VALA, Katri


(1901–1944)


Poet, folkskollärare


Katri Vala var en uppburen och omtvistad poet. På 1920-talet fördes diskussionerna på ett litterärt plan då Valas obundna dikter fick både beundrare och motståndare. Också hennes färgrika stil och glansfulla poetiska bilder delade läsare och kritiker i två läger. På 1930-talet blev frågeställningarna kring Katri Valas lyrik politiska då hon närmade sig vänstern, och det framkommer också i hennes dikter.


 

”Är det här en människas livsgärning? Får allt det som Katri Vala tänkte, kände och upplevde plats i en enda bok?” Det frågade sig Erkki Vala när han efter sin systers död höll hennes Kootut runot (Samlade dikter) i handen. Verket består av Katri Valas fem originalsamlingar. Litteraturhistorikerna i Finland har varit ense om att denna enda bok omfattar en exceptionellt begåvad diktares livsgärning. Under sin samtid fick Katri Vala däremot inte njuta av någon stor framgång – inte en enda av samlingarna fick en andra upplaga. Däremot har Koo­tut runot uppnått en fjärde upplaga, och i den ingår också andra dikter av henne.


 

På diktverkets omslag avbildas en lyra och en kvinnoprofil med lagerkrans bland eldflammor. Efter diktarens död sammanställde vännerna en minnesskrift som fick namnet Katri Vala – tulipatsas (Katri Vala – eldstoden). Eldflammorna lämpar sig väl för att beskriva diktarens korta och intensiva liv, men de symboliserar också hennes kvaliteter både som konstnär och kämpe.


 

Katri Vala var en både uppburen och omstridd diktare. När de två första samlingarna hade kommit ut på 1920-talet fördes tvisterna på ett rent litterärt plan. Skolflickan som började med att skriva verser på Kalevalamått utvecklades till en skicklig diktare som skrev obunden poesi och hennes dikter fick både beundrare och motståndare. Också hennes färgrika stil med sina praktfulla poetiska bilder delade läsare och kritiker i två läger. På 1930-talet blev polemiken om Katri Valas lyrik politisk då hon närmade sig vänstern, vilket också satte sitt avtryck i hennes dikter.


 

Katri Vala hörde på 1920-talet till gruppen Tulenkantajat (Fackelbärarna). Det var en tämligen heterogen grupp av unga lyriker som samlades kring ett album som sedermera blev en kortvarig tidskrift med samma namn. Författarna hade vid decennieskiftet till 1930-talet och litet tidigare medarbetat i kulturtidskriften Nuori Voima, knutit personliga kontakter och umgåtts livligt med varandra.


 

Trots att Katri Valas ungdomsdiktning var präglad av färgprakt och livsextas var hennes eget liv fullt av motgångar och fattigdom. De tidiga barndomsåren var rätt harmoniska, men faderns död då flickan var tio år störtade familjen i oavlåtligt trångmål. Farfadern August Wadenström kom från Sverige, men Katri Valas far Robert Wadenström var finsk medborgare. Efter att ha utbildat sig till forstmästare blev han anställd i Muonio. I äktenskapet med bonddottern Alexandra Mäki föddes Karin Alice. Katri Vala föreställde sig senare hur ”norrskenens gröna och svavelgula facklor” gjorde hennes födelse festligare på den nordliga födelseorten. Familjen flyttade via Borgå till Ilomants, där Robert Wadenström insjuknade och dog, bara 37 år gammal. Det innebar en ekonomisk kris för den välbeställde tjänstemannens familj. Kanske det var en av orsakerna till att Katri Vala, som redan som skolflicka hade bistått Nuori Voima, trots diktardrömmarna ansåg det nödvändigt att skaffa sig ett tryggt arbete. Efter studentexamen avlade hon folkskollärarexamen och verkade sedan som lärare på flera olika orter, bland annat i sin barndoms Ilomants.


