HORNBORG, Eirik


(1879–1965)


Historiker, publicist, riksdagsman


Eirik Hornborg gjorde sin kanske viktigaste samhälleliga insats som finlandssvensk politiker och historieskrivare. Han var dock inte typisk i någotdera avseendet; som politiker företrädde han en annan linje i språkstriden än Svenska folkpartiet, och som historiker var han mycket produktiv men gjorde inte akademisk karriär.

 

Eirik Hornborg föddes i Helsingfors 1879. Han hörde till en vittförgrenad kultursläkt, vars stamfader, murmästaren Bogislaus Hornborg, hade flyttat till Åbo från Pommern på 1600-talet. Bankkamrer Albrecht Hornborg hade ingått ett nytt äktenskap med sin syssling Alma Maria Hornborg sedan hans första hustru dött i barnsäng. Eirik var det andra barnet i detta äktenskap.


 

Eirik Horborgs studiebana ledde honom naturligt till universitetet i Helsingfors, där han blev filosofie kandidat 1901. Hans förhoppning om att skriva en historisk-­sociologisk doktorsavhandling uppfylldes aldrig. Skolundervisningen, politiken och det skönlitterära arbetet upptog honom helt. Han undervisade vid privata svenska läroverk i Helsingfors från sekelskiftet till sin pensionering 1944. Under början av sin lärarbana verkade han ett flertal år som föreståndare för Nya svenska flickskolan och Nya svenska samskolan, där han själv varit elev.


 

Hornborg blev känd som författare till historiska översikter och som en utmärkt popularisator som hade ordet i sin makt både när han skrev och när han talade. Han skrev och redigerade översikter både om Finlands historia och om världshistorien. Bland hans publikationer finner man även ämnen som Tristan da Cunha och indianerna i Sydamerika. Hornborg fascinerades speciellt av sjöfartshistoria och krigshistoria. Han seglade själv och fick tillfälle att skildra en resa till Antipodöarna sydost om Nya Zeeland. Vid sidan av många andra hedersbetygelser som han erhöll på gamla dagar ledde hans maritima intressen till att han blev hedersmedlem i Finlands skeppsbefälsförbund.


 

Hornborg såg uttryckligen sina böcker som läroböcker och översikter. Han karaktäriserade även sitt intresse för historia som ”estetiskt-romantiskt” i högre grad än rent vetenskapligt. Hans omfattande beläsenhet, ett allt mer fördjupat metodiskt grepp och en förmåga att göra synteser medförde likväl att hans böcker uppskattades även på vetenskapligt håll. Att han blev hedersdoktor vid såväl universitetet i Stockholm (1936) som i Helsingfors (1950), betecknades som ”ovanligt välförtjänt”. Hornborgs skönlitterära produktion omfattade förutom romaner även några ungdoms- och äventyrsböcker under pseudonymen Edward M. Henderson. Hans synnerligen produktiva litterära bana avslutades först på ålderdomen med hans memoarer.


 

I politiskt avseende var Hornborg redan tidigt en patriot. Som konstitutionell ung filosofie kandidat stödde han värnpliktsstrejken efter 1901 och motsatte sig resolut generalguvernör Bobrikovs förtrycksåtgärder. Han fortsatte konsekvent på denna linje fram till första världskriget, då han i Sverige publicerade de politiska flygbladen Rysslands frammarsch (1914) och Finlands öde och Sveriges trygghet (1915). Nu inleddes även hans ”militära” karriär. Han reste till Tyskland i likhet med ett antal elever vid sin skola, ett vägval som underlättades av att han fortfarande var ungkarl. I Tyskland anslöt han sig till Jägarbataljon 27, deltog som menig i striderna vid den kurländska fronten och verkade en tid som förman vid pressavdelningen för den finländska byrån i Berlin. Eftersom han redan närmade sig fyrtioårsåldern var det för sent för honom att inleda en egentlig militär karriär.


 

Politiskt ansvarsfulla uppdrag väntade emellertid Hornborg, som blivit vald till lantdagsman i hemlandet. En förändring skedde även i privatlivet: 1918 gifte sig Hornborg med Ingeborg Ilmoni, och ett par år senare fick paret en dotter. År 1924 invaldes han i riksdagen som representant för Svenska folkpartiets (SFP).


