WUOLIJOKI, Hella


(1886–1954)


Författare, generaldirektör för Rundradion, riksdagsledamot


Hella Wuolijoki är känd som dramatiker, men under sitt färgstarka och okonventionella liv hann hon också verka som affärskvinna, som värdinna för en politisk salong, riksdagsledamot och fredsförhandlare.

 

Hella Wuolijoki, ursprungligen Ella Murrik, föddes och gick i skola i Estland men anammade Finland som sitt nya hemland. Wuolijokis okonventionella liv skymmer lätt det konsekventa i hennes mångfasetterade verksamhet. Wuolijokis rötter fanns i Viljandi och i det nationalistiskt sinnade Dorpat, där hon gick i det ryskspråkiga Pusjkins gymnasium för flickor. Under skolelevernas kamp för undervisning i modersmålet blev hon bekant med redaktören vid tidningen Postimees Jaan Tõnisson, en viktig politiker under Estlands självständighetsår; han arresterades under den sovjetiska ockupationen 1940 och dog i fångenskap. Tõnissons inflytande på Hella Wuolijokis tidiga utveckling är betydande. De hade ett mycket nära förhållande och vänskapen bestod trots skillnader i världsåskådning, skilsmässor och det geografiska avståndet. Tõnisson var ännu på 1930-talet en regelbunden gäst på Wuolijokis gård Marlebäck.


 

Ella Murrik kom 1904 till Helsingfors universitet, där flickor kunde studera och studenterna erhöll undervisning på sitt eget modersmål, i motsats till estländarna i Dorpat. Aino och Oskar Kallas rekommendation öppnade dörrarna till de gammalfinska kulturhemmen, där man aktivt diskuterade kultur och kvinnosaksfrågan. I den tavastländska studentnationen kom Ella Murrik i kontakt med radikala idéer och drogs med i studenternas socialistiska föreningsverksamhet. Händelserna under storstrejken 1905 och kontakterna till de ryska revolutionärerna ledde till en slutlig skilsmässa från den gamla idévärlden. Förhållandet till den ryske underrättelseofficeren Meier Abramovitj Trilisser (med täcknamnen Anatol och Michail Moskvin), som påverkade hennes inställning till Sovjetunionen ännu på 1930-talet, torde för sin del ha fjärmat henne från den nationalitetstanke Tõnisson representerade. Äktenskapet med den socialdemokratiske riksdagsmannen Sulo Wuolijoki gjorde slutligen Ella Murrik till finländskan Hella Wuolijoki 1908.


 

Wuolijoki blev som första estniska kvinna filosofie kandidat 1908. Hon planerade en doktorsavhandling om folkdiktning, skrev flitigt tidningsartiklar och inledde sin bana som författare på estniska. Den endräkt inom det finländska samhället som storstrejken skapat hade redan börjat spricka. Som medarbetare i den socialdemokratiska tidningen Työmies fick Wuoli­joki inte längre sina artiklar införda i den borgerliga pressen, men hennes relation till Työmies chefredaktör Edvard Valpas var inte heller god. Politiken upptog makens tid och Hella blev tvungen att sköta om hemmet samt dottern Vappu (född 1911). Hon kände också ansvar för sina yngre systrars utbildning. Forskningsarbete och litterära intressen fick ge vika för arbetet för att trygga familjens utkomst, och Hella Wuolijoki blev affärskvinna i över ett årtion­de.


 

Första världskrigets utbrott försvårade utrikeshandeln eftersom gränserna stängts, men för Wuolijokis fördomsfria organisationstalang öppnades ett utomordentligt verksamhetsfält. Offentlig och privat egendom flyttades på papperet och delvis också i praktiken från ett land till ett annat, tack vare Wuolijokis förmedling. Kapi­talägarna, till och med så långt borta som i Förenta staterna, var nöjda med resultaten och Hella Wuolijoki antecknade att hon i förmedlingsarvoden tjänat en betydande förmögenhet. Av de nya bekantskaperna visade sig den viktigaste vara kapten Harold Granville Grenfell, marinattaché i S:t Petersburg och medlem av det brittiska Labourpartiets vänsterflygel, vars goda förbindelser till de centrala makthavarna i sitt land öppnade kontakter för Wuolijoki till politiken i Storbritannien. Vänskapen var mångfasetterad, och som utgångspunkt kan man se det gemensamma intresset för Sovjetryssland. Makarna Wuolijokis äktenskap slutade vid samma tid, 1923, i skilsmässa.


