APPELGREN-KIVALO, Hjalmar


(1853–1937)


Statsarkeolog


Hjalmar Appelgren-Kivalo påverkade i hög grad utvecklingen av den arkeologiska forskningen och museiverksamheten i Finland. Genom att förnya den arkeologiska utgrävningstekniken blev han den första kompetenta utgrävaren av fasta fornlämningar i landet. På Appelgren-Kivalos initiativ reviderade man museernas katalogisering av fynden, förbättrade utgrävningsrapporternas standard och fäste större vikt vid konserveringen. Genom sina utgrävningar i Åbo vid sekelskiftet 1900 inledde han den arkeologiska forskningen kring historisk tid i Finland.

 

Impulsen att bli arkeolog fick Hjalmar Appelgren (från 1906 Appelgren-Kivalo) när han 1875 åhörde Johan Reinhold Aspelins disputation om den finska forntiden. För sina teckningar av de medeltida nattvardskärlen i Kemi kyrka och av traktens fornlämningar, tilldelades Appelgren 1879 ett stipendium av Finska fornminnesföre­ningen för att inventera fornlämningar i Kuolajärvi, Kemijärvi och Rovaniemi. Den häradsbeskrivning han då skrev ned är alltjämt användbar vid undersökningar i området.


 

För fredandet och vården av forntida minnesmärken i Finland grundades 1884 en arkeologisk kommission, där Appelgren hade olika uppdrag, bl.a. som konservator och något senare som statsarkeolog. Han skötte de förhistoriska samlingarna och korresponderade med dem som levererade fornföremål. För att väcka allmänhetens intresse för fornforskningen grundade han Finska fornminnesföreningens populärt hållna publikationer Suomen Museo och Finskt Museum, vilka dock snart utvecklades till vetenskapliga årsböcker. Efter utnämningen till statsarkeolog 1915 slutförde Appelgren-Kivalo bl.a. Nationalmuseets byggnads- och organisationsarbeten och fäste uppmärksamhet vid skötseln av lokal­museerna. Genom statsstöd som kanaliserades via Arkeologiska kommissionen kunde man effektivera övervakningen av lokalmuseerna, ett ”förmynderskap” som kritiserades hårt i landskapen. Senare kom Appelgren-Kivalos goda vilja nog att mötas med erkännade även bland de lokala museerna, och 1934 utsågs han till hedersmedlem av Finlands museiförbund.


 

Appelgrens doktorsavhandling om Finlands fornborgar har fortfarande förtjänster genom sina noggranna beskrivningar av objekten och sina åskådliga kartor. Den yngre järnåldern i Finland var det huvudsakliga föremålet också för hans senare forskning. Under utgrävningen 1893 av ett gravfält från yngre järnåldern på Överby gård i Bjärnå väcktes hans intresse för de bevarade textilresterna i gravarna, och han publicerade på finska och tyska ett bildverk om dräktfynd från järnåldern i västra Finland. Utgående från materialet från Överby gård rekonstruerade han ”Bjärnåkvinnans” forndräkt, som sedan 1925 pryder den förhistoriska utställningen i Nationalmuseet. Den ger en samlad bild av modet i västra Finland under 1100-talet, men uppvisar enligt nutida forskning ett flertal tvivelaktiga detaljer; även kjolens röda färg anses vara osäker. Appelgrens forskning omfattade även järnålderssmycken och ornamentik samt yxor och skidor. Omkring år 1900 fick han anledning att diskutera finnarnas invandring till landet, som han ansåg hade skett tidigare än den svenske forskaren Oscar Montelius hade hävdat; senare räknade han med möjligheten att det i Finland redan under stenåldern hade funnits ett folk som var besläktat med finnarna.


 

Appelgren-Kivalo var en utomordentlig tecknare och hade inte någon kamera med sig under sina tjänsteresor, utan gjorde noggranna teckningar av fornlämningar och landskap som han även kunde utforma som akvareller. Han modellerade också små skulpturer, en hobby som 1934 ledde till att han blev medlem i Finlands skulptörförbund.


 

Efter pensioneringen från tjänsten som statsarkeolog färdigställde Appelgren-Kival­o en bok om Fornminnesföreningens forskningsresor till Sibirien 1887–1889; han hade själv deltagit i den första expeditionen. Boken byggde på J. R. Aspelins resebrev, som Appelgren kompletterade med sina egna anteckningar. Under sina år som pensionär intresserade sig Appelgren-Kivalo för genealogi och hans sista publikation behandlade släkten Appelgren.


 

Ett porträtt från 1930 avbildar Appelgren-Kivalo som en högrest, vitskäggig och sträng patriark. Han brusade lätt upp men var rättfram och drog sig inte för att offentligt framföra sina åsikter i aktuella ärenden. För senare generationer har han framstått som en plikttrogen och rätt­rådig ledare som verkade för att gagna sitt eget fack och sin egen institution. Utanför tjänsten var han kamratlig mot sina underlydande och trivdes på äldre dagar också i ungdomligt sällskap.


 

Matti Huurre


 

Otto Hjalmar Appelgren, efter 1906 Appelgren-Kivalo, född 5.4.1853 i Hyrynsalmi, död 26.7.1937 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden i Kemi, kontraktsprosten Gustaf Wilhelm Appelgren och Carolin­a Mathilda Heickell. Gift 1893 med Linda Elisabeth Elmgren.


 

PRODUKTION. Muinaisjäännöksiä ja tarinoita Kemin kihlakunnan itäisissä osissa (1882); Suomen muinaislinnat. Tutkimus vertailevan muinaistieteen alalta (1891); Suomalaisia pukuja myöhemmältä rautakaudelta. Finnische Trachten aus der jüngeren Eisenzeit (1907); Muinaisajan suksista, Suomen Museo 1911; Bronsspiralerna på den yngre järnålderns dräkter och deras betydelse för nationalitetsbestämmelser (1926); Alt-Altaische Kunstdenkmäler (1931); Appelgren-suku, Genealogiska samfundets årsbok XIX (1936). Se även Finlands arkeologiska bibliografi i Finska fornminnesföreningens tidskrift XXXVI:1 (1926); Suomen Museo 1917, 1935; Finskt Museum 1926.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. A. Nordman, Archaeology in Finland before 1920 (1968); A. Äyräpää, Hjalmar Appelgren-Kivalo, Suomen Museo 1938.


 

 

BILDKÄLLA. Appelgren-Kivalo, Hjalmar. Foto: Ståhlberg. 1898. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5192-1416928957798

 

Upp