 

Militära frågor förblev en hjärteangelägenhet för Hornborg. Han var ordförande i riksdagens militärutskott 1918–1919, och på 1920-talet var han ordförande i den s.k. försvarsrevisionen. I denna egenskap påtalade han offentlighet de bristfälliga förhållandena inom armén. Hans avsikt var att utverka tilläggsresurser för militären, men åtalades för avslöjande av försvars­hemligheter. Även president Lauri Relander ogillade Hornborgs förfarande, även om han förstod dennes patriotiska motiv. Hovrätten frikände Hornborg.


 

De politiska värden Hornborg företrädde var närmast konservativa. I vissa frågor var de mer borgerliga än svensknationella. Han avvek från SFP:s allmänna linje då han stödde självständighetstanken 1917. Han förkastade dock Socialdemokraternas och Agrarförbundets maktlagslinje, enligt vilken Finland borde handla på eget initiativ, eftersom han ansåg att linjen skulle leda till en konfrontation med den interimistiska regeringen i Ryssland och öka revolutionsfaran. Hornborg var monarkist 1918, men i sina memoarer Man i ledet framhåller han att han i efterskott kunde acceptera de flesta av sina ställningstaganden, men inte monarkitanken 1918.


 

För Hornborg var det en politisk självklarhet att försvara den egna språkgruppens rättigheter. Han kunde dock inte ­acceptera den radikala ”östsvenskheten”, och på 1920-talet förhöll han sig skeptisk till det samarbete som Svenska folkpartiet av språkpolitiska skäl inlett med socialdemokraterna. Han understödde borgerligt samarbete och en mer moderat språkpolitik. I Vår svenska stam på utländsk mark (1952) skrev han om finlandssvenskarna på sitt eget sätt, och bokens rikssvenska redaktörer var inte helt nöjda. I förordet hävdar de nämligen att Hornborg fäst för litet uppmärksamhet vid den svenska inflyttningen till Finland och dess verkningar.


 

Hornborgs politiska aktivitet började avta redan på 1920-talet. Han ställde inte upp i riksdagsvalet 1926; sjukdom hade redan tidigare förorsakat ett längre avbrott i riksdagsarbetet. Han var förmodligen alltför individualistisk för att helt trivas i den politiska vardagen, och armétvisten i början av 1926 minskade otvivelaktigt hans motivation. Skrivarbetet och pressdebatter blev i allt högre grad hans medel för att utöva politiskt inflytande.


 

Namnet Eirik Hornborg har kanske blivit mest känt i samband med den s.k. Hornborgska kommittén, som tillsattes efter fortsättningskriget för att undersöka hur landet råkat i krig. Frågan behandlades ur både juridisk och politisk synvinkel. Statsminister J. K. Paasikivi föredrog en kommitté som bildades av ”historici” i stället för jurister. Den allmänna uppfattningen om kommittén är att den starkt kritiserat och rent ut fördömt Tysklandsorienteringen och den politik som fördes före kriget. Denna uppfattning är dock alltför kategorisk; man fäste större vikt vid de kritiska punkterna än vid de punkter där kommittén ställt sig förstående till de tidigare regeringarnas politik. Detta skedde framför allt på uppdrag av statsminister J. K. Paasikivi, som hade Sovjetunionens reaktioner i tankarna.


 

Hornborg blev viktig för Paasikivi som en förtrogen under den tid av politisk osäkerhet som rådde efter kriget. Han blev det i egenskap av en erfaren borgerlig patriot som insåg det realpolitiskt nödvändiga. Hornborg godtog bland annat fördraget om vänskap, samarbete och bistånd (VSB-fördraget) och skrev rentav för Paasikivi ett utkast till svarsbrev till Josef Stalin. Till sin politiska mentalitet förblev Hornborg dock den första republikens man. Hans förord i Karolinen Armfelt (1952) beskriver mycket väl andan under Karl XII:s tidsperiod. Där poängterar han flera gånger plikten och det mod ansvarstagandet kräver. Han avvisar beskyllningar om illojalitet från finländarnas sida. Angående påståenden om trolöshet mot kronan och låg försvarsvilja, skriver Hornborg i sin vältaliga stil att ”svartare osanningar än de citerade påståendena och deras likar aldrig ha fläckat den svenska hävdateckningens blad”. Skulden bars av det rike som lämnat det hjältemodiga folket att förblöda och låtit det duka under.


