LUNDH, Per-Erik 

(1939– ) 

Fackförbundsordförande, svarvare, minister 

Från att ha stått vid svarven avancerade Per-Erik Lundh till fackföreningsfunktionär 1967 och till ordförande för Metallarbetarförbundet 1983. Han var en pålitlig och målmedveten fackföreningsledare, som fick till stånd bestående förändringar i kollektivavtalssystemet.

Per-Erik Lundh föddes i en svenskspråkig arbetarfamilj i Borgå på tröskeln till vinterkriget. Fadern Lars Valfrid Lundh, som var Borgåbo i sjätte generationen, var bryggeriarbetare. Även modern Ines Sirén hade arbetarbakgrund. I familjen föddes två söner, först Lars-Johan och sedan Per-Erik. Modern arbetade vid bryggeriet, och familjen bodde i en av bolagets lägenheter. Sedan föräldrarna skilt sig 1948 började modern försörja familjen genom snickeriarbeten. Hon tillverkade tavelramar. 

Per-Erik Lundh upplevde knappheten under krigstiden, talkoarbetena och att hans far sårades vid fronten. Efter att han genomgått folkskolan fick han söka sig ut i arbetslivet, något som var självklart i en arbetarfamilj. Under somrarna hade Per-Erik redan arbetat som springpojke i en bokhandel och med trädgårdsarbete. Tack vare faderns förbindelser fick han börja som filarlärling vid en verkstad i Borgå, där man tillverkade verktyg och hästskor. Verkstaden var tämligen stor, en arbetsplats med ca 300 anställda, där arbetarna var professionellt väl organiserade. Redan innan han hade fyllt sexton anslöt sig Lundh till metallarbetarnas fackavdelning i Borgå och fick genast i uppdrag att inkassera medlemsavgifterna. Han stod inte främmande för facklig verksamhet, eftersom andan i hemmet varit inspirerad av arbetarrörelsen. 

Splittringen inom Finlands socialdemokratiska parti (SDP) kändes på arbetsplatserna på 1960-talet. Metallarbetarna splittrades i två fackförbund. Per-Erik Lundh och hans avdelning valde det 1960 grundade Stål-, gruv- och verkstadsarbetarförbundet, som hörde till den SDP-trogna Landsorganisationen i Finland. Lundh anslöt sig 1961 till SDP. Från metallarbetarnas fackavdelning i Borgå kom flera funktionärer till Stål-, gruv- och verkstadsarbetarförbundet, bland andra huvudförtroendemannen Olof Lindert. År 1967, då Lindert lämnade sin plats som funktionär vid förbundet, sökte och fick Lundh den. Lundh var redan tidigare känd inom förbundet, då han tillhörde dess förtroendeorgan. Återföreningen av fackförbunden började vid samma tidpunkt, och Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC) blev ny centralorganisation 1969. Vid den slutliga försoningen mellan fackförbunden inom metallbranschen 1970 blev Lundh funktionär inom det förenade Metallarbetarförbundet. I detta skede flyttade familjen Lundh från Borgå till Helsingfors. Åren 1973–1977 var Lundh förbundets lönesekreterare. 

Mot slutet av 1970 lösgjorde sig Metallarbetarförbundet från det allmänna s.k. UKK-avtalet om lönerna, som genomdrivits av president Kekkonen, och ställdes i början av 1971 inför sin dittills största prövning, en strejk som varade i sju veckor. Trycket från fältet gällande löneförhöjningar var påtagligt, eftersom det ekonomiska uppsvinget var starkt. Löneskillnaderna inom metallbranschen var stora, det rådde brist på yrkeskunniga arbetare och flyttningen av arbetskraft till Sverige var då som livligast. Strejken upphörde först efter det tredje medlingsförsöket. Metallförbundet fick igenom en reform enligt vilken arbetarna fick en semesterpremie på tio procent, som man räknade med skulle knyta metallarbetarna fastare till arbetsplatsen. Denna steg sedermera till femtio procent av månadslönen och utvidgades till att omfatta många löntagargrupper. Andra resultat av strejken var godkännandet av resultatlöneprincipen och en precisering av förtroendemännens uppgifter. 

Efter att i sex års tid, 1977–1983, ha verkat som FFC:s sekreterare valdes Lundh till Sulo Penttiläs efterträdare som ordförande för Metallarbetarförbundet. Lundh fortsatte den av Penttilä påbörjade reformen av kollektivavtalssystemet. Enligt Lundh var kollektivavtalssystemet på lokal nivå alltför inflexibelt, och han strävade efter att förändra det till ett trestegssystem. Detta innebar att man på arbetsplatserna fick tillämpa det riksomfattande kollektivavtalet efter lokala omständigheter och behov. På så sätt kunde löntagarna bättre och enligt överenskomna regler anpassa sig till förändringarna inom ekonomin och företagens verksamhet. Lundh kallade detta för förhandsintressebevakning. För arbetsplatsavtal och tillämpningen av kollektivavtalsmodellen i tre steg var Metallförbundet en banbrytare. På 1980-talet var Lundh den mest inflytelserike förbundsordföranden, han tillhörde nämligen också SDP:s partidelegation. 

Lundh var av den uppfattningen att alla industriarbetare borde höra till ett och samma fackförbund. Detta vore också möjligt, eftersom det i Finland finns en stark fackförenings- och förtroendemannatradition och skillnaderna mellan arbetstagarna inom olika industribranscher och deras kollektivavtal inte är stora. 

Per-Erik Lundh avgick 2000 med pension från uppdraget som ordförande för Metallarbetarförbundet. Hans insats för att få fackföreningsrörelsen att ställa sig positiv till Finlands anslutning till EU var betydande. Han belönades med den höga och sällsynta titeln minister. 

Marjaliisa Hentilä 

Per-Erik Lundh, född 24.8.1939 i Borgå. Föräldrar bryggeriarbetaren Lars Valfrid Lundh och rammakaren Ines Karin Emilia Sirén. Gift 1958 med kontoristen Eila Inkeri Tanskanen. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Marjaliisa Hentilä, intervju med Per-Erik Lundh 2001, Kommittén för Arbetartradition, Arbetararkivet. Metallityöväen liitto 100 vuotta. Ahjo-lehden 100-vuotisnumero (1999). 

BILDKÄLLA. Lundh, Per-Erik. Foto: Eero Häyrinen. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5125-1416928957731

Upp