ANDERSSON, Claes 

(1937–2019) 

Författare, partiordförande, psykiater 

Claes Andersson är den författare som på finlandssvenskt håll mer än någon annan kommit att personifiera den samhällsengagerade litteratur som växte fram på 1960-talet. Rollen som upprorsmakare blev inkörsporten till ett mångsidigt och framgångsrikt författarskap, framförallt som poet. Som femtioåring tog han steget från den politiska samhällskritiken in i den aktiva politiken och blev riksdagsman, Vänsterförbundets första ordförande och kulturminister. Han har också gjort sig bemärkt som jazzmusiker.

Claes Andersson växte upp i en affärsmannafamilj i Helsingfors. Han avlade studentexamen 1955 vid Läroverket för gossar och flickor i Helsingfors, studerade medicin i hemstaden, blev licentiat 1962 och vidareutbildade sig till psykiater. Redan som ung var hans stora intressen litteratur, musik och idrott, intressen som har följt honom genom livet. Som idrottsman vann han en silvermedalj i FM i badminton 1956 och ett finländskt juniormästerskap i fotboll 1953. Efter det spelade han i HIFK:s representationslag tills han lämnade Helsingfors för en tjänst som assistentläkare på mentalkliniken i Eskilstuna. Under 1960- och 70-talen arbetade han som läkare på olika mentalsjukhus i Nyland: Ekenäs, Helsingfors, Veikkola (överläkare) och Lovisa. Efter närmare tio år som fri författare valdes han 1987 in i riksdagen för Folkdemokraterna. 

Claes Andersson debuterade som författare 1962 med Ventil, fräscha men förhållandevis traditionella dikter som noterades med välvilja. Det var dock först tre år senare som hans namn blev känt för en större allmänhet. Då grundades den radikala tidskriften FBT (1965–1968) med Andersson som huvudredaktör. Den föregicks av en litterär debatt av sällan skådat slag, den s.k. modernistdebatten. I tidskriften och debatten gick Andersson till storms mot esteticismen, naturfixeringen och inåtvändheten i den samtida finlandssvenska litteraturen, risade dess trånga och osociala människosyn såväl som dess självömkande känslor av ensamhet och vanmakt. I stället betonade han ”författarens och litteraturens möjligheter, och skyldigheter, att gripa in i samhällsdebatten”. 

Andersson engagerade sig också på annat håll, delvis i anslutning till sitt yrke. Han var 1967–1969 ordförande för den nystartade Novemberrörelsen, som kritiserade kontrollpolitiken och talade för samhällets utstötta: bostadslösa, fångar, psykpatienter och sexuella minoriteter. Åren 1970–1973 var han ordförande för Finlands psykiaterförbund och i flera perioder styrelsemedlem i Finlands svenska författareförening, ordförande 1978–1983. Han gjorde sig också bemärkt som kritiker och debattör, dramatiker och kabaréförfattare. 

För eftervärlden handlar Anderssons 1960-tal ändå främst om hans diktkonst. I sin tredje bok orienterade han sig mot en tidstypisk s.k. oren poesi. Samlingen fick namnet Staden heter Helsingfors (1965), en titel som är karaktäristisk i sin saklighet och betoning av det urbana. Titlarna Samhället vi dör i (1967) och Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider (1969) pekar i sin tur på samhällskritiken och den ironi och svarta humor som tillsammans med paradoxer och aforistisk tillspetsning präglade mycket av hans poesi. Bli, tillsammans (1970) och Rumskamrater (1974) låter ana motkrafterna: solidariteten, kärleken och gemenskapen som öde och möjlighet. Det är en poesi som med sitt direkta tilltal och enkla språk ansluter sig till den rikssvenska nyenkelheten, samtidigt som den vill lyfta fram de ideologier som styr oss och det sätt som språket gömmer dessa maktmedel. Ideologikritiken går hand i hand med språkkritiken. 

