LIIKANEN, Herman


(1835–1926)


Frihetskämpe


Herman Liikanen var en idealist som inspirerad av de nationalistiska strömningarna i Europa deltog i kampen om Italiens enande och stred på Danmarks sida i kriget mot Preussen. Rombesökare känner möjligen till Liikanen genom en porträttbyst av honom i marmor, som i sällskap med flera andra byster av Garibaldis frihetskämpar står invid Finlands Rominstitut Villa Lante.

 

Herman Liikanen var född i Kristina socken i Savolax, som son till torparen Otto Vilhelm Liikanen och hans maka Helena Hämelin. Han fick undervisning i elementar­skola och i hemmet, men vann inte inträde vid universitetet. Han förberedde sig istället för en militär bana genom att delta i försvaret av Fredrikshamn under Krimkriget 1855, men tvingades efter det ta avsked från armén av hälsoskäl. Därefter var han bland annat sekreterare i skiftesrätten i S:t Michel samt förvaltare av kronomagasinet i Helsingfors. Han var också informator för två blivande bemärkta personligheter, etnologen Theodor Schvindt och latinisten Adolf Streng.


 

Men redan då hade Liikanens sinne upptagits av politiska och nationalistiska idéer, och han drömde till och med om Balkanstaternas frigörelse från det turkiska styret. I Finland följde man vid den här tiden speciellt noga med enhetsrörelsen i Italien, Risorgimento, och inspirerad av den reste Liikanen söderut hösten 1861.


 

I Italien anslöt sig Liikanen som frivillig till general Türis ungerska legion. Legionen avsåg att hjälpa Giuseppe Garibaldi och att senare strida mot Österrike, så att Venedig kunde införlivas med Italien och Ungern uppnå suveränitet. När Liikanen anlände till truppförbandet i Neapel var det egentliga kriget redan avslutat, och han fick hjälpa till med att rensa bort de kungatrogna rövarskarorna i bergstrakterna. Det blev en besvikelse för Liikanen, och när hans hälsa än en gång började vackla, återvände han våren 1862 till Finland.


 

I Finland återgick Liikanen till olika sysslor i Räisälä fram till början av 1864, då Preussens och Österrikes krig mot Danmark bröt ut. Den allmänna opinionen i de nordiska länderna vände sig skarpt mot Preussens utvidgningspolitik. Också från Finland reste frivilliga för att delta i kampen, och insamlingar anordnades. Herman Liikanen var än en gång redo att delta, och han lyckades i en öppen båt ta sig över Bottniska viken till Sverige. I Stockholm fick han träffa kungen, som stödde danskarnas sak.


 

Efter ankomsten till Danmark i februari 1864 kom Liikanen att höra till garnisonen vid Dybbøls skansar. Häftiga strider vändes där i seger för det överlägsna Preussen och vid försvaret av reträttvägen sårades Liikanen svårt i högra benet. Han undkom med nöd och näppe fångenskap genom att släpa sig i säkerhet och tvingades tillbringa ett år som konvalescent i Danmark. I Köpenhamn knöt han många vänskapsband, bland annat med språkforskaren och Finlandsvännen Vilhelm Thomsen, som han under resten av sitt liv brev­växlade med. Thomsen blev senare professor Emil Nestor Setäläs svärfar.


 

Liikanen befordrades i Danmark till underlöjtnant och belönades med Dannebrogskorset. Dessutom beviljade Danmark honom pension. Liikanen återvände till Finland, och Johan Vilhelm Snellman fann en lämplig tjänst åt honom vid Hypo­teksföreningen.


 

I Helsingfors verkade Liikanen idogt för finskheten och deltog i samhälls- och församlingslivet. Han månade särskilt om folkundervisningen för den finskspråkiga minoriteten på svenska orter och skrev i tidningarna om nationella frågor. I sitt privatliv var han alltid redo att hjälpa sina närmaste, ibland utan att bry sig om de ekonomiska realiteterna. Liikanen hade rikligt med äventyr bakom sig. Han var särskilt intresserad av Frankrikes historia och speciellt Napoleons och hans marskalkars öden. Själv hade han mycket att förtälja om sitt växlingsrika liv och lär på äldre dagar ha varit svår att avbryta när han, till exempel på Finska klubben, kommit i berättartagen.


 

Höjdpunkten i Liikanens liv var deltagandet i 50-årsfestligheterna till minne av slaget vid Dybbøl, då han under festmiddagen fick plats bredvid kungen. Vid festen tilldelades han Danmarks högsta militära orden, Dannebrogsmännens heders­tecken.


 

Herman Liikanens jordfästning på ­Helsingfors nya begravningsplats var en militär minneshögtid med hederskompanier. På plats fanns medlemmar ur regeringen och försvarsmaktens högsta ledning. Danske ministern i Helsingfors höll ett minnestal och italienske ministern lade på graven ner en krans från Italiens kung. Finska klubben reste en gravsten över sin första hedersmedlem.


 

Eero Saarenheimo


 

Herman Liikanen, född 13.5.1835 i Kristina, död 13.4.1926 i Kuhmalahti. Föräldrar torparen Otto Vilhelm Liikanen och Leena Hämäläinen ­(Hämelin).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Herman Liikanens arkiv, Riksarkivet; Herman Liikanens arkiv, Suomalaisen Kirjallisuuden Seuras arkiv; Å. Backström, Finska frivilliga i danska kriget 1864. Genos 64/1993; B. Estlander, Finländska frivilliga i danska kriget 1864. Historiska och litteraturhistoriska studier II (1926); E. Saarenheimo, Suomalaisuutta rakentamassa. Helsingin suomalainen klubi 1876−1976 (1976).


 

BILDKÄLLA. Liikanen, Herman. Foto: Ateljé Charles Riis. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5223-1416928957829

 

Upp