DE LA GARDIE, Pontus 

(d. 1585) 

Fältherre, riksråd, friherre 

Den franskfödde Pontus De la Gardie stred som legoknekt på många fronter innan han övergick i svensk tjänst. Efter att ha meriterat sig i militära och diplomatiska uppdrag blev han till slut kungens måg och stamfader för en av rikets mäktigaste släkter. I kriget mot Ryssland var De la Gardie befälhavare för trupperna i Finland.

Pontus De la Gardie föddes i landskapet Languedoc i södra Frankrike. Hans far var borgaren Jacques Scoperier. Avsikten var ursprungligen att sonen skulle beträda den andliga banan, men han ingick istället på krigarbanan. Efter att ha kämpat i Italien kom han 1559 till Skottland, med en här utsänd av den franske kungen Henrik II som hjälp åt sin syster, den skotska änkedrottningen Marie de Guise. När fransmännen redan följande år var tvungna att lämna Skottland, övergick Pontus De la Gardie i dansk tjänst. Därav kom sig att han 1565 som befälhavare försvarade Varbergs fästning mot svenskarna. Då fästningen måste kapitulera för belägringstrupperna, ledda av Nils Boije, övergick Pontus De la Gardie i svensk tjänst. Detta var ett för tiden normalt beteende för en legosoldat, och ansågs på intet sätt vara ärelöst. 

Tack vare sina språkkunskaper och sitt behagliga uppträdande kom Pontus De la Gardie i gunst hos kung Erik XIV. Kungen förhöll sig misstänksamt mot den svenska högadeln och använde gärna utlänningar som förtroendemän. Pontus De la Gardie insåg dock att kungens sinnessjukdom ledde landet mot undergång, varför han genast då hertigarna Johan och Karl höjde upprorsfanan mot sin bror, var beredd att ansluta sig till kungens motståndare. Sålunda kom han snart i gunst hos hertig Johan, den blivande kung Johan III. Vid dennes kröning 1569 dubbades De la Gardie till riddare. Två år senare upphöjdes han till friherre av Ekholmen. 

Till en början använde kungen Pontus De la Gardie i diplomatiska uppdrag. År 1576 underhandlade han med påven Gregorius XIII i Rom om ett religionsfördrag, eller villkoren för att Sverige kunde återvända till den katolska kyrkans sköte – personligen var De la Gardie ur kyrkans perspektiv en förlupen munk. I sådana underhandlingar visade han hur som helst begåvning för diplomati; han var en mångsidig och snabbtänkt förhandlare. 

På Finlands historia inverkade De la Gardie direkt endast under ett halvt årtionde, men hans inverkan var till den grad anmärkningsvärd och betydelsefull att han otvivelaktigt måste räknas till de betydelsefulla gestalterna i Finlands historia. Det 25-åriga krig som Sverige och Ryssland utkämpat sedan 1570 hade stagnerat. En av orsakerna var att Johan III förhöll sig misstänksam mot de finska truppernas befälhavare, och därför gav dem vare sig tillräckliga styrkor eller fullmakter. Kriget hade urartat i en serie ömsesidiga härjningståg, genom vilka gränstrakterna, liksom också mera avlägsna trakter, utarmades svårt. 

Sedan Pontus De la Gardie i början av 1580 hade ingått äktenskap med Johan III:s och Karin Hansdotters utomäktenskapliga dotter Sofia Gyllenhielm, och sålunda knutits starkare till kungen, förordnades han till befälhavare för de i Finland stående trupperna. Hans nya ställning berodde delvis på att en så betydande man behövde en synlig position, men framför allt hoppades Johan III att med hjälp av sin svärson vinna en avgörande seger i öster. Efter att ha anlänt till Finland hösten 1580 inledde De la Gardie energiskt en belägring av Kexholms slott, vilket de finska härförarna inte hade lyckats erövra. Han intog borgen i början av november samma år med en styrka på 7000 man, av vilka ungefär hälften var finnar. Borgen utbyggdes snabbt till ett starkt svenskt fäste mot öster. 

