FURUHJELM, Annie


(1859–1937)


Riksdagsledamot, kvinnosakskvinna


Annie Furuhjelm verkade aktivt för kvinnosaken kring sekelskiftet 1900. Hon skrev artiklar i tidskrifter och deltog energiskt i föreningsarbete såväl i Finland som utomlands. År 1914 valdes Annie Furuhjelm in i lantdagen för Svenska folkpartiet och satt i lantdagen respektive riksdagen även 1917–1923 och 1927–1929.

 

Annie Furuhjelm var enligt egen utsago en elfte timmens arbetare i kvinnosakens vingård, inte boklärd utan fostrad av livet. ”Brokig är min bakgrund”, skrev hon 1935 i verket Människor och öden, som hon tillägnat minnet av sina föräldrar. Förvisso, författarens bakgrund bjuder på ett formligt ymnighetshorn av berättelser.


 

Annie Furuhjelms far var född i Finland, modern i Sverige och hennes skotska mormor i Indien. Mormodern dog i England och morfadern sannolikt i Kanada. Det bör även nämnas att släkten Furuhjelms äldsta med säkerhet kända stamfar i Finland var Johan Nauclér som hade flyttat till Viborg från Sverige.


 

Annie Furuhjelms far, Hampus Furuhjelm, hade 29 år gammal som fattig marinofficer tagit värvning i Rysk-amerikanska­ kompaniet i Alaska. Julen 1858 besökte han Finland som 44-årig amiral och överste och nyutnämnd guvernör för det då ännu ryska Alaska. Till utnämningen hörde emellertid villkoret att guvernören skulle vara gift. Julaftonen 1858 träffade Hampus Furuhjelm den engelsk-finländska Anna von Schoultz. De förlovade sig den 10 januari och gifte sig den 2 februari 1859. Redan bröllopsdagens kväll inledde de nygifta sin färd via Petersburg mot residensorten Sitka, då officiellt Novoarchangelsk. I slutet av juni tillträdde den nya guvernören i Alaska sin tjänst, och guvernörsparet fick innan utgången av året en dotter som döptes efter modern Anna, ett namn som senare ändrades till Annie efter mormodern. Sin fars hemland fick Annie och hennes bröder första gången se 1864.


 

För Annie Furuhjelm var namnet Sitka kärt. Med stolthet angav hon Sitka som sin födelseort och satte sig in i områdets historia. Med respekt betraktade hon öns ursprungliga invånare. En av dem – en dotter till en indianhövding– hade varit hennes amma. Tiden i Sitka lade även grunden till hennes språkkunskaper: tyska, engelska, svenska och ryska inbegreps redan i hennes tio första ord.


 

De följande fem åren var Hampus Furuhjelm guvernör för östra Sibiriens kustprovinser och bodde med sin familj i Nikolajevsk, som låg vid Amur i östligaste Sibirien. För att ordna barnens skolgång reste modern Anna Furuhjelm med barn och tjänstefolk via Finland till Tyskland, där hon själv vuxit upp och även gått i skola. Hampus Furuhjelm stannade kvar i Nikolajevsk. Resan från Amurlandet till Petersburg tog tre månader och karakteriserades av den tioåriga världsresenären som en lysande odyssé.


 

I december 1871 dog farfadern Otto Furuhjelm. I mars 1872 återvände Hampus­ Furuhjelm till hemlandet och inlöste med medel han tjänat som guvernör stamgodset Hongola i Tavastland med en tillhörande markareal på ca 9 000 hektar. Även släkten förundrade sig över de välsignelsebringande Sitka och Sibirien. Den 12-åriga Annies Sitka- och Sibirienpräglade och delvis tyska barndom hade nått sitt slut.


 

Hongola var Annie Furuhjelms hem fram till moderns död 22 år senare. I egenskap av ung kvinna som hörde till samhällets övre skikt upplevde hon sin vardag som en ångestfylld lantlig idyll och längtade efter såväl aktivitet som mål och mening i livet. Varken flickskolor eller det sociala arbetet bland de underlydande på Hongola erbjöd henne något av detta.