Mycket i böckerna bygger på överraskande sammanställningar och bjärta kontraster, både inom och mellan dikterna. Denna dialektiska collageteknik kan sägas ligga till grund för Anderssons poetiska författarskap, en poetik han senare vidareutvecklar och varierar. Den centrala vändpunkten är Trädens sånger (1979), där han breddar sin dikt både språkligt och motiviskt, samtidigt som han på ett personligt sätt införlivar element ur den modernistiska tradition han tidigare vände sig mot. Han låter också på ett annat sätt än tidigare sitt skönhetssinne och sin musikalitet komma till synes. 

Musiken är som sagt viktig i Anderssons liv och dikt. Han tog pianolektioner som barn, spelade i jazzband som tonåring och delfinansierade sina studier som musiker. Särskilt på äldre dagar har han gjort sig ett namn som jazzpianist med egen trio. Musiken, och särskilt jazzen, har satt många spår i hans poesi, både som motiv och i diktens struktur och frasering. 

I Anderssons mogna poesi lever de tidigare årens svartkantade humor kvar, allierad med illusionslös självbespegling och stark empati. Det är en poesi som gör bruk av psykiaterns erfarenheter, granskar barndomens bilder och åldrandets tillkortakommanden, stannar upp vid svek och förlust. I andra vågskålen läggs naturupplevelser, barnets livsglädje, poesin, musiken, stunderna av gemenskap och förstås kärleken, den omöjliga och livsnödvändiga. 

Andersson har setts som en av de främsta kärleksdiktarna i det svenska Finland. Med stigande ålder har förgängelsetemat röjt sig en motsvarande roll: Tidens framfart heter hans samling från 2005. Till detta skall även läggas en fortlöpande tidskommentar och en civilisations- och språkkritik som med ironisk bitskhet reagerar på aktuella företeelser i samhället; även om tyngdpunkterna växlat har hans poesi aldrig upphört att vara politisk. 

Även i sina fyra romaner har Andersson lyckats sätta fingret på tidens puls, men gestaltningen präglas ofta av en problemfokusering som inte alltid varit till fördel för människoskildringen. Bakom bilderna (1972) väckte debatt med sin skildring av verkligheten på ett mentalsjukhus och presenterar en alternativ syn på mentalsjukdom i Ronald Laings och Franco Basaglias efterföljd. Den fagraste vår (1976) skildrar en grupp radikala ungdomar som prövar nya samlevnadsformer, En mänska börjar likna sin själ (1983) fördjupar sig i narcissismen, dess orsaker och problematik, och i Saltomortal (2006) intar spelberoendet en central roll. 

Andersson har skrivit flitigt för scen och radioteater, på 1960- och 70-talen ofta i kabaréform och i samarbete med andra, främst Johan Bargum och Bengt Ahlfors. Hans mest kända helaftonspjäs är Familjen (1974), som skildrar medberoende och maktbalans i en missbrukarfamilj. Den har också filmatiserats av Anssi Mänttäri. Andersson har också skrivit manus för långfilm och tv-dramatik. Sina erfarenheter av skrivande och kreativitet delade han med sig i boken Har du sett öknen blomma? Om skrivandets lust och vånda (2006), och tre år senare publicerade han memoarboken Varje slag mitt hjärta slår. 

Claes Andersson är en mångsidig författare, men det är i poesin han har sin största styrka och delvis har fungerat som stilbildare. Antalet diktsamlingar steg hösten 2010 till tjugoen. Poesiurval och/eller enskilda diktböcker har översatts till åtta språk. Särskilt på 1990- och 00-talen har Claes Anderssons poesi uppmärksammats mycket, både på finskt håll och i Sverige. Det har också gett honom prestigefyllda svenska pris: Stig Sjödin-priset (2002), Svenska Akademiens Finlandspris (2003) och dess Bellmanpris (2007). I Finland har han fått Statens litteraturpris fyra gånger, Eino Leino-priset och Tollanderska priset. 

