ALOPAEUS, Marianne


(1918–2014)


Författare


Marianne Alopaeus hör till den krets av författare som på 1960- och 1970-talen gjorde uppror mot sin borgerliga uppväxtmiljö och kan betraktas som en föregångare till sjuttio­talsfeministerna, även om hennes grundsyn delvis var annorlunda. I samtliga sina romaner skildrar hon kvinnors sökande efter en personlig integritet. Alopaeus har själv stora delar av sitt liv levt på annat håll än i Finland.

 

Marianne Alopaeus föddes i Ekenäs som dotter till vicehäradshövdingen Bruno Boris Rosenbröijer och Ann-Mari Sawela. Hon gifte sig 1940 med vicehäradshövdingen Karl Gustav Alopaeus med vilken hon fick två barn. Hon försörjde sig till en början som reklamtecknare och hyste drömmar om att bli bildkonstnär – författare­ blev hon först egentligen i samband med äktenskapets sammanbrott.


 

Från och med debuten Uppbrott (1945) skildrar Alopaeus kvinnors sökande efter en egen integritet, ett sökande som ofta leder till ensamhet. Männen är genomgående av två olika typer som kan etiketteras ”de äkta männen” och ”älskarna”. Ända från Uppbrott över Dröm utan slut (1950) och Avsked i augusti (1959) fram till hennes verkliga litterära genombrott, Mörkrets kärna (1965) har de unga kvinnorna gift sig ”fel”, med vackra unga handjur som har en påtaglig viril utstrålning men inte en gnutta intellektuell medvetenhet och som är så inställda på att äga att de blir sårade över varje liten stund deras hustrur vill ha för sig själva. ”Älskarna” däremot är oftast intellektuella, författare, vetenskapsmän eller arkitekter, och de representerar alltid en kombination av analys och kreativitet.


 

De kvinnliga huvudpersonernas ambivalens inför ”de äkta männen” skildras kanske tydligast i Avsked i augusti där det heter: ”Hennes första spontana reaktion inför denna koncentrerade manlighet var stark attraktion och en lika stark nästan hatisk repulsion, som om hon dunkelt tänkt att detta övermått av fysisk charm också inneburit en fara.” Motvilligt måste hon medge att hon varit ”genomträngd av drift till underkastelse och självuppgivelse”, att hon längtat efter ”att behandlas hårdhänt som en tveklöst ägd”. Motpolen till den primitiva underkastelseviljan – och långt mer bestående – är en känsla av andlig överlägsenhet och vilja att förändra som knappast kan undgå att förefalla läsaren arrogant: ”O, att få en mejsel i sin hand, att få hugga fram medvetande, drag för drag, skugga för skugga. En så kraftig stomme men bara ett utkast ännu, nyss frigjort ur stenblocket och halvfärdigt lämnat år sitt öde, bortglömt av sin skapare. Eller lämnat åt henne att fullborda.”


 

I Mörkrets kärna är den äkta mannen från första början avförd från dagordningen. Huvudpersonen Mirjam är änka och har utvecklats till fri kvinna som försörjer sig som korrespondent i Paris. Vad kärleken beträffar är hon en gång för alla präglad av ett förhållande från uppväxten, kärleken till den brådmogne rysk-judiske kamraten Jurek som läser Spinoza, Diderot och Marx och utvecklas till socialist. Hon skiljs resolut från honom av sin borgerliga far när hon kommer upp i tonåren och han stupar i kriget men lever vidare som prototypen för ’älskaren’, mannen som inte vädjar till det primitiva hos kvinnan utan till hennes tillväxtpotential och som varken vill äga eller ägas. Hans credo som också blir hennes lyder: ”det är sig själv man ska lyda.”


 

Samtidigt är det värt att betona att Alopaeus stod främmande för 1970-talets feministiska uppvärdering av kvinnlighet och krav på kvinnosolidaritet. För Mirjam ter det sig konstant som om andra kvinnor är vegetativa och naturbundna i vedertagen arketypisk mening och därför kämpar hon för att slippa kvinnostämpeln för egen del: ”Kvinna…! Det låter äckligt. Patetiskt och äckligt som om jag var predestinerad att vara en hög blödande, lidande kött. Jag är människa!” Som av rädsla för att bli smittad undandrar hon sig allt vad en nära relation till andra kvinnor heter – ”den ömma, innerliga, intimitetskrävande. Den flickförtroliga, vi ska dela allt. Allt? Vilket fruktansvärt perspektiv!” – och sätter en ära i att identifiera sig uppåt, med männen, genom att framhäva sina ’manliga’ egenskaper, intellektet, frihetsbehovet. Också hennes senare älskare är mentorsgestalter: den ena en professor i fysik som blir katolsk präst, den andra en läkare och kommunist som engagerar sig i den algeriska motståndsrörelsen.


