JOENPELTO, Eeva 

(1921–2004) 

Författare, konstnärsprofessor 

Eeva Joenpeltos böcker har funnit läsare inte minst genom sina starka kvinnogestalter. I stället för att sätta den finska kvinnan i traditionella samhällsroller har hennes romaner tillåtit kvinnorna att inta olika nya och möjliga positioner. Bäst har Joenpelto lyckats i sin långa romansvit där landets samtidshistoria gestaltas med ett skönlitterärt grepp; den utkom vid en tidpunkt då det kändes angeläget att på nytt reflektera över nationens förflutna. 

Västnyland blev känt runt om i Finland efter att Eeva Joenpelto börjat skriva sin s.k. Lojosvit i mitten av 1970-talet. I den finska litteraturen hade landsdelen inte uppmärksammats sedan Arvid Järnefelts tid. Joenpelto gjorde det länge negligerade nyländska bygdemålet till sin verbala drivkraft. Genom att beskriva en sydfinsk ort stadd i snabb utveckling påminde hon om att de stora berättelserna i finsk litteratur kan bäras upp av annat än ödemarks- och skogsröjarmytologi. 

Miljön i romanserien påminner om den som författaren växte upp i. Eeva Joenpelto föddes och växte upp i Sammatti och gick i läroverk i Lojo. En del av släkten var välbeställd och bildningsintresserad, medan släktrötterna var djupt förankrade i hembygden. Författarens far avbröt sina studier och blev lanthandlare, enligt dottern ett något främmande yrke för en själfull person. 

Eeva Joenpelto blev student våren 1940. Sex år senare debuterade hon med romanen Seitsemän päivää (Sju dagar) under pseudonymen Eeva Helle; själv ansåg hon dock att hennes författarbana började 1950 i och med Kaakerholman kaupunki (Staden Kaakerholma). Under 1940-talet, då Joenpelto gifte sig och fick barn, hann hon också med studier och tillfälliga arbeten vid sidan av läsande och skrivande. När hon väl kommit i gång blev hon mycket produktiv, och fick snabbt gensvar. 

Kaakerholman kaupunki skildrar utvecklingen i ett fattigt västfinskt agrarsamhälle genom sitt porträtt av en torparhustru. I de påföljande miniatyrromanerna koncentrerar sig författaren helt på enskilda personer. Veljen varjo (1951, Broderns skugga) dryftar minnet av en stupad soldat, Johannes vain (1952, Bara Johannes 1954) ställer den materiella världen och den andliga mot varandra på ett mycket finskt sätt genom att låta huvudpersonen slutligen välja naturen och ensamheten. 

Romanen Neito kulkee vetten päällä (1955, Jungfrun går på vattnet 1957), som berättar om en ung flicka, följdes några år senare upp av Kipinöivät vuodet (1961, De gnistrande åren); som litterär prestation överflyglade dessa två hennes övriga sextiotalsproduktion. Ett flertal motsatser möts; den gamla och den nya tiden ställs mot varandra, bondgård mot tätort, föräldrar mot barn, och i kampen mellan könen framhävs den för Joenpelto typiska livsstyrkan hos kvinnorna. 

Efter detta började författaren söka nya motivkretsar; under 1960-talet gjorde hon tematiska öppningar åt flera olika håll. Viisaat istuvat varjossa (1964, De kloka sitter i skuggan) och Halusit tai et (1969, Vare sig du vill eller ej) var äktenskapsromaner, Vesissä toinen silmä (1971, Ena ögat tårfyllt) åter en konstnärsskildring. I romanen Ritari metsien pimennosta (1966, Riddaren ur skogarnas dunkel) tog Joenpelto ut djärvare svängar i sitt porträtt av en äldre statstjänsteman vars erfarenheter sträcker sig från storfurstendömets tid till ”farans år”, 1945–1948. Ännu i livets slutskede grubblar denna man över relationerna mellan Finland och Ryssland och de mönster av undfallenhet och motstånd som gått i arv sedan 1800-talet. Porträtt av egensinniga äldre människor kom under årens lopp att få ett antal variationer i Joenpeltos produktion. 

Första delen i romantetralogin, den s.k. Lojosviten, utkom 1974 och de uppföljande delarna med två års mellanrum. Denna serie, som gav Eeva Joenpelto både kritiker- och försäljningsframgångar, består av Vetää kaikista ovista (1974, Husfolk och fiender 1978), Kuin kekäle kädessä (1976, Sådd bland törnen 1979), Sataa suolaista vettä (1978, Som sanden i havet 1980) och Eteisiin ja kynnyksille (1980, Allt har sin tid 1982). Böckerna beskriver livfullt, utgående från människorna i ett litet fabrikssamhälle, och särskilt genom en familj, olika skikt i det finska samhället. En speciell skärpa har skildringarna av förändringarna inom näringslivet och av den ekonomiska utvecklingen på denna ort där industrialiseringen gjorde sitt intrång. Böckerna, som tar sin början i stämningarna direkt efter inbördeskriget 1918, undersöker skoningslöst och med en förståelse för bägge parter det nyligen självständiga Finlands trauman och deras utveckling från 1920-talet till början av trettiotalet. 

Med ännu större tyngd än i penetreringen av den sociala historien lyckas författaren presentera något som helt enkelt kunde kallas för levnadskonst, eller rentav livsvisdom, hos vissa av de centrala personerna i romanserien. Strävan att bringa balans mellan önskningar och tvånget att avstå ger upphov till insikt och förståelse. Denna tematik präglar romanseriens uttrycksform; de aforistiska meningarna skänker texten en ny dimension. 

