Skriv utNYCOPENSIS, Nicolaus Laurentii
(ca 1610–1664)
Biskop, professor
Nicolaus Laurentii Nycopensis var en lärd svensk, som blev den första professorn i logik och metafysik vid Åbo akademi. I sin undervisning strävade han efter att förena de olika riktningarna inom logiken. Han fortsatte sin akademiska bana som teologie professor och utnämndes sedan till biskop i Viborg. I detta ämbete företog han ett flertal visitationer till de olika delarna av sitt biskopsstift och krävde en effektivering av katekesundervisningen.
Av de första professorerna vid den 1640 grundade Kungliga akademien i Åbo var alla förutom två födda utom Finland. Till de som kom från den svenska riksdelen hörde Nycopensis, som var född i Södermanland, troligen i Nyköping, där han även inledde sin skolgång. Från gymnasiet i Strängnäs flyttade han till universitetet i Uppsala och fortsatte i början av 1630-talet sina studier i Dorpat, där han promoverades till magister. Nicolaus Laurentii använde efternamnet Nycopensis i sina akademiska avhandlingar åren 1632–1635, men först under sin tid som professor övergick han till att enbart bruka detta.
Nycopensis inledde sin ämbetsmannabana 1640 som professor i logik och metafysik i Åbo. Tio år senare utnämndes han till tredje professor i teologi och tillträdde ämbetet 1652. Som teologie professor var han medlem av domkapitlet i Åbo stift från 1651 och erhöll Sagu som prebendesocken 1652. Nycopensis innehade också ställningen som prost och förrättade de visitationer som hörde till tjänsten. Han var rektor för universitetet 1648–1649 och 1656–1657 och avancerade till andre professor i teologi 1654. Fyra år senare utnämndes han till biskop i Viborgs stift och skötte detta ämbete till sin död 1664. Nycopensis deltog i riksdagarna 1651, 1654, 1655 och 1660. Vårvintern 1664 var han än en gång på väg till riksdagen när han drabbades av döden.
I sin första professur var Nycopensis framför allt lärare och ägnade sig åt teoretisk filosofi. Enligt sina samtidas bedömning hade han goda talanger som lärare och han skötte sitt ämbete samvetsgrant, rentav så utmärkt att det förefaller att ha fördröjt hans avancemang och befordran till teologiska fakulteten. Under hans ledning skrevs 1643–1658 sammanlagt 28 avhandlingar vid Åbo akademi, av vilka 5 efter att Nycopensis blivit teologie professor.
Nycopensis favoritämne var logiken, och han hade många åhörare under sina föreläsningar i ämnet. Under studieåren hade han fördjupat sig i sin tids båda huvudriktningar inom logiken. Hans akademiska lärare var Laurentius Stigzelius i Uppsala och Michael Savonius i Dorpat, den förre en företrädare för den nya aristotelismen i Wittenberg, den senare för ramismen. Vid sidan av dessa motsatta läroriktningar började under Nycopensis tid som professor i Åbo en tredje riktning göra sig gällande. Denna hade uppstått i Hessen och ville förena Aristoteles läror med Ramus system. Nycopensis var visserligen anhängare av ramismen, men han förefaller även att ha tillägnat sig de hessiska logikernas läror. Detta framgår av de avhandlingar som skrivits under hans ledning efter att kansler Johan Skytte, som energiskt lett de svenska universiteten i en anda av sträng ramism, avlidit 1645. Skyttes inflytande sträckte sig inte till Åbo.
Nycopensis flyttade till teologiska fakulteten sedan han fått fullmakt som tredje professor i teologi i oktober 1650. I sin teologiska produktion avvek han från de flesta andra namnkunniga företrädarna för den lutherska ortodoxin. Han deltog inte i någon hetsig kamp mot irrläror och han brydde sig inte om att i detalj granska uppfattningar som avvek från kyrkans lärosatser. Han höll sig mera till Bibelns än till bekännelseskrifternas läroinnehåll och hänvisade sällan till andra författare inom ämnet. Han uppvisade inte något speciellt intresse för att utveckla det praktiska församlingsarbetet.
Nycopensis tvingades överge det akademiska samfundet och bli kyrklig ämbetsman, då kungen utnämnde honom till biskop i Viborgs stift den 12 maj 1658. I ämbetet efterträdde han Petrus Bjugg som avlidit drygt två år tidigare och likaså kom från den svenska sidan av riket. I och med utnämningen förbigicks fem av de av de kandidater som domkapitlet förordat, ett utslag av den harmoniseringspolitik som rikets styrelse anammat. Redan sensommaren 1658 hade Nycopensis övertagit sitt nya ämbete, och för att få en helhetsbild av sitt arbetsfält sammankallade han prästerna i stiftet till Viborg. Det första intrycket var inte uppmuntrande, och i ett brev till ärkebiskopen i Uppsala av den 12 oktober 1659 konstaterade biskop Nycopensis att det andliga tillståndet i församlingarna i hans stift var oroväckande. Han åskådliggjorde sin framställning genom att räkna upp de värsta missförhållandena: ogudaktighet, vidskepelse, förakt för Guds ord och de heliga sakramenten, otukt och hordom hade fått övertaget.