År 1987 blev Andersson invald i riksdagen för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Året därpå invaldes han i kommunfullmäktige i Esbo. Han hörde till dem som arbetade för att överbrygga klyftan inom vänstern, vilket våren 1990 förverkligades när DFFF och Finlands kommunistiska parti gick samman i Vänsterförbundet. Andersson utsågs till det nya partiets ordförande och var också dess kandidat i presidentvalet 1994. Följande år förde han in partiet i Paavo Lipponens första regering, där han själv utsågs till kulturminister. Han fick också partiet med sig bakom en anslutning till Europeiska unionen. 

År 1998 avgick han som partiordförande och efterträddes av Suvi-Anne Siimes. I samband med det lämnade han sin ministerpost för att ge den nya ordföranden en plats i regeringen. Han lämnade riksdagen 1999 och skrev följande år en bok om sina erfarenheter, kallad Mina tolv politiska år. Fragment, minnesbilder, drömmar. 

År 2007 ställde Andersson på nytt upp i riksdagsvalet för att försöka fånga upp de röster som riskerade att gå förlorade på grund av Siimes avgång. Han invaldes med partiets högsta röstetal, men avgick redan följande höst av hälsoskäl. 

Bror Rönnholm 

Claes-Johan Rudolf Andersson, född 30.5.1937 i Helsingfors, död 24.7.2019 i Helsingfors. Föräldrar verkställande direktören Rudolf Andersson och Ethel Hjelt. Gift med författaren Christina Forstén 1959 (skild), sambo med medicine och kirurgie doktor Katriina Kuusi (född Sipponen). 

PRODUKTION. Diktsamlingar: Ventil (1962); Som om ingenting hänt (1964); Staden heter Helsingfors (1965); Samhället vi dör i (1967); Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider (1969); Bli, tillsammans (1970); Rumskamrater (1974); Genom sprickorna i vårt ansikte (1977); Trädens sånger (1979); Tillkortakommanden (1981); Mina bästa dagar. Dikter & prosadikter (1987); Det som blev ord i mig. Dikter 1962−1987. Stockholm (1987); Huden där den är som tunnast (1991); Tjugo utsagor om samhället och en kärleksdikt (1991); Dikter från havets botten (1994); En lycklig mänska (1996); What became words. Los Angeles (1996); Sanat että eläisimme (1998); Den finlandssvenska dikten 15. Claes Andersson (2001); Dessa underbara stränder, förbi glidande. Dikter och prosadikter (2001); Det är kallt, det brinner (2003); Tidens framfart. Dikter (2005); Lust. Dikter (2008); Mörkrets klarhet (2010). Romaner: Bakom bilderna (1972); Den fagraste vår (1976); En mänska börjar likna sin själ (1983); Saltomortal (2006). Ett trettiotal teaterpjäser; ett flertal hörspel. Mina tolv politiska år. Fragment, minnesbilder, drömmar (2000); Hulluudestamme ja hulluudestanne (2003); Har du sett öknen blomma? Om skrivandets lust och vånda (2006); Varje slag mitt hjärta slår. Anteckningar från mitt liv (2009). Inspelning: These Foolish Things – Jazz! (2002). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. Andersson, Mina tolv politiska år. Fragment, minnesbilder, drömmar (2000); C. Andersson, Varje slag mitt hjärta slår. Anteckningar från mitt liv (2009). Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen. 1900-talet (2000); K. Kiljunen, Nahkurin orsilla. Kansanedustajana Suomessa (1998); K. Laitinen, Suomen kirjallisuuden historia (1981); T. Söderling, Drag på parnassen. Två sextiotalsstudier II: Modernistdebatten (2008); P. Tarkka & K. Laitinen & S. Willner, Författare i Finland (1983); P. Tarkka, Författare i Finland (1990); C. Zilliacus, Poetik och politik hos Claes Andersson. Horisont 3/1972. 

BILDKÄLLA. Andersson, Claes. Foto: Johan Bargum. Söderströms förlag.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
17.1.2024
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5066-1416928957672

Upp