 

Redan innan debutdiktsamlingen 1924 insåg Katri Vala att hon inte kunde skriva sina dikter i den vedertagna bundna formen. Hon var inte självgod men som diktare var hon självmedveten, och ansåg sig ha rätt att förakta det som enligt henne var konstruerat och inte skapat. En dikts tillkomst var för Katri Vala någonting unikt, men hon lade ner mycken omsorg och mycket intellektuellt arbete på att komponera en diktsamling. Formen på hennes dikter förorsakade både blind beundran och ogint fördömande. På 1920-talet var den fria dikten ingalunda någonting nytt men väckte ändå blandade känslor. Katri Vala blev inte nedslagen av motståndet utan höll fast vid sina formideal ända till sista diktsamlingen. Enligt henne var det inte enbart fråga om att överge slutrimmen, även om hon just därför ofta blev föremål för – och deltog i – dispyter i pressen. Rytmen var en viktig del av dikten därför att den gav dikten resning. Katri Vala vädjade inte till auktoriteter eller diktens teoretiker utan följde instinktivt upplevelsens och den skapande kraftens makt. Hon ansåg ”att man inte kan skriva god obunden dikt, den måste uppenbara sig”. Kanske det var därför hon mycket sällan gick med på att skriva dikter på beställning.


 

På 1920-talet blev Katri Valas beundrare även förtjusta över färgerna och de exotiska landskapen i hennes dikter. Hon hade tidigare varit mycket finländsk i sitt val av poetiska bilder men påverkades troligen av Olavi Paavolainens entusiasm och fattade tycke för det exotiska. Orienten och tropikerna var högsta mode bland de unga diktarna. De inspirerades av Tutankhamons grav i Egypten och den orientaliska romantiken i Anna de Noailles och Pierre Lotis romaner. Det mest bestående i Katri Valas ungdomsdikter är ändå livsglädjen, som hon ofta projicerade på naturen. Styrkan i hennes uttryck överskrider ibland gängse gränser men ”rasande extas”, ”skrikande längtan” och ”gräsets alltför gröna blod” gjorde läsarna förtjusta.


 

Katri Valas andra samling är en kärleksberättelse, och biografiska uppgifter har namngett den manliga parten som Yrjö Jylhä, vilken hörde till Tulenkantajats inre krets. Samlingen bärs upp av ett enhetligt känslotillstånd och är mera helgjuten än debuten. Jarno Pennanen har kallat den för ”den enda Höga visan i Finlands diktning”. Kärleksberättelsen försiggår i ett exotiskt landskap, och förläggaren ansåg det befogat att varna diktaren för en smakriktning som redan var förbi. Men Katri Vala var envis, till sitt eget förfång. Också vänligt sinnade kritiker menade att hon gick i cirkel.


 

I mitten av 1920-talet hade Katri Vala flyttat till sin barndoms landskap i Ilomants och trivdes bra där. Hon glömde också sin tidigare kärleksbesvikelse då en ny manlig vän uppenbarade sig. Men hon fick inte njuta länge av sin lycka. Hon insjuknade i lungtuberkulos som varken perioderna på sanatoriet eller en hoppingivande resa till Frankrike kunde bota. Hennes tredje diktsamling avspeglar dessa känslor, som gjorde livsextasens besjungare till en dödens diktare. Ungdomens förhoppningar hade svikit henne och hennes drömmar hade brustit. Också de exotiska fantasierna hade bleknat, och i stället för det heta österlandet sökte sig diktaren upp mot högre vyer. Många av dikterna vittnar om en vilja att bli fri från jordens bojor. Livet brusar inte längre, solen bränner inte längre. Stjärnorna blir de viktigaste himlakropparna och den romantiska färgprakten övergår i vitt och blått.


 

Efter att ha mist sitt förvärvsarbete i Ilomants på grund av sjukdomen flyttade Katri Vala till Helsingfors och försökte försörja sig som fri diktare och översättare. Hon ingick äktenskap med magister Armas Heikel, som redan under sin studenttid hade varit engagerad och flitigt sysselsatt i de radikala kretsarna. Erkki Vala återupplivade tidskriften Tulenkantajat, nu med tydliga vänstersympatier, och i umgänget med de engagerade fick Katri Vala nya vänner efter att gruppen Tulenkantajat splittrats på 1920-talet.