För att få till stånd en förbättring inledde den nytillträdde biskopen omedelbart sina visitationer, och kom sedan att fram till sin död synnerligen flitigt besöka de olika församlingarna i sitt vidsträckta stift. Redan mot slutet av augusti 1658 företog han sin första visitation, till Orimattila. Följande år stod hela Tavastland och den del av Karelen som tillhörde Viborgs stift i tur att bli visiterade, liksom Pernå i Nyland. Åren 1660 och 1663 visiterade biskopen församlingar i Savolax och besökte 1663 också Joutseno. Åren 1661–1662 inriktade han sina visitationsresor på Nyland. Biskop Nycopensis såg kyrkans folkuppfostrande uppgift som synnerligen viktig. Prästerskapets plikt var att inskärpa hörsamhet gentemot överheten, bekämpa vidskepelse och osedlighet samt att inpränta kristliga seder och bruk i församlingsmedlemmarna. I detta syfte krävde biskopen bland annat en målmedveten effektivering av katekesundervisningen.
Nycopensis höll i början av 1664 ett synodalmöte med sitt prästerskap i Viborg och begav sig efter mötet på sin sista visitationsresa. Han uppges ha besökt hela Kexholms län, de ortodoxa socknarna samt Jäskis och Viborg prosterier, sammanlagt över 30 församlingar. Sedan han återvänt från sin visitationsresa begav han sig till Stockholm för att delta i riksdagen. Han hade dock inte hunnit längre än tjugo mil från Viborg när han avled den 23 april 1664. Han begravdes följande höst den 18 september i Viborgs domkyrka. Nicolaus Laurentiis ättlingar bär namnet Nykopp eller Nycop.
Nicolaus Laurentii Nycopensis utförde huvuddelen av sin livsgärning vid universitetet. Som den förste professorn i logik vid Åbo akademi gjorde han ett banbrytande arbete och i hans efterföljd strävade hans elever, och senare även andra lärare i filosofi vid Åbo akademi, att hålla sig till den gyllene medelvägen genom att förena Aristoteles och Ramus uppfattningar. Nycopensis hann verka som professor i teologi bara i sex år, men han bidrog på ett betydande sätt även till att utveckla universitetsstudierna i teologi, och representanterna för den lutherska ortodoxin använde sig senare av den vetenskapliga forskningsmetod han utvecklat. Under sina sista levnadsår verkade Nycopensis som överherde för det östliga biskopsstiftet i Finland. För den redan åldrande universitetsmannen, som kände sig främmande för kyrklig praxis och bara bristfälligt behärskade finska, var övergången till biskopsämbetet synbarligen inte enkel. Nycopensis skötte emellertid sitt nya uppdrag oeftergivligt samvetsgrant, liksom han hade skött sina administrativa uppdrag vid akademin; det var just samvetsgrannheten som hans elever hade betraktat som hans centrala karaktärsdrag. Arbetsperioden blev kort, men biskopen skötte sitt ämbete bokstavligen till sin sista levnadsdag.
Kyösti Väänänen
Nicolaus Laurentii Nycopensis, i källorna även Aritander, född ca 1610 i Södermanland, troligtvis i Nyköping, död 23.4.1664 under resa från Viborg till Stockholm. Föräldrar Lars. Gift senast 1639 med Katarina Ihering.
PRODUKTION. Disputatio logica de natura. Axiomatum, quam consentiente amplissimae facultate philosophicae in illustri Christinà Academiâ, quae Aboe Fennorum est, sub praesidio … dn. m. Nicolai Nycopensis, log: & pos: profess: … (1652). Se även T. Laine & R. Nyqvist, Suomen kansallisbibliografia 1488−1700 (Finlands nationalbibliografi 1488−1700). Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 642 (1996).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Heininen, Lehtori-kapitulista professorikapituliksi. Turun tuomiokapi-tuli 1276−1976 (1976); S. Heininen, Täydennyksiä isoavihaa edeltäneen ajan piispan- ja rovastintarkastusluetteloihin. Finska Kyrkohistoriska Samfundets Årskrift 64–67 (1977); M. Klinge et al. Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); P. Lempiäinen, Piispan- ja rovastintarkastukset Suomessa ennen isoa vihaa (1967); J. Lounela, Logiikan opetus Turun akatemian alkuajoilla. Aate ja maailmankuva. Suomen filosofista perintöä keskiajalta vuosisadallemme (1979); Th. Rein, Filosofins studium vid Åbo universitet (1908); J.W. Ruuth, Wiborgs stads historia II (1906); J.W. Ruuth & A. Halila, Viipurin kaupungin historia II (1974); H. Råbergh, Teologins historia vid Åbo universitet I (1893); M.A. Sainio, Dissertationen und Orationen der Universität Dorpat 1632−1656. Stockholm (1978); S.J. Salminen, Enevaldus Svenonius I (1978); V. Saloheimo, Savon historia II:2. Savon suurvallan valjaissa 1617−1721 (1990); A. Simolin, Wiborgs stifts historia (1909); A.A. Stiernman, Aboa literata. Holmiæ (1719) (faksimile 1990); A. Tering, Album academicum der Universität Dorpat (Tartu) 1632−1710. Tallinn (1984); J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I–II (1962–1969).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4082-1416928956688