Skriv ut          Tillbaka

HORN, Henrik Klasson


(1512–1595)


Riksråd, befälhavare


Stamfadern för Kankasgrenen av ätten Horn, Henrik Klasson Horn, växte upp i det moderna kungadöme Gustav Vasa lagt grunden till och levde sitt långa liv i tjänst hos Vasaättens regenter. Han utövade inflytande över de ekonomiska förhållandena i Finland och ledde arbetet med de första jordeböckerna i Finland. Henrik Klasson Horn, som också var befälhavare i Finland, försvarade på gamla dagar allmogen och försökte få borglägerbördan upphävd.

 

Om de första skedena i Henrik Klasson Horns levnad vet man inte särdeles mycket. Som medlem av den högsta aristokratin i Finland fick han tydligen en för adeln tidstypisk uppfostran. Då han blev vuxen kom han till Gustav Vasas hov, där man vet att han tjänade redan 1534. Vid hovet lade kungen märke till den unge adelsmannen, och förefaller också att ha fäst sig vid honom. År 1539 utnämndes Henrik Klasson till domare i Masku härad, vilket snarast innebar att han fick bära upp inkomsterna från detta ämbete, som i praktiken utövades av någon laglärd. Samma år utsågs han även till råd i den kungliga kammaren, ett ämbete som band honom vid Stockholm.


 

En reform av beskattningen ingick i Gustav Vasas strävanden att göra Sverige till en modern stat. Den kungliga kammaren var i det avseendet en viktig plats och framgång i skötseln av dess affärer var en säker väg uppåt. Då Henrik Klasson Horn 1540 sändes till sitt hemland Finland för att genomföra Gustav Vasas nya skattläggning, fick han ge prov på sin förmåga för regenten. Enligt tysk modell tog man nu i bruk jordeböcker, där varje hemmans skatter skrevs in. Varje hemman hade en lika stor fast skatt (mantalsskatt) och därutöver, beroende på hemmanets avkastning, extra skatter. Fastän skattläggningen i allmänhet genomfördes enligt praxis i den socken där skatterna var högst, gagnade de fasta och extra skatter som uppförts i jordeboken även bönderna, som inte längre var utsatta för uppbördsmännens godtycke. Henrik Klasson gjorde en i Finland vägande insats, skattläggningen utföll väl och regentens intäkter ökade samtidigt som uppbörden säkrades.


 

I enlighet med tidens sed gjorde Henrik Klasson samtidigt både en civil och en militär karriär. Han förordnades 1544 till befälhavare för hären i Finland och fem år senare följde utnämningen till lagman i Söderfinne; samma ämbete som hans far hade innehaft. Inom ramen för detta uppdrag fick Henrik Klasson organisera Finlands handelsrelationer, vilka vid sidan av beskattningen låg Gustav Vasa varmt om hjärtat.


 

Militära uppgifter fick Henrik Klasson 1554, när han tillsammans med sin brorson Klas Kristersson Horn blev befälhavare för den finska armén. Följande år anförde han finnarnas krigståg mot Nöteborg, men man lyckades inte inta borgen.


 

År 1556 inleddes ett nytt skede i Henrik Klassons liv, när han tillsammans med Herman Pedersson Fleming blev rådgivare åt hertig Johan. Kungen önskade ge sin yngre son kompetenta medhjälpare i skötseln av sitt nya hertigdöme. Det är intressant att rådgivarna på kungens befallning skulle svära endast hertigen trohet, inte den svenska kronan. Henrik Klasson avlade denna trohetsförsäkran i januari 1558. Samma år förhandlade Henrik Klasson i Reval om att staden skulle underkasta sig hertigen av Finlands beskydd. I Baltikum höll tyska orden på att upplösas, och Johan planerade att utsträcka sitt välde söder om Finska viken. År 1559 följde Henrik Klasson Johan till England, där denne, visserligen utan önskat resultat, på sin bror Eriks vägnar framförde ett frieri till drottning Elisabeth. Då hertig Johan 1560–1561 vistades i Sverige styrde Henrik Klasson, tillsammans med Joakim Bulgrin, hertigdömet Finland.