 

Hella Wuolijoki hade en förmåga att odla personliga relationer. Även om hennes officiella politiska uppdrag var få och kortvariga hade hon ett stort politiskt inflytande som ytterst bottnade i goda språkkunskaper, internationella kontakter och en förmåga att ta sig förbi den vedertagna, officiella beslutsgången. Åren efter inbördeskriget gav ett första prov på hennes politiska inflytande. Själv hade hon hållit sig utanför kriget och dess efterspel, men Sulo Wuolijoki fängslades. Hella Wuolijoki förmedlade brev och matvaror till fånglägret och var helt på det klara med den rådande situationen, som man officiellt inte upplyste allmänheten om. Hennes salong på Jungfrustigen 2 A i Helsingfors förmedlade information till ententemakternas representanter och underlättade den förlorande sidans öde i Finland. Verksamheten var inte knuten till partier utan till personliga relationer. Den information som förmedlades av Wuolijoki och de finländska vänsterintellektuella och politiker som besökte hennes salong, bl.a. Väinö Tanner, har kunnat spåras i bakgrunden till diskussioner som fördes i underhuset i det brittiska parlamentet. Salongens betydelse minskade dock mot slutet av 1920-talet då man fann andra kanaler för möten mellan öst och väst. Hella Wuolijokis umgänge flyttades till gården Marlebäck i Itis. Gården hade Wuolijoki köpt 1920.


 

Wuolijokis affärsverksamhet sträckte sig från sågbolag i östra Finland till engelska affärsföretag med tonvikt på trävaruhandel. Den stora depressionen drev de tidvis mycket omfattande företagen i konkurs. Marlebäck räddades dock genom att Wuoli­joki återupptog sitt dramatiska författarskap med stor framgång. Hon sålde dock Marlebäck 1940 och köpte i stället Jokela gård närmare Helsingfors.


 

Hella Wuolijoki är känd som en av bakgrundsfigurerna i fredsunderhandlingarna under vinterkriget. I ett brev till utrikes­minis­ter Väinö Tanner julen 1939 hänvisade hon till sin vänskap med Sovjetunionens sändebud i Stockholm Aleksandra Kollontaj och erbjöd sig att privat diskutera med henne. Regeringens inre krets godkände förslaget i vetskap om att Wuolijoki var bekant för de allierade och att hon inte var komprometterad i Sovjetunionens ögon. Wuolijoki reste till Stockholm för att träffa Kollontaj, men diskuterade vid sidan om också med det sovjetiska inrikesministeriets agenter Boris Jartsev och Andrej Grauer. Kontakterna var en viktig länk i den händelsekedja som ledde till vinterkrigets slut.


 

Under mellankrigsperioden verkade Wuolijoki också aktivt för att knyta kulturkontakter mellan Sovjetunionen och Finland och för samarbete mellan regeringen och kommunisterna. När dessa försök strandade förblev hon lojal mot regeringen. Hon stod dock hela tiden i kontakt med den sovjetiska beskickningen – sedan kriget brutit ut – via Stockholm. Kontakten med desanten Kerttu Nuorteva under fortsättningskriget ledde till åtal för landsförräderi, och i slutet av 1943 dömdes Wuolijoki till tukthus på livstid. Bedömt i efterhand uppfyller gärningen kraven för landsförräderi inom ramen för krigstida lagar, trots att Wuolijokis bevekelsegrunder kan tolkas som förmildrande: hon själv trodde att hon verkade för freden, och även centrala politiker erkände under rättegången att Wuolijoki lojalt drivit Finlands intressen. Fängelseåren 1943–1944 tvingade Wuolijoki att stanna upp. Under denna tid föddes hennes memoarer från seklets början. De färgstarka berättelserna är starkt präglade av tiden och omständigheterna.