 

Den radikala vänstergruppen som närmat sig arbetarna väntade sig att Katri Vala skulle bli en aktiv deltagare, men som pacifist kunde hon inte acceptera revolutionssträvandena. I den ideologiska inledningsdikten i sin nya diktsamling meddelade hon klart och tydligt att hon som diktare inte kunde ställa sin konst i ideologins tjänst: ”Jag är ingen fanbärare / ingen örnhjärtad vägvisare / på er väg mot morgonlandet.” Däremot förde hon en kamp mot den rådande högerradikalismen, i synnerhet i sina kåserier som hon publicerade i Tulenkantajat. Ett urval av dessa kåserier publicerades även efter hennes död. Katri Valas nya inriktning kom till uttryck i hennes fjärde diktsamling genom att den tidigare individualismen övergick i ett försök att närma sig samhället och dess problem. Fattigdomen och bristen på gemensamt ansvar berör läsaren i synnerhet i de stora manifestdikterna. Drömmen om broderskap och jämlikhet mellan människor gör att Katri Vala närmar sig utopisttänkarna, som hon presenterade i Tulenkantajat. Hennes sagodikter vittnar även de om drömmen om att bygga ett bättre samhälle. Sagan stod henne nära som litterär form, och hon redigerade också ett urval finska folksagor.


 

I mitten av 1930-talet försämrades Katri Valas ekonomiska situation igen och hon sökte en tjänst som folkskollärare i Lauritsala. Men sjukdomen återkom och diktaren tvingades återvända till Helsingfors. Den äkta mannen hade nu arbete och decenniets sista år var rätt bekymmerslösa ända tills vinterkriget bröt ut. Armas Heikel råkade igen i svårigheter på grund av sina vänstersympatier, och Katri Vala for till släktingar i Muonio med sin son. Under fortsättningskriget blev hennes sjukdom värre, och vännerna såg till att hon kom till Sverige, där hon våren 1944 dog på Eksjö sanatorium.


 

Katri Valas sista diktsamling kom ut 1942. Dikterna hade huvudsakligen kommit till redan före kriget, då hon anade att stormen skulle bryta lös i Europa och såg sin pacifistiska dröm gå i kras. I samlingen finns rikligt med uttryck som beskriver den stora världsbranden: det brinner, det är översvämning. Förödelse, utrotning och förstelning råder. I dikterna uttrycks personliga känslor om tröstlöshet och ensamhet, men också av glädje och livstro, som barnet och den spirande våren i naturen för med sig. I samlingens sista dikt föds en ny himmel, ett nytt land och ett nytt Jerusalem efter striden. Här hägrar den av Katri Vala så omhuldade utopin om den förlorade guldåldern som en gång skall återuppstå på jorden. Katri Valas skapande arbete avslutades med en sublim tempelvision.


 

Kerttu Saarenheimo


 

Karin Alice Wadenström, från 1930 Heikel, författarpseudonym Katri Vala. Född 11.9.1901 i Muonio, död 28.5.1944 i Eksjö, Sverige. Föräldrar forstmästaren Robert Valdemar Wadenström och Alexandra Fredrika Mäki. Gift 1930 med filosofie magistern Armas Gösta Irving Heikel.


 

PRODUKTION. Kaukainen puutarha (1924); Sininen ovi (1926, Den blå dörren 1954); Paluu (1934); Pesäpuu palaa (1942); Vår sång. Lyriskt urval (1943); Henki ja aine eli yksinäisen naisen pölyn­imuri (1945); Kootut runot (1945, 6 uppl. 2001); Valikoima runoja (1958); Finska folksagor (tills. med H. P. Matthis, 1944); K. Vala (red.), Suomen kansan satuja (1946). Se även Finlands författare 1917−1944 (1981).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. U. Kupiainen, Suomalainen lyriikka Juhani Siljosta Kaarlo Sarkiaan (1948); Katri Vala. Tulipatsas. Red. O. Paavolainen (1946); K. Saarenheimo, Katri Vala – aikansa kapinallinen (1984); Eikä minussa ollut pelkoa. Runoilijan omakuva kirjeiden, päiväkirjojen ja kirjoitusten valossa. Red. K. Saarenheimo (1991).


 

BILDKÄLLA. Vala, Katri. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5042-1416928957648

 

Upp