SOINI, Yrjö


(1896–1975)


Redaktör, författare, verkställande direktör


Yrjö Soini var en prominent journalist, föreningsmänniska och en produktiv och uppskattad författare. Han använde sig av pseudonymen Agapetus och var i sitt esse då han skälmskt humoristiskt iakttog och granskade sin egen omgivning, den finska bildade klassen.


 

Yrjö Soinis far Wilho Soini var i sin ungdom en framträdande författare och banbrytare för realismen. Sedermera blev fadern redaktör vid tidningen Uusi Suometar, verkställande direktör för tidningshuset och slutligen medlem av bankdirektionen för Kansallis-Osake-Pankki. Yrjö Soinis syster Elsa Soini blev likaledes författare och använde sig av pseudonymen Lippa samt verkade som den ena parten i pseudo­nymparet Tuttu Paristo.


 

Redan under studieåren, bland annat under det dramatiska året 1917, var Yrjö Soini verksam vid Uusi Suometar. Journalistiken tog honom med hull och hår och han fick aldrig sina studier slutförda. Trots – eller tack vare – detta verkade han i ett drygt tiotal år (1927–1943) som lärare i journalistik för blivande journalister vid Socialhögskolan (sedermera Tammerfors universitet).


 

Under Soinis tid förändrades journalistiken i rask takt. Vid sidan av stereotypa nyheter kom reportage, intervjuer och kåserier och i stället för lika stereotypa stående rubriker en redan tämligen modern utstyrsel med anslående rubriker och bilder. Den unge Soini hörde 1919–1923 till de centrala förnyarna vid uppföljaren Uusi Suomi. Redan hans första reportage – under den sedermera kända pseudonymen Agapetus – gav besked om en skicklig berättare, vars text var slagkraftig och medryckande. Inte mer än 24 år gammal utnämndes Soini till redaktionssekreterare vid Uusi Suomi. Han organiserade också en lyckad aktion för tidningens journalister för att höja deras av inflationen sänkta levnadsstandard och för att precisera deras arbetsvillkor. Aktivitet av detta slag ledde till att Soini 1928 valdes till ordförande för Finlands journalistförbund, en post han behöll till 1935.


 

Arbetsförhållandena för en journalist med ständiga nattskiften tillfredsställde förmodligen inte Soini i längden; han blev Finlands vicekonsul i Prag 1923. Han var alltid intresserad av andra länder och resor, och även av bilism. Soini återvände emellertid redan 1926 från ämbetsmannabanan för att bli chefredaktör för tidskriften Aitta, varefter han 1931–1933 verkade som förlagsredaktör vid Otava. Åren 1935–1948 ägde han firman Tekijätoimisto, som sålde material till olika tidningar.


 

Agapetus författarbana inleddes på 1920-talet först med humoristiska romaner i reportageform och snart också med populära komedier. Han skrev även ett stort antal kåserisamlingar, revyer och andra texter. Framför allt iakttog Agapetus noga sin egen omgivning, den finskspråkiga bildade allmänheten, men kunde även rikta blicken åt annat håll, som i Viimeinen lautta (Den sista flotten) som behandlar timmerflottarnas arbete. Han kunde pika borgerskapet, men gjorde detta med en försonlig, enligt någras mening något överslätande humor.


 

I likhet med andra författande journalister på sin tid föreställde sig Agapetus ­knappast att hans verk skulle bli klassiker. Såväl pjäserna som de lätta romanerna tjänade i mycket samma underhållande syfte som sedermera tv-serierna. Hans populäraste arbeten är dock fortfarande omtyckta och har förblivit populära för finländarna delvis också tack vare nya filminspelningar (till exempel Matti Kassilas I Adams kläder och litet i Evas, 1971).


 

Inom författarorganisationerna fick Soini snabbt ledande uppdrag, i vilka han verkade ända till kulturradikaliseringen på 1960-talet. Likaså satt han länge i direktionen för den finska Nationalteatern samt en kortare tid, 1937–1938, även som dess verkställande direktör. Den språkkunnige Soini deltog också aktivt i författarnas nordiska samarbete.


