KURKVAARA, Maunu 

(1926– ) 

Filmregissör, konstnär 

Maunu Kurkvaara är en konstnär med både film och bildkonst som uttrycksmedel. Han har huvudsakligen koncentrerat sig på ett av dessa uttrycksmedel åt gången. I hans filmer har havs- och strandmiljöer utgjort ett återkommande motiv. 

Maunu Kurkvaara föddes 1926 i Viborg, som då var den mest internationella av Finlands städer. Uppvuxen i en hamnstad drömde han först om ett yrke som sjökapten. Efter islossningen om vårarna kunde man vara säker på att se Maunu inspektera nyanlända fartyg i hamnen. Åren 1947–1951 studerade han vid Finlands konstakademi, där Sam Vanni var en av hans lärare. År 1952 deltog han i De ungas utställning. Men filmen hade redan då fått den unge mannen i sitt grepp. 

År 1949 fick han sin första anställning inom filmbranschen, som regi- och kameraassistent vid Suomi-Filmi. Sommaren samma år blev han assistent till regissören Ville Salminen i en spelfilm om kuplettförfattaren och sångaren Johan Alfred Tanner, På livets landsväg, som producerades av Suomen Filmiteollisuus. Fortsättning följde nästa sommar med Salminens Vera – zigenerskan. Sommaren 1951 var Kurkvaara assistent till regissören Hannu Leminen vid inspelningen av I sommarkvällen, en film med rikliga musikinslag. Vintern 1953 var Kurkvaara studiochef för dansfilmen Pessi och Illusia, som producerades av Ralf Rubin. 

Sommaren 1954 påbörjade Kurkvaara sin första egenhändigt producerade spelfilm, Lyckans ö. Hans ursprungliga tanke var att den skulle utspelas på en Medelhavsö. Färden dit inleddes från Helsingfors med en tvåmastad båt. Med på resan var huvudrollsinnehavarna Aino-Maija Tikkanen och Topi Reinikka samt filmaren Olavi Gunnari. Men reskassan sinade och färden måste avbrytas redan vid Bornholm i Östersjön, där tagningarna till största delen kom att ske. Kurkvaara uppträdde själv under pseudonymen Sakari Vaara. Filmen hade premiär 1955, men den gick nästan spårlöst förbi; både den breda publiken och kritikerna förhöll sig negativa. 

I Lahtis sommaren 1956 spelade Kurkvaara in en ny ramberättelse till filmen, strök i materialet och gjorde om slutet. Ingen gårdag fick den nya versionen heta. Innan den såg dagens ljus inledde Kurkvaara ett samarbete med Indo-American Film, för en thriller med arbetsnamnet Kylmien rantojen maa (De kalla strändernas land) som skulle utspela sig på Spetsbergen. När ungefär en tredjedel av filmen var klar gick samarbetspartnern i konkurs och projektet avbröts. Trettio år senare gjorde Kurkvaara den en timme långa spelfilmen En fjärils dröm på basis av material från projektet och med vissa kompletteringar. 

År 1955 gjorde Kurkvaara sina första kortfilmer, Viimeiset jaalat (De sista skutorna), Maaliskuinen Helsinki (Helsingfors i mars), Syksy (Höst) och Satama (Hamnen), vilka avspeglar hans intresse för havet. Åren 1956–1957 spelade han in kortfilmer med varierande motiv – bl.a. Miehen omatunto (En mans samvete), Kiinalainen fantasia (Kinesisk fantasi), He ajavat öisin (De kör om nätterna) och Vanhaa ja uutta (Gammalt och nytt), sistnämnda film i sju delar. 

Från och med 1958 koncentrerade sig Kurkvaara på längre spelfilmer. Han filmatiserade två av Oiva Paloheimos böcker. Det resulterade i sagoberättelsen Tirlittan (1958) och Spader dam (1959). Här filmade och klippte Kurkvaara själv, liksom i sin följande film Bilbrudarna (1960). 

Sitt egentliga genombrott som filmskapare fick Kurkvaara med trilogin Käraste, Privat område och Fest vid havet (1961–1963), där den moderna människans ensamhet skildras i en utstuderat sval bildkomposition. Huvudrollen i Käraste och Fest vid havet innehades av regissörens hustru Sinikka Hannula, tidigare verksam vid Helsingin Nuorisoteatteri (Helsingfors ungdomsteater). Kortfilmen Pikkuinen (Den lilla) som handlar om paret Kurkvaaras förstfödda dotter Leija fick Statens filmpris på 10 000 mark då detta pris utdelades för första gången. Åren 1962–1969 erhöll Kurkvaara Statens filmpris vid fem tillfällen. 