 

Det inbördes förhållandet mellan Gustav Vasas söner var inte alltid det bästa, även om de kunde samarbeta när det gällde gemensamma fördelar. Trots att Henrik Klasson var hertigens förtrogne och fick förnyat uppdrag sedan Erik blivit kung, dubbades han ändå till riddare vid Eriks kröning 1561. En konflikt stod dock redan för dörren. Det äktenskap hertig Johan planerat med den polska prinsessan Katarina Jagellonica, föll inte brodern i smaken. Erik XIV utgick – i och för sig helt befogat – från att hertigen inte skulle bedriva någon egen utrikespolitik och att han skulle följa rikets allmänna linje. Johan fordrade nu av sina rådgivare en ny och mer bindande trohetsed. Bägge rådgivarna var emot de polska äktenskapsplanerna men kunde inte hindra Johan från att energiskt driva ärendet vidare. Båda följde hertigen till Polen, men man vet att de såväl i Danzig som i Vilna försökte få hertigen att avstå från sina planer. Äktenskapet blev av trots allt, vilket ledde till en öppen konflikt mellan kungen och hertigen. I denna konfliktsituation rådde såväl Henrik Klasson som Herman Fleming hertigen att undvika ett väpnat motstånd och lovade följa honom i landsflykt. En landsflykt ansåg de vara den enda utvägen.


 

Johan delade inte sina rådgivares åsikter. Han beslöt sig för att sätta sig upp mot sin bror. Vid detta tillfälle lämnade Henrik Klasson och Herman Fleming hertigen och flydde till Sverige, där de vid riksdagen 1563 vittnade om hertigens upproriska planer. Senare var Henrik Klasson med bland de trupper som anlände till Åbo för att kväsa hertigen. Åbo slott intogs och hertig Johan togs till fånga. Henrik Klasson förordnades till befälhavare för de svenska trupperna i Estland och 1564 till ståthållare i Estland. Han utsågs också till riksråd och fick nya förläningar.


 

Henrik Klassons beteende gentemot hertigen har blivit föremål för kritik och man har ansett att han handlade oärligt, då han bröt den trohetsed han svurit två gånger. Hur han själv motiverade sitt handlande vet man inte, men en förklaring kan vara att han under sin tid vid Gustav Vasas hov anammat en ny statsuppfattning där det inte fanns plats för feodalistiska hertigdömen. I tvisten mellan rikets allmänna fördel och hertigens privata fördel valde han den förra.


 

I Estland ledde Henrik Klasson till en början både den civila administrationen och kriget mot Polen och Ryssland. Efter nederlag i kriget, blev han 1567 av Erik XIV befriad från överbefälet men fick fortfarande leda den civila administrationen. Den omorganisation av civilförvaltningen som Henrik Klasson genomförde, kom att utgöra grunden för förvaltningen i Estland under hela den svenska tiden. I Estland var Henrik Klasson mån om att skydda bönderna mot de tyska godsherrarnas godtycke. För detta syfte lät han 1567 inkalla sakkunniga fogdar och skrivare från Finland, som i Estland genomförde en liknande skatte- och lokalförvaltning som under Gustav Vasas tid i Finland.


 

Erik XIV störtades 1568 och Johan besteg tronen. Henrik Klasson fruktade att den nye kungen inte glömt hans tidigare byte av sida. Rädslan visade sig vara befogad, för Johan III tycks till en början ha hyst en stark misstro gentemot ståthållaren i Estland. Han fick visserligen ett lejdebrev, som lovade honom trygghet till både liv och gods, om han framdeles var neutral, men han förbjöds att utan särskild kallelse infinna sig vid hovet. I samma lejdebrev anklagades han i hårda ordalag för att vara en förrädare och lögnare. Johan befallde även fogden på Åbo slott att ta Henrik Klassons familj som gisslan, tills man sett hur han betedde sig. Kungens oro visade sig vara ogrundad. Henrik Klasson tycks inte i något som helst skede ha planerat någon mot riket riktad verksamhet. Även detta bekräftar antagandet att han såg det som sin plikt att tjäna staten, inte en enskild furste. Henrik Klasson miste sin ställning som ståthållare i Estland vid Johan III:s tronbestigning, men snart var riket igen i behov av hans tjänster. År 1569 utsågs han ånyo till riksråd och när det tjugofemåriga kriget mot Ryssland började 1570, blev han en av de ledare som svarade för Finlands försvar. Två år senare utsågs han till ståthållare över Finland och 1574 återigen till Estlands ståthållare i Reval.