 

Efter sina många och delvis även överlappande uppdrag arbetade Soini i ett och ett halvt årtionde, 1939–1953, som verkställande direktör för Turistföreningen i Finland. Denna svarade fram till 1970-talet för främjandet av turismen i Finland. Soini tog på sig uppdraget inför de förväntade olympiska spelen 1940, men hans tid kom att präglas av andra världskriget och olika slags regleringar, även av turistvalutor. Verksamheten fortsatte emellertid, och de olympiska spelen 1952 innebar ett nytt uppsving för turismen. Under Soinis tid var Turistföreningen i Finland också ett viktigt företag i branschen, som bland annat ägde kända hotell, såsom Aulanko i Tavastehus och Pohjanhovi i Rovaniemi. Soini var även med om att grunda Semesterförbundet, som med stöd av arbetsmarknadsorganisationerna främjade resande och rekreation för hela befolkningen.


 

Soini hade alltid levat i nära kontakt med politiken, men tog offentligt ställning först genom sin bok om krigsansvarighetsrättegången, Dömda – för vad? (1956). Publiceringen sammanföll med ” tövädret” i de östliga relationerna, som nådde sin topp i och med återlämnandet av Porkala, då man kunde tala offentligt även om tidigare förbjudna frågor. Vid samma tid utkom också Arvo ”Poika” Tuominens minnen. Agrarförbundet uppfattade – inte helt utan orsak – Soinis verk som ett angrepp på justitieministern under krigsansvarighetsprocessen, Urho Kekkonen. Under den s.k. nattfrostperioden 1958 hörde Soini också till dem som man började beskylla för att ”gräva i historiens slasktunnor” och som störande element för den officiella utrikespolitiken.


 

Dömda – för vad?, som kom ut i många upplagor, baserade sig på en omfattande dokumentation, men var ensidig. Soini betonade den formella juridiska sidan och förbigick realpolitiska faktorer när han bevisade att krigsansvarighetsprocessen var en onödig eftergift för de finländska kommunisternas fordringar. Under Kekkonens presidentperiod stämplade boken Soini som en utrikespolitisk dissident. När radikaliseringen fortsatte under 1960- och 1970-talen fjärmade han sig från Samlingspartiet och började betona ”konstitutionella” synpunkter. Yrjö Soini, som avled 1975, fick inte själv uppleva någon form av upprättelse.


 

Jyrki Vesikansa


 

Yrjö Vilho Soini, författarnamn Agapetus, född 17.7.­1896 i Hattula, död 6.2.1975 i Helsingfors. Föräldrar bankdirektören, författaren Axel Wilhelm (Wilho) Soini (tidigare Hoffrén) och Sigrid Ida Helena af Enehjelm. Gift med (1) sjuksköterskan Aino Irene Viljakainen 1920, (2) Kaino Annikki Viktoria Kouhi 1943.


 

PRODUKTION. Setä ja serkunpoika (1922); Viimeinen lautta (1924); Muuan sulhasmies (1925); Aatamin puvussa ... ja vähän Eevankin (1928); Totinen torvensoittaja (1933); Jaarlin sisar (1934); Asessorin naishuolet (1935); Hilman päivät (1937; Hilmadagen 1941); Tulkaa meille (1946); Pitäjänvaras (1947); Helsingin poika. Todellisen valtioneuvoksen Joh. Alb. Ehrenströmin elämänvaiheet (1950); Kuin Pietari hiilivalkealla. Sotasyyllisyysasiain vaiheet 1944−1949 (1956, Dömda − för vad? Krigsansvarighetsfrågan 1944−1949, 1956); Kuulovartiossa (1960); Vieraanvaraisuus ammattina. Kulttuurihistoriallinen katsaus Suomen majoitus- ja ravitsemiselinkeinon kehitykseen I−II (1963); Se oli ihana yö (1963); Kalkki-Petteri. (Petter Forsström) Erään kunnianmiehen elämänvaiheita (1965); Suomen hotelli- ja ravintolaliitto. Finlands hotell- och restaurantförbund. 1935−1965 (1965); Haikon kartano vuosisatojen saatossa 1362−1966 (1967); Toinen näytös − entäs kolmas? Sotasyyllisyysasian myöhemmät vaiheet (1968). Under pseudonymen Agapetus 11 helaftonspjäser, bl.a. Olenko minä tullut haaremiin (1927); Syntipukki (1930); Onnellinen Sakari (1932); Kaikenlaisia vieraita (1934); Viisi vekkulia (1953). Se även Finlands författare 1917−1944 (1981).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M.-L. Seppälä, Soini, Yrjö (Agapetus). Kirjailija, lehtimies (1896-1975). Suomen kulttuurihistoria V. Red. A. Sinnemäki & L. Nevanlinna (2004).


 

BILDKÄLLA. Soini, Yrjö. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5099-1416928957705

 

Upp