 

Ett nytt slags livsinnehåll fann Annie Furuhjelm som 45-åring, då hon på Internationella kvinnoförbundets (IWC) möte i Berlin fick en ”vision”. Hon ville arbeta inom kvinnorörelsen, även om hon inte kände sig som en nydanare, än mindre som en revoltör. Under mötet i Berlin grundades Internationella alliansen för kvinnlig rösträtt (IWSA, senare mest känd som Alliansen). Finlands kvinnoföre­nings, kvinnosaksförbundet Unionens och Förbundet för arbetarkvinnors hi­storia konstaterar samstämmigt att det var Annie Furuhjelm som efter sin återkomst från Berlin satte igång den egentliga kamp­en för kvinnors rösträtt i Finland och att Unionen blev ett ledande organ när frågan om finländska kvinnors rösträtt befann sig i ett avgörande skede.


 

Annie Furuhjelm var 1901–1908 huvudredaktör för Unionens språkrör Nutid och hon var Unionens vice ordförande 1904–1908 och ordförande 1908–1913. Under hennes tid som vice ordförande anslöt sig Unionen – efter att rösträttskampen vunnits – till IWSA, och Annie Furuhjelm valdes till andra vice ordförande för IWSA 1909 i London. Hon var språkkunnig – till de redan i Sitka förvärvade språken hade senare lagts franska och även finska – och i sina ställningstaganden betonade hon helhetens betydelse. Därtill hade hon sinne för humor. Ett viktigt faktum var även att hon var ekonomiskt oberoende.


 

Det redan på 1890-talet inledda samarbetet nordiska kvinnor emellan antog inte förrän under första världskriget etablerade former. Kvinnoorganisationernas kong­resser hölls i olika nordiska huvudstäder, i allmänhet med ca tre års mellanrum, och målet var framför allt ett förenhetligande av familjerätten. Annie Furuhjelm deltog entusiastiskt som representant för Svenska kvinnoförbundet och IWSA. Det vore missvisande att se kvinno­organisationerna, vare sig de nationella nordiska eller de internationella, enbart som sammanslutningar som förde kvinnors talan. De strävade efter att eliminera all slags omyndighet som samhället och staten pålade medborgarna, och t.ex. sågs den allmänna rösträtten som ett medel att demokratisera det politiska beslutsfattandet. De finländska kvinnorna fick av internationella kvinnoorganisationer stöd och uppmuntran även för Finlands politiska rättskamp.


 

Trots all sin framgång såg Annie Furu­hjelm inte sig själv som en särdeles rätt­trogen kvinnosakskvinna. Hennes åsikter var mycket nära besläktade med hennes svenska väninna Ellen Keys odogmatiska syn på kvinnofrigörelsen, och med åren blev hon allt mer en kvinnopolitiker. Annie­ Furuhjelm var Svenska folkpartiets lantdags-, senare riksdagsledamot i Nylands läns valdistrikt 1914, 1917–1923 och 1927–1929. Som väntat stödde hon bl.a. Ålands självstyrelselag, monarkin, principen lika lön för lika arbete och åtgärder för att stävja prostitutionen. Betecknande för hennes anföranden, ca 5–10 per riksdagsperiod, var hennes strävan att motivera de egna ställningstagandena via en helhetssyn och med exempel som gick att finna i andra länder.


 

Annie Furuhjelm var övertygad om att en sund samhällelig utveckling förutsätter att kvinnor blir självständiga och att detta är möjligt först när kvinnor blir ekonomiskt oberoende. Kvinnor skulle beredas möjlighet till skolning och förvärvsarbete och det var samhällets plikt att lösa frågan om barndagvård. Men även i detta ville hon framskrida demokratiskt, eller som hon i riksdagen uttryckte det, med evolu­tionära snarare än revolutionära medel.


 

Venla Sainio


 

Anna Fredrika Furuhjelm, Annie, född 11.12.1859 i Sitka i Alaska, död 17.7.1937 i Hyvinge. Föräldrar guvernören över ryska Alaska, amiralen Johan­ Hampus Furuhjelm och Anna Elisabeth von Schoultz.


 

PRODUKTION. Människor och öden (1932); Den stigande oron (1935); Gryningen. Efterlämnade minnen ur kvinnorörelsens historia (1939). Huvudredaktör för tidskriften Nutid (1901−1908), i ledningen för tidskriften Astra (1920−1927).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. von Alfthan, Sju årtionden med Unioni naisasialiitto Suomessa r.y./Unionen, kvinnosaksförbund i Finland r.f. (1965); I. Ehrström, Svenska kvinnoförbundet 75 år (1982); A. I. Innala, Suomen naisen alkutaival lainsäätäjänä 1907−1917 (1967).


 

BILDKÄLLA. Furuhjelm, Annie. Foto: Ateljé Ernst Owesén, 1929. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4993-1416928957599

 

Upp