 

I intervjuer har Alopaeus gärna understrukit att vad Mirjam befriar sig ifrån inte är en könsroll utan snarare en klassroll, ”en miljö med dess historieskrivning, myter och värderingar”. Sextiotalsandan präglar boken på många sätt. Mirjam låter förstå att hon redan som helt ung flicka genomskådade nazismens ondska. Hon tar avstånd från sin far, en fint bildad skald av ”[d]en stoiska typen med strimmor av Sparta och Rom i sina dityramber” för att han – och hans generationskamrater – undanhållit henne sanningen om inbördeskrigets histo­riska orsaker så att hon först långt senare kunnat inse att frihetskriget i själva verket var ett brödrakrig. Hon ser dessutom ett samband mellan denna förtegenhet och det faktum att så många på trettiotalet var mottagliga för storfinska erövrarplaner och Tysklandsbeundran. Hon är pacifist och identifierar sig mera med ”universum” än med sitt fosterland som hon medvetet tagit avstånd ifrån genom att flytta utomlands.


 

Finlandssvenskheten ter sig som ”ett idyllreservat i Europas nordostligaste hörn” och hon gör sig lustig över tidningarnas innehåll med uppgifter om den första igelkotten som i år fallit offer för trafik­döden på Sibbovägen och om ”svenskfolket” som samlas till sångfest kring sin ”hövding”. Hon beklagar dessa landsmän som tydligen inte själva är medvetna om sin situation utan aningslöst trampar på i gamla hjulspår och hon har överhuvudtaget svårt att ens besöka hemlandet: ”På tredje dagen kulminerade oron. Det känns som andnöd, som om luften höll på att ta slut.” Alldeles särskilt svårt har hon för den finlandssvenska överklassen med dess kräftskivor och alla-känner-alla-mentalitet och dess aningslösa rasism.


 

Mörkrets kärna blev inte bara Marianne Alopaeus bästa roman utan också hennes sista. År 1971 utkom essäsamlingen Betraktelser kring en gräns i vilken hon redogör för sin intellektuella utveckling och framförallt för sin läsning som enligt hennes egen utsaga började tjugo år för sent men sträcker sig från Dostojevskij till Sven Lindqvist. Hon resonerar kring nazismen, förintelsen och förintelselitteraturen och med Paris som utsiktspunkt förklarar hon sin solidaritet med tidens radikala ungdom och tar återigen avstånd från konservativa värden som kyrklighet och fosterländskhet. Provokativt förkunnar hon sin förtjusning över att kunna passera gränsen till Sovjet och hon drömmer inte bara om Europas Förenta stater utan också om hela mänsklighetens.


 

Efter att 1974 ha ingått sitt andra äktenskap med det svenska hovrättsrådet och författaren Jan Hugo Michaël Gehlin kom Alopaeus att flytta till Stockholm där hon hade svårt att trivas och hennes sista bok, Drabbad av Sverige (1983), är en produkt av denna vantrivsel: den är en tämligen en­tonig klagolåt över skattetryck, du-reform, språkligt förfall, amerikanisering och allmän likriktning.


 

Merete Mazzarella


 

Marianne Rosenbröijer, fr.o.m. 1940 Alopaeus, född 9.10.1918 i Ekenäs, död 10.11.2014 i Helsingfors. Föräldrar vicehäradshövdingen Bruno Boris Rosenbröijer och Ann-Mari Sawela. Gift med (1) vicehäradshövdingen Karl Gustaf Alopaeus 1940, (2) hovrättsrådet, författaren Jan Hugo Michaël Gehlin 1974.


 

PRODUKTION. Uppbrott (1945); Dröm utan slut (1950); Utanför (1953); Avsked i augusti (1959); Mörkrets kärna (1965); Betraktelser kring en gräns (1971); Drabbad av Sverige (1983).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); P. Karttunen, Pimeyden ydin – Marianne Alopaeus. ”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989); M. Mazzarella, Kvinna eller mänska? Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen (1985); I. Svedberg, Marianne Alopaeus. Suomalaisia nykykirjailijoita (1968).


 

BILDKÄLLA. Alopaeus, Marianne. SKS/Litteraturarkivet.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5156-1416928957762

 

Upp