 

Wuolijokis krigstida strävanden medförde att hennes inflytande ökade efter kriget. Bland annat träffade ordföranden för övervakningskommissionen Andrej Zjdanov henne redan ett par dagar efter sin ankomst till Finland. Wuolijoki har ansetts tillhöra grundarna av Samfundet Finland-Sovjetunionen och Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) och till Paasikivis regerings bakgrundskrafter; som född utomlands kunde hon inte själv utses till minister. Wuolijoki satt i riksdagen 1946–1948 som representant för DFFF.


 

Den färgstarkaste perioden i Wuoli­jokis liv var hennes tid som generaldirektör för Rundradion 1945–1949. Valet var ett av de personskiften som efter kriget betraktades som politiskt nödvändiga, och det skedde på statsrådets anmodan om än formellt genom beslut av Rundradion. Wuoli­joki ville aktivt påverka inriktningen av radions verksamhet. Hon gjorde sin röst hörd även bokstavligen: lyssnarna lärde sig snart känna igen den. Wuolijokis ideologi tog sig uttryck i en förstärkning av samhällsdebatten och i ett gynnande av det folkdemokratiska tänkandet, men också i folkbildningsambitioner som ledde till en satsning på högkultur. Radions programutbud förnyades. Den nya serien ­”Pienoisparlamentti” (Minia­tyrparlamentet) förmedlade de politiska opinionsbildarnas åsikter: till en början gynnades Wuolijokis eget tänkande, men senare representerade deltagarna hela parti­fältet. Radioorkestern förde ut sin verksamhet också utanför radion. Radioteatern, som leddes av Olavi Paavolainen, hade den största teaterpubliken i landet.


 

Wuolijoki både tillsattes och avsattes av politiska orsaker. Inflytandet från dem som utestängts från radioverksamheten var betydelsefullt i den process som började i riksdagen och ledde till ”lex Jahvetti” hösten 1948. Valet av Rundradions förvaltningsråd överfördes till riksdagen. De politiska konjunkturerna hade förändrats, och det nya förvaltningsrådet avskedade Hella Wuolijoki. En del av de förändringar hon fått till stånd blev ändå bestående i Rundradions verksamhet.


 

Hella Wuolijoki själv betonade sina sovjet­relationer, som under hennes sista år var goda. Hon var en aktiv men ensam aktör. Hon hörde inte till det kommunistiska partiet och hon stod inte i kontakt med den underjordiska rörelsen under mellankrigstiden. Den första generationens socialister, som hon representerade, var internationellt inriktade och högt kultiverade personer. Deltagandet i den efterkrigstida praktiska politiken blev helt klart en besvikelse för henne. Konflikten mellan de estniska släktingarnas öde och hennes egen verksamhet under krigsåren förblev ett personligt problem för Wuolijoki.


 

Som ung studentska höll Wuolijoki kontakt med Estland genom att skriva berättelser, dikter och Helsingforsbrev för tidningarna i sitt hemland. Wuolijokis första skådespel Talulapsed publicerades 1912 och uppfördes följande vår på teatern Estonia i Reval. Föreställningen förbjöds dock omedelbart efter uruppförandet av politiska skäl såsom alltför nationalistisk. Den finskspråkiga versionen Talon lapset (Husets barn) råkade ut för samma öde på Kansan näyttämö två år senare. Romanen Udutagused (1914, Bortom dimmorna) har betraktats som Wuolijokis estniska huvudverk, som handlar om en upplyst estnisk bondeklass. Följande år utkom diktverket Sõja laul (Sången om kriget), som utgick från Jakob Hurts samling av folkdikter. Verket rönte föga uppmärksamhet vid publiceringen men har, lösryckt från sitt sammanhang, blivit känt som ett brottstycke i Bertolt BrechtsDen kaukasiska kritcirkeln och som ett bevis på Wuolijokis internationella betydelse.


 

Det estniska skriftspråket förändrades på 1920-talet och fjärmade sig från Wuoli­jokis språk. Skådespelet Koidula om den estniska författaren Lydia Koidula blev trots det en framgång. I det följande dramat, Ministeri ja kommunisti (Ministern och kommunisten), var inte enbart språket ett problem utan de lokala förhållandena skildrades ur en mycket finsk synvinkel. Skådespelet togs av politiska skäl inte upp på scenerna i Estland, men gavs som gästspel på arbetarteatern Koiton näyttämö (Koittos scen). Wuolijokis sista skådespel med estniskt motiv, Palava maa (Brinnande jord), skildrade händelserna 1905 och var skrivet på finska. Från 1930-talet var teman och skeenden i hennes dramer förlagda till Finland.