 

Kriget mot Ryssland gav Henrik Klasson både arbete och besvär. Mot Estland riktade ryssarna hårda anfall och 1577 måste Henrik Klasson i Reval utstå en massiv belägring av en rysk fiendehär bestående av ca 50000 soldater. Sedan ryssarna fördrivits från Revals omgivningar företog Henrik Klasson ett hämndtåg till Ingermanland. Kriget var grymt och civilbefolkningen fick utstå tunga lidanden från krigets bägge parter. Henrik Klassons krigföring torde inte ha avvikit från vad som var vanligt vid den tiden. Johan III hade sannolikt fått uppgifter om en del krigshandlingar som gått för långt, för i ett brev klandrade han Henrik Klasson för att inte ha förskonat vare sig munkar eller kvinnor och barn från våld.


 

Så länge framgången följde Henrik Klasson hade kungen ändå inte några större skäl till missnöje med honom. År 1578 anförtroddes Henrik Klasson befälet över Finlands hela krigsmakt, han utsågs till lagman i Norrfinne och litet senare till ståthållare över samma område. Sedan ett försök att inta staden Narva och dess slott misslyckats, råkade Henrik Klasson för en kort tid i onåd hos kungen, men inom kort lyste nådens sol igen över den gamle krigaren. Han utsågs till befälhavare på Kexholms slott som 1582 hade hamnat i svenska händer, och ett år senare blev han högste ståthållare i hela Östra Finland. Åren 1584–1585 var han ståthållare i hela Finland, Savolax och Karelen undantagna.


 

Nu började åldern redan tynga Henrik Klasson. År 1585 avstod han från sina administrativa och militära befattningar och behöll endast sina ämbeten som lagman och domare; ämbeten som han i praktiken inte utövade.


 

Under sina sista levnadsår hann Henrik Klasson uppleva kung Johans död och den nye regenten, kung Sigismunds makttillträde. I Finland hade marsken Klas Fleming, som Henrik Klasson stått i ett slags konkurrensförhållande till, kommit till makten. Även sedan han trätt tillbaka såg Henrik Klasson hur det krigshärjade landet utsattes för tilltagande nöd och faror. Han ansåg att detta berodde på Klas Flemings bristfälliga sätt att leda landet. Sålunda skrev han, redan åttio år fyllda, till marsken och fäste uppmärksamhet vid folkets elände. Huvudorsaken till eländet var borglägret, truppernas inkvartering och utfordring hos bönderna under den tid de inte var i fält, liksom också oskälig och olaglig indrivning av skatter. I sitt brev bad han marsken upphäva borglägret och lindra folkets nöd. Med sitt eget liv och sin egendom lovade han garantera folkets lojalitet gentemot den lagligt valde kungen.


 

Klaus Fleming ansåg sig vara tvungen att fortsätta som förut. Brevet är ändå belysande för Henrik Klassons synsätt. Han var, såsom redan konstaterats, en stark anhängare av den moderna staten i vardande. För honom var denna stat inte ett självändamål, utan dess uppgift var att garantera folket möjligheter till ett fredligt och ordnat liv. Ett uttryck för detta är hans verksamhet som organisatör av civilförvaltningen i Estland. Henrik Klasson har visserligen anklagats för en grym krigföring, men det brev han skrev på sin ålders höst visar att han kände en djup sympati för det egna folket och sökte dess bästa. Ett sådant brev har endast en moraliskt högtstående människa kunnat skriva.


 

Veli-Matti Syrjö


 

Henrik Klasson Horn, född ca 1512 i Halikko, död 21.6.1595 på Kankas i Masko. Föräldrar riksrådet Klas Henriksson Horn och Kristina Jacobsdotter. Gift 1544 med Elin Arvidsdotter Stålarm, 1578 med Brita.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Blomstedt, Henrik Klaunpoika Horn. Ajankuvaus 1. Kustaa Vaasan ja Juhana Herttuan palveluksessa (1921); K. Blomstedt, Henrik Klaunpoika Horn. Kansallinen elämäkerrasto II (1929); P. Renvall, Kuninkaanmiehiä ja kapinoitsijoita Vaasa-kauden Suomessa. (2. uppl., 1962).


 

BILDKÄLLA. Horn, Henrik Klasson. Namnteckning. K. Blomstedt, Henrik Klaunpoika Horn. Ajankuvaus I (1921).

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4105-1416928956711

 

Upp