Fest vid havet blev Kurkvaaras första färgfilm. I slutet av 1962 grundade Kurkvaara ett eget filmlaboratorium som ett dotterbolag till Kurkvaara-Filmi Oy, för att så långt som möjligt hålla färgnyanserna i filmerna under kontroll. Efter Fest vid havet producerades nio långa spelfilmer i Kurkvaaras regi 1963–1971, trots att han redan hösten 1966 offentligt hade meddelat att han under de nya omständigheterna tänkte sluta göra film. Längst nådde han konstnärligt sett i Balladen om båtflickor (1964) och Miljonligan (1968), båda i svart-vitt, och i färgfilmen Fabriksflickan (1969). 

Kurkvaaras aktiva filmskapande tog slut 1971 med Gatlopp. Redan året innan hade han sålt sitt filmlaboratorium till Suomi-Filmi Oy, och 1983 sålde han rättigheterna till alla sina 18 långfilmer. Bland dessa var Kurkvaaras comebackfilm efter tolv års tystnad, Framgångens sötma (1983), där handlingen tilldrar sig i reklamvärlden. Filmens ekonomiska framgång blev måttlig. I början av 1970-talet tog Kurkvaara itu med att bygga motorbåtar i lyxklass, ett företag som han måste ge upp efter ett par år p.g.a. oljekrisen som ledde till minskad efterfrågan. 

Hälften av Kurkvaaras långfilmer har på ett eller annat sätt anknytning till havet. Lördagslek (1963) är en schlagerfilm där hamnen utgör fond för några av sångerna. I dag är du här (1966) spelades till största delen in på ön Ibiza, och i den allegoriska Råttkriget (1968) ser man ett förorenat hav fullt av nakna, vackra flickor. Tagningarna för Miljonligan (1968) skedde på Gotlands sandstränder och slutscenen utspelar sig i havet utanför Hangö. De främsta vyerna i Fabriksflickan (1969) är Södra hamnen i Helsingfors och Söderskär, den obebodda fyrvaktarön utanför Borgå. Kurkvaaras grundtema är filosofiskt och han gestaltar med bildkonstnärens blick. Havet formar människan, inte tvärtom. 

Till havet anknyter också Kurkvaaras tre sista dokumentärfilmer: Saaristo in memoriam (Skärgården in memoriam, 1985), den 40 minuter långa Purjeiden aika Suomessa (Segelfartygens tidevarv i Finland, 1989) och Båten i vassen (1993) som bygger på en bok av Benedict Zilliacus. 

Som bildkonstnär har Maunu Kurkvaara främst företrätt en experimentell linje. Hans motiv är abstrakta, tavlorna har stort format. Galleri Hagelstam ordnande 1990 en utställning med Kurkvaaras tavlor. 

Kari Uusitalo 

Mauno Sakari Heikkonen, fr.o.m. 1946 Maunu Kurkvaara, född 18.7.1926 i Viborg. Föräldrar verktygsmekanikern Johannes Heikkonen och Hanna Elina Karppi. Gift 1959 med skådespelerskan Soili Sinikka Hannula. 

VERK. Långfilmer: Tirlittan (1958); Spaderdam (1958); Bilbrudarna (1960); Käraste (1961); Privatområde (1962); Fest vid havet (1963); Lördagslek (1963); Kvinnorna (1964); Balladen om båtflickor (1964); Pourquoi? (episod i filmen 4 × 4, 1965); Förbjuden bok (1965); I dag är du här (1966); Råttkriget (1968); Miljonligan (1968); Släpp ingen djävul över bron (1968); Fabriksflickan (1969); Gatlopp (1971); Framgångens sötma (1983); En fjärils dröm (1986). Talrika kortfilmer 1955−1993. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Intervju med Maunu Kurkvaara 25.10.2001; intervju med Solveig Lindqvist vid Galleri Hagelstam 25.10.2001. Suomen kansallisfilmografia V–IX (1989–2000); K. Uusitalo, Hei rillumarei! Suomalaisen elokuvan mimmiteollisuusvuodet 1949–1955 (1978); K. Uusitalo, Suomen Hollywood on kuollut. Kotimaisen elokuvan ahdinkovuodet 1956–1963 (1981); K. Uusitalo, Umpikuja? Suomalaisen elokuvan vaikeat vuodet 1964–1969 (1984). 

BILDKÄLLA. Kurkvaara, Maunu. Foto: Hannu Häyhä, 1982. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5075-1416928957681

Upp