 

Wuolijoki väckte debatt, och det är inte alltid klart om orsaken till uppståndelsen var författaren själv eller hennes skådespel. Justitieministeriet förbjöd 1933 pjäsen Laki ja järjestys (Lag och ordning) efter den första föreställningen på Koittos scen i Helsingfors. Pjäsen handlar om inbördeskriget och visar förståelse för bägge parter. Sedan författaren frivilligt strukit vissa repliker kunde föreställningarna återupptas. Pressdebatten om skådespelet befäste uppfattningarna om Wuolijokis vänstersympatier. Bilden av en författare som på 1930-talet hölls tillbaka av det högersinnade samhällets kontroll är dock överdriven och färgad av 1970-talets perspektiv. De programansvariga utanför Kansanteatteri i Helsingfors fäste bara ringa uppmärksamhet vid författarens politiska inställning.


 

Wuolijoki hemlighöll klokt nog sin identitet när hon bjöd ut sitt nästa skådespel, Niskavuoren naiset (Kvinnorna på Niskavuori), för den förste som intresserade sig för det var Eino Salmelainen, chef för den finska folkteatern Kansanteatteri. Kansanteatteri hade gått ihop med teatern Kansan näyttämö som verkade på Gamla studenthuset och därför kontrollerades programutbudet av den högersinnade studentkåren. En pseudonym var därför av nöden på grund av Wuolijokis rykte. Skådespelet uppfördes 1936 med författarnamnet Juhani Tervapää, liksom alla senare arbeten under 1930-talet. Hella Wuolijoki var i slutet av 1930-talet den mest framgångsrika dramatikern i Finland, men såväl i statens dramatiska expertnämnd som i studentkåren förhöll man sig negativt till henne.


 

I Salmelainens regi steg en fjärde aktör i triangeldramat Niskavuoren naiset fram som den mest gripande gestalten: gammel­moran och rusthållet. Trots rädslan för att författarens rätta identitet skulle avslöjas blev premiären en stor framgång. Publiken på Kansanteatteri hade till stor del sina rötter på landsbygden, som föreställningen skildrade nyanserat och förståelsefullt för åskådare med eventuella anpassningssvårigheter i den nya omgivningen. Salmelainens val att lyfta fram gammelmoran påverkade de följande delarna, för Wuolijoki lade märke till möjligheterna att förmedla sina tankar via den frispråkiga husmodern, som omhuldades både av publik och kritik. I Niskavuoren leipä (Niskavuoris bröd) från 1938 var tanken om jordens betydelse så dominerande att publiken tyckte sig ana ett samband med de nationalsocialistiska idéerna om Blut und Boden. Härefter tog Wuolijoki itu med att skildra husmoderns ungdomsår och skapade de kanske allra starkaste Niskavuori­dramerna, Niskavuoren nuori emäntä (1940, Unga värdinnan på Niskavuori) och Niskavuoren Heta (1950, Heta från Niskavuori). Kvinnobilderna fördjupades och nyanserades. Det sista skådespelet i serien, det efterkrigstida Entäs nyt, Niskavuori, (”Hur skall det gå med Niskavuori?”) följde den politiska tidsandan och beskrev en krigstida vapenvägrare. Hella Wuolijoki visade sig vara tråkigare när hon gick medströms.


 

På 1930-talet skrev Wuolijoki två tjäna­rinneberättelser, Juurakon Hulda och Justiina. Bondflickans väg från husa till magister och till kandidatur i riksdagsval i likhet med Hulda var trovärdig eller åtminstone tänkbar i det finländska samhället på 1930-talet. Det fanns gott om förebilder, från Miina Sillanpää och framåt. Juurakon Hulda lider av strukturella svagheter som dock framstår som obetydliga vid sidan av de snabba replikerna och den livfulla tidsskildringen. Justiina fick en renässans på 1970-talet, vilket torde kunna förklaras med intresset för idealiserade arbetar­gestalter. Wuolijoki utökade sitt revir också till stadsskildringar. Det romantiska dramat om en bergsrådinna, Vihreä kulta (Det gröna guldet), hade större framgång som film än på scenen. Den fyndiga och fräna komedin Vastamyrkky (Motgift) rönte till en början mycken uppskattning. Efter åtalet för landsförräderi kunde Wuolijoki knappast räkna med medelklassens uppskattning.