Joenpeltos skaparkraft bestod under hela 1980-talet. Böckerna från denna tid är kärvare i sin ton än Lojosviten. Elämän rouva, rouva Glad (1982, Fru Glad, gift med livet 1985) är både ett porträtt av en erfaren kvinna som genomlevt tre äktenskap och en studie i människans själviskhet, Rikas ja kunniallinen (1984, Rik och rumsren 1988) skildrar initierat näringslivets kretsar. Romanen Jottei varjos haalistu (1986, Så att din skugga ej må förblekna) utspelas i författarens hemtrakter och har beröringspunkter med författarens senare alster. 

Oberoende av om Joenpeltos huvudpersoner är företagsledare, domarhustrur eller plåtslagare, är de alla, både män och kvinnor, viljemänniskor vars orädda livsattityd ger ett djup åt såväl ljus som skuggor i de livspanoraman som målas upp. Den enskilda människans frågor inför orättvisor och lag och rätt är drivkraften bakom berättandet. Även om böckerna delvis når fram till nutid är Joenpeltos personer bärare av tämligen gammaldags dygder. En förekommande strävan till psykologisk realism gör det förståeligt att författaren av kritiker ansetts representera en medelväg i den finska konstprosans utveckling. 

Vid närmare betraktande ser man att Joenpelto i sina romaner ändå utnyttjar flera moderna metoder. Framför allt den raka och drabbande skildringen av personernas själsliv står i en direkt relation till de stilistiska och strukturella ideal som på 1900-talet fördes fram inom romankonsten. Joenpelto, vars bana började mitt i den stora nydaningsperioden inom finsk litteratur, har nämnt William Faulkner som sin ”livslånga vän”. I litterära diskussioner försvarade hon alltid författarens rätt att vara sig själv. Hon var temperamentsfull och uttalade sig ofta rakt på sak – än riktade hon sig till president Urho Kekkonen, än till sina läsare i tidningarnas spalter. Hennes stämma förmedlade en stark rättvisekänsla. 

Eeva Joenpelto deltog aktivt i såväl facklig som annan författarorganisatorisk verksamhet. Hon var bl.a. styrelsemedlem i Finlands PEN-klubb 1964–1972 och dess ordförande 1964–1967, styrelsemedlem i Finlands författarförbund 1967–1983 och förbundets första vice ordförande 1975–1976. Hon verkade också aktivt i föreningen Pro Lohja (Pro Lojo) och var dess ordförande 1991–1993. 

Joenpelto var en av de mest erkända författarna i sin generation och hon fick flera statliga och andra litterära pris samt ett flertal hedersbetygelser, bl.a. Pro Finlandia-medaljen. Hon var konstnärsprofessor 1980–1985. 

Juhani Salokannel 

Eeva Elisabeth Joenpelto, fr.o.m. 1945 Hellemann, som författarnamn även Eeva Helle, Eeva Autere, född 17.6.1921 i Sammatti, död 28.1.2004 i Lojo. Föräldrar köpmannen Johan Emil Joenpelto (född Werlander) och Anni Matilda Stenström. Gift 1945−1975 med filosofie licentiaten, verkställande direktör Frode Jarl Hellemann. 

PRODUKTION. (Under pseudonymen Eeva Helle) Seitsemän päivää (1946); Kaakerholman kaupunki (1950); (under pseudonymen Eeva Autere) Tulee sittenkin päivä (1950); Veljen varjo (1951); Johannes vain (1952; Bara Johannes 1954); Kivi palaa (1953); Neito kulkee vetten päällä (1955; Jungfrun går på vattnet 1957); Missä lintuset laulaa (1957; Där fåglarna sjunger 1958); Ralli (1959; svensk övers. Ralli 1960); Syyskesä (1960; Brittsommar 1961); Kipinöivät vuodet (1961); Naisten kesken (1962); Viisaat istuvat varjossa (1964); Ritari metsien pimennosta (1966); Liian suuria asioita. Skådespel (1968); Halusit tai et (1969); Vesissä toinen silmä (1971); Vetää kaikista ovista (1974; Husfolk och fiender. Stockholm 1978); Kuin kekäle kädessä (1976; Sådd bland törnen. Stockholm 1979); Sataa suolaista vettä (1978; Som sanden i havet. Stockholm 1980); Eteisiin ja kynnyksille (1980; Allt har sin tid. Ystad 1982); Elämän rouva, rouva Glad (1982; Fru Glad, gift med livet. Stockholm 1985); Rikas ja kunniallinen (1984; Rik och rumsren. Stockholm 1988); Jottei varjos haalistu (1986); Ei ryppyä, ei tahraa (1989); Avoin, hellä ja katumaton (1991); Tuomari Müller, hieno mies (1994); Uskomattomia uhrauksia (2000). Se även Finlands författare 1945−1980 (1985). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Ahola, Rouva historian merellä. Kirjojen Suomi. Red. J. Salokannel (1996); E. Joenpelto, Kymmenen vuoden matkakertomus. Parnasso 1/1982; Eeva Joenpelto 1921–2004. Books from Finland 1/2004; K. Laitinen, Eeva Joenpelto and her Lohja Trilogy. World Literature Today 1/1980; K. Laitinen, Metsästä kaupunkiin (1984); Miten kirjani ovat syntyneet (1969); M.-L. Nevala, Eeva Joenpellon näkökulma sotienväliseen aikaan. Kanava 11/1983; J. Salokannel, Linnasta Saarikoskeen (1993); P. Tarkka, Sanat sanoista. Arvosteluja ja kirjoituksia 1957–1984 (1984); P. Tarkka, K. Laitinen & S. Willner, Författare i Finland (1983); P. Tarkka, Suomalaisia nykykirjailijoita (6 utvidgade uppl. 2000). 

BILDKÄLLA. Joenpelto, Eeva. Foto: C. G. Hagström, 1986. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5045-1416928957651

Upp