I januari 1581 ledde De la Gardie sin här över den isbelagda Finska viken till Estland, där Rakvere intogs samma vår. Samtidigt erövrades det befästa klostret i Padis samt Lode, Fickel och Leal. Krigslyckan följde i herr Pontus spår. I början av augusti 1581 intog hans trupper det starkt befästa Hapsal, varefter han vände sina styrkor mot Narva. I operationen deltog en armé på ca 10000 man, inkluderande en stark artillerienhet. Narva intogs genom stormning den 6 september, och enligt tidens sed tilläts trupperna att fritt plundra staden under ett dygns tid. Ivangorod, Narvas systerfästning på östra sidan floden, föll knappa två veckor senare. Framgången kompletterades samma höst med erövringen av jama och Koporje i västra Ingermanland och Vasknarva och Paidelinn i Estland. 

Följande år försökte de svenska styrkorna även utan framgång erövra Nöteborg. De la Gardie föreslog för kungen att man skulle sluta fred. Johan III hyste emellertid planer att utvidga riket mot Ryssland och ryssarna var i sin tur ovilliga att för gott överlåta områden som de förlorat i kriget, varför man inte fick till stånd någon egentlig fred. Då parterna var uttröttade av kriget lyckades man sluta ett vapentillstånd, som förlängdes 1585. Medan underhandlingar ännu pågick drunknade De la Gardie i floden Narva, när han återvände från underhandlingarna. 

Under sin tid i svensk tjänst hann De la Gardie göra riket många tjänster, för vilka han också rikligen belönades. Hans äktenskap med Sofia Gyllenhielm blev mycket kort, emedan hustrun avled i barnsäng redan 1583. Herr Pontus lät begrava sin gemål i Revals domkyrka, där han också själv begravdes några år senare. På graven finns ett ståtligt monument i vit marmor, skulpterat av Arent Passer. 

Fastän Pontus De la Gardie hade en bakgrund som äventyrare och lycksökare strävade han inte speciellt efter egen vinning, kanske därför att han betraktade hedersbetygelserna och de ekonomiska fördelarna som tillräckliga. Under sin tid i Finland betonade De la Gardie vid många tillfällen för Johan III sina finska underbefälhavares förmåga och förtjänster. Han fordrade även att de skulle belönas med förläningar och domarämbeten bättre än de infödda svenskarna, vilka redan erhållit sådana förmåner. Han var alltid redo att bevilja sådana ynnestbevis han själv kunde utdela till sina underbefälhavare, med vilka han av allt att döma hade utmärkta relationer. Detta trots att han hade kommit till Finland uttryckligen som en följd av det misstroende kungen hyste mot herrarna i landet. Trots att De la Gardies bana i Finland blev kort, efterlämnade han betydande spår i landets krigshistoria, liksom ett bestående eftermäle. Han blev stamfader för släkten De la Gardie, som blev synnerligen mäktig och betydelsefull under stormaktstiden. 

I trakterna av Villmanstrand finner man i folksägnerna uppgifter om ”Puntuksen kaivannot” (Pontus kanaler), vilka enligt sägnerna utgjorde en inledning på De la Gardies planer på att låta gräva en kanal från Saimen till Finska viken. Sägnen visar att man mindes den franske äventyraren som en mäktig herre i stånd att utföra stordåd. 

Veli-Matti Syrjö 

Pontus De la Gardie, ursprungligen Scoperier, född ca 1520 i Caunes, i Languedoc, Frankrike, död 5.11.1585 i Narva. Föräldrar domaren, handelsmannen Jacques Scoperier. Gift 1580 med Sofia Gyllenhielm, dotter till Johan III och Karin Hansdotter. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. von Numers, De hemliga rummen. Stockholm (1980); H. Pohjolan-Pirhonen, Suomen historia VII. Suomen historia 1523−1617 (1960); W. Tawaststjerna, Pohjoismaiden viisikolmattavuotinen sota. Vuosien 1570 ja 1590 välinen aika (1918−1920). 

BILDKÄLLA. De la Gardie, Pontus. Tryck efter kopparstick. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4103-1416928956709

Upp