 

Många av Wuolijokis dramer uppfördes redan på 1930-talet utanför Finlands gränser, särskilt i Estland. ”Ministern och kommunisten” spelades på Blancheteatern i Stockholm och ”Kvinnorna på Niskavuori” likaså i Stockholm men också i Norge, Danmark, Tyskland och England. Författarens vänstersympatier försvårade framgången i Tyskland, i synnerhet efter åtalet för landsförräderi. I Sovjetunionen uppfördes skådespelet särskilt efter kriget. Juurakon Hulda bearbetades till manuskriptet för den amerikanska filmen En flicka kom till huset. Mest känd utanför Finland är Wuoli­joki dock för sitt samarbete med Bertolt Brecht och för bakgrunden till skådespelet Herr Puntila och hans dräng Matti.


 

Bertolt Brecht vistades som flykting i Finland tillsammans med sin familj i ett drygt år från april 1940 i väntan på visum till Förenta staterna. Under sommarmånaderna underhöll Wuolijoki dem på Marle­bäck genom att på tyska läsa upp sitt refuserade folklustspel Sahanpuruprinsessa (Sågspånsprinsessan). Brecht och Wuolijoki beslöt att sända det till en pristävling för finska författare, bearbetade texten och undertecknade till slut ett avtal som fastställde upphovsrätten och bruket av författarnas namn även i kommande versioner. Det stycke som insändes till tävlingen, Iso-Heikkilän isäntä ja hänen renkinsä Kalle, var en av Wuolijoki bearbetad finsk översättning av Sahanpuruprinsessa i Brechts version. Brechts Herr Puntila och hans dräng Matti är en senare version, som veterligen bara sällan kontraktsenligt uppförts i bägges namn. Brechtforskarna har nedvärderat Wuolijokis andel, eftersom de inte kunnat bekanta sig med hennes övriga produktion på finska. I Brechts Puntila överskuggar klassegenskaperna klart huvudpersonens ursprungliga godsinthet, och chauffören har förvandlats till en äkta representant för proletariatet; dottern blir en biroll. Puntila-versionen baserar sig dock på Wuolijokis ursprungliga text samt på andra hågkomster från sommaren på Marle­bäck, nämligen Wuolijokis berättelser samt den finska sommarnattens lyriska och starka känsla, natur och sensualitet. Naturskildringarna avviker också klart från Brechts övriga produktion.


 

Efter kriget krävde Wuolijokis politiska verksamhet både tid och energi och påverkade också publikens förväntningar och mottagandet av verken. Det lyckligaste uttrycket för tidsandan var en serie radiohörspel Työmiehen perhe (En arbetarfamilj), som också uppförts på scenen. Serien skrevs som en motvikt till den populära serien Suomisen perhe (Familjen Suominen).


 

Wuolijokis skådespel har varit känsliga för politiska svängningar och andra konjunkturer men hon anpassade sig även själv till den rådande tidsandan. På 1930-talet härskade folkteatern, landsbygdsandan och bildningsidén. I efterkrigstidens kulturklimat fanns det bruk för Wuolijokis vänster­ideologi, och varken gynnare eller motståndare ville lyfta fram splittrande drag. På senare år har man på nytt börjat se folkteaterns vidare syftning bakom 1970-talets förhärskande romantiska syn på arbetaren. Man kan säga att Wuolijoki legitimerat det populära dramat genom att med sin publikframgång tvinga teatrarna i Finland att godta folkskildringar av nytt slag.


 

Pirkko Koski


 

Ella Maria Murrik, från 1908 Hella Wuolijoki, författarpseudonym Juhani Tervapää, född 22.7.1886 i Helme, Estland, död 2.2.1954 i Helsingfors. Föräldrar läraren och advokaten Ernst Murrik och Kadri (Katarina) Kokamägi. Gift 1908 med filosofie magistern Sulo Ilmiö Wuolijoki.


