von NICOLAY, Ludwig Heinrich 

(1737–1820) 

Ryska vetenskapsakademins president, författare, ägare till Monrepos 

Ludwig Heinrich von Nicolay verkade i mer än trettio år vid de ryska tronföljar- och kejsarhoven i slutet av 1700-talet, därefter blev han utnämnd till president i ryska Vetenskapsakademin i S:t Petersburg. I Finlands kulturhistoria lever hans berömmelse vidare i två av hans skapelser: landets på sin tid förnämsta romantiska landskapspark på Monrepos utanför Viborg och hans bibliotek, den överlägset största och mest fullständiga samlingen av litteratur från upplysningstiden som finns bevarad i Finland. 

Ludwig Heinrich von Nicolays levnadsöden, tänkesätt och litterära produktion återspeglar på ett markant och tidstypiskt sätt upplysningstidens olika, ibland motsatta strömningar. Han var jurist, blivande författare och konstkännare, och rörde sig hemvant i alla europeiska länder och huvudstäder. År 1769 mottog han ett erbjudande från Ryssland om att bli informator för tronföljaren, storfurst Paul Petrovitj (Paul I) i S:t Petersburg. Nicolay stannade länge vid tronföljarens hov, hos storfurst Paul och hans gemål storfurstinnan Maria Fjodorovna; som bibliotekarie, kabinettssekreterare och ekonomiförvaltare. Paul Petrovitj kom ihåg sin lärare med utmärkelser, titlar och jorddonationer vid sitt trontillträde 1796. Nicolay var 1798–1803 president i Vetenskapsakademin i S:t Petersburg och flyttade efter sin pensionering 1803 till Monrepos, som han anskaffat som sommarresidens redan 1788. 

Under de första åren av 1800-talet förnyades egendomens byggnadsbestånd helt och hållet. Samtidigt slutfördes arbetena för att försköna parken med planteringar, tempel och övriga minnesmärken. Från hemmet i S:t Petersburg flyttades von Nicolays stora bibliotek och hans övriga samlingar till Monrepos. Sonen Paul von Nicolay, diplomat i rysk tjänst, tog över skötseln och utvecklingen av parken och biblioteket efter fadern. Under Ludwig Heinrich von Nicolays tid var Monrepos beläget i det s.k. Gamla Finland, beläget på den ryska sidan av gränsen, och den kulturform som odlades där var ett slags lokal variant av den ryska hovkulturen i Petersburg. Arkitekter, konstnärer och hantverkare samt direkta stilinflytanden övertogs från hovets byggnadsföretag i huvudstaden eller de omkringliggande förstadsslotten. 

Ludwig Heinrich von Nicolay var en produktiv skönlitterär författare, även känd som översättare och essäist. Han skrev på tyska en stor mängd diktverk och mindre alster, som företrädde alla 1700-talets typiska litterära genrer, framför allt fabler, elegier och epistolariska dikter. Till upplysningstidens romantik hör hans många äventyrsepos i medeltida riddarmiljö, som han författade enligt förebilder från den italienska renässansen, efter Lodovico Ariosto eller Matteo Maria Boiardo. Därtill översatte han ett antal av dessa epos till tyska samt också skådespel av Racine, Molière och Carlo Goldoni. Hans litterära kontaktfält fanns i Tyskland, och bland de litteratörer som var aktiva före Johann Wolfgang von Goethes och Friedrich von Schillers Sturm und Drang-tid var han länge rätt populär och känd. Hans närmaste litterära förebild var Christoph Martin Wieland. 

Nicolays intresse för det dåtida ryska Finland, dess folk och natur, omfattade också annat än den yttre lokalfärgen. Han studerade landets historia och folkdiktning och i parken på Monrepos ville han uttryckligen förena den finska naturens särdrag – graniten, björkarna, vattendragen och de mörka barrträden – med 1700-talets internationella strömningar inom trädgårdskonsten och med arvet från den klassiska antiken. 

Sett från det ryska kejsarhovets perspektiv hörde von Nicolay till storfurst Paul Petrovitjs närmaste krets, ofta i opposition mot Katarina II. Nicolays två viktigaste beskyddare utom storfursteparet var grevarna Nikita Panin och Semjon Vorontsov, bägge tidvis i kejsarinnans onåd. Nicolay kunde verka med stöd av egna förtjänster – trots att han var utlänning och av borgerlig härkomst – vid det turbulenta ryska hovet och den unge kejsaren Alexander I var mån om att i likhet med sin far Paul I visa honom aktning och uppmärksamhet. 

Som ett minnesmärke över Ludwig Heinrich Nicolays livsverk kvarstår Monrepos och dess park samt biblioteket, sedan 1915 i Nationalbiblioteket i Helsingfors. Boksamlingen omfattar ca 9000 band, huvudsakligen 1700-talslitteratur på franska, tyska, engelska och andra språk. Monrepos bibliotek hör till de mycket få tidigare ryska privatbibliotek från 1700-talet som har bevarats intakta, ända in på böckernas uppställning på hyllorna. Av de övriga konstsamlingarna på Monrepos ingår bl.a. många av familjeporträtten numera i Finlands nationalmuseums samlingar, till en mindre del även i Eremitaget i S:t Petersburg. 

Rainer Knapas 

Ludwig Heinrich Nicolay, fr.o.m. 1782 von Nicolay, Andrej Lvovitj, född 29.12.1737 i Strasbourg, död 18.11.1820 på Monrepos i Viborgs landsförsamling. Föräldrar stadsarkivarien, pretorn Ludwig Christian Nicolai och Sofia Katarina Faber. Gift 1776 med Johanna Margareta Poggenpohl. 

PRODUKTION. Elegien und Briefe. Strasbourg (1760); Verse und Prose I–II (1773); Vermischte Gedichte I–IX. Berlin (1778−1786); Vermischte Gedichte und prosaische Schriften I−VIII. Berlin und Stettin (1792−1810); Das Landgut Monrepos in Finnland 1804. S:t Petersburg (1806): Theatralische Werke I–II. (1811); Poetische Werke I−IV. Wien (1817). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Dokument och korrespondens i Monrepos arkiv, Nationalbiblioteket. E. Heier, L.H. Nicolay (1737−1820) and his Contemporaries. The Hague (1965); R. Knapas, Ludwig Heinrich Nicolay och hans värld i 1700-talets ryska Finland (2003); E. Ruoff, Monrepos. Muistojen puutarha (1993). 

BILDKÄLLA. von Nicolay, Ludwig Heinrich. L.H. von Nicolay, Das Landgut Monrepos in Finnland 1804 (1840).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4096-1416928956702

Upp