röde André. Bakgrunden till detta skådespel är den ryska revolutionen 1917. Monsieur André framträder denna gång som revolutionshjälte och mot honom står Rasputingestalten Akim undergöraren. Den röde André och det skickliga psykologiska dramat Bror och syster (1915) uppfördes båda i Stockholm på Intima teatern respektive Dramatiska teatern, men denna gång utan större framgång. Schopenhauer (1922), som handlar om filosofens ungdom, har väckt mindre intresse hos eftervärlden. Lybecks sista pjäs, Domprosten Bomander (1923) som handlar om en präst och fritänkare, uppfördes först två år efter författarens död. 

”Svartblå, fradgande munnar skräna / giftiga gaser täppa dem till / Ensam av tusen / jag fattar det icke, men ensam av tusen andas jag än, jag andas.” Första världskriget, den ryska revolutionen och det finska inbördeskriget bildar bakgrunden till diktsviten Dödsfången från 1918, som handlar om en sårad krigares tankar och febersyner på dödsbädden. Lybeck visar här en stark inlevelse i krigets fasa och förtvivlan, och verket ger också uttryck åt den existentiella ångest och förlorade framtidstro som krigen förde med sig. 

Romanen Breven till Cecilia från 1920 hör till Lybecks mest berömda verk. Huvudpersonen och brevskrivaren Sven Ingelet är känd för sina föredrag om livet och konsten, som han finner förenade i renässanskonsten. I det verkliga livet framstår konsten och livet dock som en omöjlig kombination för den veke drömmaren och esteten Ingelet, som tar livet av sig efter sin alltför häftiga förälskelse i den svekfulla Cecilia. Sin humoristiska sida visar Lybeck i Samtal med Lackau under hans levnads sista halvår. Boken är en parodi på Eckermanns samtal med Goethe. Gamle baron Lackau är enfaldig och stockkonservativ, men god, och tecknad med en viss ömhet. Samtal med Lackau blev Lybecks sista bok och utkom bara några veckor efter hans död. 

Hedvig Rask 

Karl Mikael Lybeck, född 18.3.1864 i Nykarleby, död 11.10.1925 i Grankulla. Föräldrar rådmannen Johan Adolf Lybeck och Isabella Augusta Lindqvist. Gift 1898 med Louise Sanmark. 

PRODUKTION. Dikter (1890); Unge Hemming. Karaktärsstudie (1891); Ett mosaikarbete (1892); ”Allas vår Margit”, Småstadsskildring (1893); Dikter. Andra samlingen (1895); Dagar och nätter (1896); Den starkare (1900); Dikter. Tredje samlingen (1903); Ödlan. Ett skådespel (1908); Lyrik. En och trettio dikter i urval 1890−1910 (1910); Tomas Indal. En början och ett slut (1911); Dynastin Peterberg. En stilla komedi (1913); Bror och syster. Drama (1915); Hennerson. Historien om en gårdskarl (1916); Den röde André. Ett upplyftande skådespel (1917); Dödsfången. En diktcykel (1918); Breven till Cecilia (1920); Samlade arbeten I−XII (1921−1923); Schopenhauer. Scener ur hans ungdom (1922); Domprosten Bomander. Samtal (1923); Samtal med Lackau under hans levnads sista halvår. Efterlämnade anteckningar av Klas Uggelberg (1925). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Holmström, Traditionalister och modernister. Linjer i litteraturkritik på tio- och tjugotalet. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); Från dagdrivare till feminister. Studier i finlandssvensk 1900-tals litteratur (1986); E. Kihlman, Mikael Lybeck. Liv och diktning (1932); M. Mazzarella, Det trånga rummet. En finlandssvensk romantradition (1989); T. Warburton, Åttio år finlandssvensk litteratur (1984); S. Willner, Mellan hammaren och städet (1974). 

BILDKÄLLA. Lybeck, Mikael. Foto: Ateljé Daniel Nyblin, 1895. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4988-1416928957594

Upp