 

PRODUKTION. Prosa: Udutagused (1914); Enkä ollut vanki. Tuokiokuvia vankilasta (1944; Fånge var jag aldrig, 1945); Koulutyttönä Tartossa vuosina 1901−1904. Juhani Tervapään yksinpuheluja aikojen draamassa I (1945; En skolflicka i Dorpat. Åren 1901−1904. Min monolog i tidens drama I, 1946); Ylioppilasvuodet Helsingissä 1904−1908. Juhani Tervapään yksinpuheluja aikojen draamassa II (1945); Kummituksia ja kajavia. Muistelmia Eino Leinosta ja Gustaf Mattsonista (1947); Minusta tuli liikenainen eli ”valkoinen varis”. Juhani Tervapään yksinpuheluja aikojen draamassa III (1908−1918); Työmiehen perhe. Työmies Rantasen perheen kronikka vuosilta 1895−1945 (1970). Diktverk: Sõja laul (1915; Sången om kriget 2007). Teaterpjäser och hörspel: Talulapsed (1912; Talonlapset, 1914); Ministeri ja kommunisti (1931, ”Ministern och kommunisten”); Koidula (1932); Laki ja järjestys (1933); Kulkurivalssi (1935); Niskavuoren naiset (1936; ”Kvinnorna på Niskavuori”, 1978); Palava maa (1936); Vastamyrkky (1936); Justiina (1937); Juurakon Hulda (1937); Naiset ja naamarit (1937, en av tre pjäser övers. ”Primavera – eller apotekerskans lyckodröm”, 1948); Vihreä kulta (1938); Vastamyrkky (1939; Motgift, 1946); Niskavuoren leipä (1938; Niskavuoris bröd, 1978); Niskavuoren nuori emäntä (1940, ”Unga värdinnan på Niskavuori”, 1941); Parlamentin tytär (1941); Häijynpuoleisia pikkunäytelmiä (1945); Kuningas hovinarrina (1945); Tuntematon tuomari (1945); Iso-Heikkilän isäntä ja hänen renkinsä Kalle (tills. med Bertolt Brecht 1946; Husbonden på Iso-Heikkilä och hans dräng, 1961); Hetamuorin pitkä reissu (1948); Oppinut kissa kultaisessa ketjussa (1949); Työmiehen perhe (1949−1950); Ei se ollut rakkautta (1950); Omalla ajalla (1950); Salaperäinen sulhanen (1950; Den hemliga fästmannen, 1952); Niskavuoren Heta (1950; ”Heta från Niskavuori”, 1977); Kallen kalossit eli korvapuusti (1951); Kuunsilta (1951); Entäs nyt, Niskavuori (1953; ”Hur skall det gå med Niskavuori?”, 1978); Sahanpuruprinsessa (1965).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hella Wuolijokis samling, Riksarkivet. J. Ammondt, Niskavuoren talosta Juurakon torppaan. Hella Wuolijoen maaseutunäytelmien aatetaustasta (1980); Hella Wuolijoki kulttuurivaikuttajana. Vuosisata Hella Wuolijoen syntymästä, Red. J. Ammondt (1988); P. Koski, Teatterinjohtaja ja aika. Eino Salmelaisen toiminta Helsingin Kansanteatterissa 1934−1939 (1992); P. Koski, Kaikessa mukana. Hella Wuolijoki ja hänen näytelmänsä (2000); P. Koski & K. Salosaari, Suomalaisen näytelmän- ja teatterintutkimuksen bibliografia vuoteen 1974 (1976); O. Kruus, Hella Wuoli­joki. Tallinn (1999); P. Lounela, Hella Wuoli­joki. Legenda jo eläessään (1979); L. Rantamäki, Teatteri- ja tanssitaiteen bibliografia. Suomessa 1975−1991 julkaistu kirjallisuus (1993): E. Tuomioja, Ett stänk av rött. Stockholm (2008); V. Tuomi­oja, Sulo, Hella ja Vappuli. Muistelmat vuosilta 1911−1945 (1997).


 

BILDKÄLLA. Wuolijoki, Hella. Foto: Ateljé H. Iffland. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5018-1416928957624

 

Upp