 

Eirik Hornborgs sista mera betydande politiska framträdande var ett utslag av samma anda. År 1961 pågick en presidentvalskampanj och Agrarförbundet förespråkade starkt valet av Urho Kekkonen, eftersom detta bäst skulle främja bevarandet av ”freden vid våra gränser”. Mången konservativ och liberal av den gamla stammen reagerade mot påståendet, och Hornborg hörde till dem som opponerade sig kraftigast. För honom framstod Agrarförbundets förkunnelse som ofosterländsk utpressning och fraktionspolitik. För Hornborg och den individualism som utmärkte honom var ställningstagandet karaktäristiskt. Enligt egen utsago var han själv en man vars liv bestått av en lång serie skärmytslingar på olika fronter.


 

Vesa Vares


 

Eirik Mikael Hornborg, författarpseudonym Edward M. Henderson, född 29.9.1879 i Helsingfors, död 29.12.1965 i Helsingfors. Föräldrar bankkamreraren Albrecht Hornborg och Aina Maria Hornborg. Gift 1918 med Ingeborg Maria Ilmoni.


 

PRODUKTION. Den döende staden. Berättelse från trettonhundratalets Rom (1908); Finska kriget 1808–1809 (1909); Fortuna. En berättelse från sjöfartens sista glansdagar (1910; till fi. 1924); Svallvågen. Skildringar från 1808 och 1809 (1911); Hvarför? och Huru? Världskrigets förhistoria och förutsättningar (1914); Rysslands frammarsch. Stockholm (1914); Svensk nationalitet i Finland. Stockholm (1914); Finlands öde och Sveriges trygghet. Ett ord från Finland. Stockholm (1915); Under segel till antipoderna. Stockholm (1915); Tristan da Cunha. En krönika om sex sommarnätter (1916); Brytningstid. Bolschevikkriget i Finland 1918 (1918); E. M. Henderson, Den ensamma vargen. Berättelse från prärierna. Stockholm (1918); Finlands svenskar vid skiljovägen (1919); Gudarna. En berättelse från Stilla havet (1919; till fi. 1923); Hernando Cortes (1919); E. M. Henderson, Isaac Scotts minnen. Skildringar ur Nordamerikas kolonialhistoria (1920); Hernando Cortes och erövringen av Mexico (1921); Kriget framställt i skildringar från nyare tid (1921); Martin Elfdahl. En berättelse från sjön (1921); Segelsjöfartens historia (1923; omarb. uppl. 1948; till fi. 1965); Historik över sjö- och stapelstaden Borgås utrikes sjöfart (1925); Sjörövare. Skildringar ur sjöröve­riets hävder (1927; till fi. 1928); Borgungarna I–III (1929, 1931, 1934); Finlands hävder I–IV (1929–1931, 1933); Konung Gustaf II Adolf (1932); E. M. Henderson, Gyllene hoppet (1933); Universitetet och språkstriden (1933); Finlands historia (1934; till fi. 1965); Indianer. En folkstams kamp och undergång (1936); Från forntid till nutid I–II (1938; omarb. och kompletterad upplaga, Världshistorien från forntid till nutid I–IV; 1952); På vallen (1939); Sveriges historia. Stockholm (1940); Roms tredje storhetstid (1941); Gränsfästet Viborg. Från korstågstiden till våra dagar (1942); Den vite mannens börda (1943); Sveriges sjöförsvar från äldsta tider till våra dagar. Uppsala (1944); Kampen om Östersjön. Till slutet av segelfartygens tidevarv. Stockholm (1945); Stefan Löfving. En karolinsk fribytare. Stockholm (1946); Helsingfors stads historia II (1950; till fi. 1950); Karolinen Armfelt och kampen om Finland under Stora nordiska kriget (1952; till fi. 1955); Hårda bud (1953); Fänrik Ståls sägner och verkligheten (1954); Länder och hav. Färdminnen 1900–1912 (1954); När riket sprängdes. Fälttågen i Finland och Västerbotten 1808–1809 (1955); Klanernas Skottland (1956); Det fria Finland (1957); Man i ledet. Minnen och episoder 1899–1927 (1959); Stormig höst. Minnen och genljud från 1930- och 1940-talet (1960); Tider och öden. Strövtåg på historiens och litteraturhistoriensmark (1961).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brages pressarkiv, Helsingfors. O. Mustelin, Eirik Hornborgs i tryck utgivna skrifter 1897–1968 (1981); Finlands författare 1809–1916. Red. M. Hirvonen (1993).


 

BILDKÄLLA. Hornborg, Eirik. Foto: Jan Elfgren. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5213-1416928957819

 

Upp